ANGIVARE

Traen var på väg hem genom skogen. När en kvist knäcktes under hans fot hejdade han sig och såg sig om över axeln. Så ryckte han till och fortsatte framåt, nästan argt. Varför såg han sig om? Han hade inte gjort något fel. Det var de där riddarna det var fel på, ljusriddarna som kommit till byn för tre dagar sedan. Deras närvaro gjorde att hela byn var på helspänn. De letade nämligen efter mörkervänner. Hemska historier om vad som hände med mörkervänner hade hörts, de torterades eller brändes på bål. Byn började bli som ett enda stort nervknippe och det var nog bara en tidsfråga innan angivanden skulle börja trilla in till riddarna som slagit läger strax utanför byn.

Traen skyndade sig ännu mer, han ville hem till tryggheten innanför stugans fyra väggar. Om ens det var säkert förstås… Han slog bort tanken, om han inte litade på sina närmaste kunde han ju lika gärna springa till skogs på en gång. När han kom närmare byn såg han fyra ljusriddare inne i byn, de gick omkring två och två och pratade med folk. "Undrar vad de pratar om?" tänkte Traen, men ville egentligen inte veta. Han tog en omväg runt riddarna för att inte själv behöva tala med dem. Han svängde runt stugans hörn och skulle precis ta i dörren när han hörde en mjuk röst bakom sig.


     "Traen?" Han vände sig om. Där stod två riddare bakom honom, en man och en kvinna. Kvinnan tog åter till orda;
     "Traen, vi skulle vilja prata lite med dig." Hon log vänligt mot honom, men istället för att känna sig lugnare blev han nervös av hennes vänlighet. Så sträckte han plötsligt på sig, han hade ju faktiskt inget att dölja! Kvinnan satte sig på en bänk utanför stugan och inbjöd honom att sätta sig bredvid henne. När han slagit sig ned var det tyst ett slag och han började känna sig som om han satt på nålar. Tankarna gick till de han sett prata med riddarna, vad hade de sagt? Det var väl inte någon som sagt något ofördelaktigt om honom? Så insåg han att kvinnan börjat tala igen.
     "Du vet att vi är här för att söka efter mörkervänner. Vi tror att det finns åtminstone en i den här byn." Traen kände hur skräcken slog ut som en blomma i magen. Mörkervänner! Här i byn! Vem kunde det vara?
     "Men det är aldrig lätt att hitta en mörkervän, och vi kan inte klara det utan hjälp av er andra i byn. Vi behöver hitta mörkervännen, han eller hon behöver hjälp. Mörkret har förvillat hans sinne och han har tappat tron på ljuset. Vi kan leda honom på rätt väg igen. Men för att göra det behöver vi din hjälp." Traen sträckte på sig. Om de bad honom om hjälp misstänkte de ju inte honom, eller hur? Han kände sig så lättad att han ville skratta. Kvinnan gjorde en paus. Så flyttade hon sig plötsligt alldeles intill honom och lade sin hand på hans arm. Hennes lugna blick sökte hans och höll den fast.
     "Vi har talat med dina vänner; Stor-Sasser, Tyrvald och Vamar." Hon gjorde en paus. Hans ögon flackade oroligt, rädslan grep honom igen med förnyad kraft. Åh, vad han önskade att de skulle hitta sin mörkervän och fara därifrån!
     "Det är bra vänner du har i dem. De vördar och tillber ljuset och deras själar gör gott." Var de goda ljustrogna? Var han det också? Hans vänner kunde väl inte ha pekat ut honom, han hade ju inte gjort något! "Hur är det med dig, Traen? Har du ljuset i din själ?" Hennes grepp om hans arm hårdnade något och hennes ögon kändes som djupa brunnar där han höll på att drunkna. Plötsligt insåg han att hon väntade på hans svar och han skyndade sig att svara
     "Ja. Ja, det är jag!" Han nickade ivrigt. Han såg spänt på henne och försökte tyda hennes ansikte. Hennes ögon smalnade nästan omärkbart.
     "Är du säker på det?" Han stirrade på henne och visste inte vad han skulle göra. Vad menade hon? Visst var han säker! Eller var han det? Ögonblicket drog ut i vad som kändes som en oändlighet. Så hörde han en röst bakom sig som bröt förtrollningen.
     "Men Fyrmod då?" Fyrmod? Vad menade han? "Vi har sett att hon inte har något ljusbord i sin stuga. Dessutom tror vi att det finns flera i byn som har fattat misstankar mot henne." Han försökte tänka efter, men allt han kunde tänka på var att han inte ville tala mer med kvinnan som satt så tätt intill honom och såg på honom.
     "Jaa, Fyrmod…" sa han. "Något ljusbord har hon ju inte. Det har vi länge tyckt var konstigt. Och det är ju något underligt med henne." Mannen såg intresserad ut.
     "Vad menar du med underligt?" Traen började nästan stamma.
     "Jaa… Ni vet…" Mannen tittade på honom.
     "Lindar hon inte pinnar för sina önskningar som ni andra?" Traen ruskade på huvudet.
     "Precis! Det gör hon inte!" De båda riddarna såg på varandra.
     "Då så Traen" sa kvinnan.
     "Då ska vi inte störa dig mer." De lämnade Traen sittande på bänken, alldeles kallsvettig. Han kände sig mer utmattad än efter en dag på åkrarna. Fyrmod. Inte kunde väl hon… Han slog snabbt bort tanken, nu var det dags att ta itu med något nyttigt!

Fyrmod stod och lagade mat när det knackade på dörren.
     "Kom in" ropade hon utan att vända sig om. Hon hörde dörren öppnas och ryckte till när hon hörde rasslet av ringbrynja när de som knackat klev in i stugan. Hon släppte vad hon hade för händer och vände sig om. Innanför dörren stod två ljusriddare, en man och en kvinna. Deras ansikten speglade inga känslor alls.
     "Fyrmod, vi behöver ha ett samtal. Följ med oss." Fyrmod kände en vild lust att rusa ut genom bakdörren och springa därifrån. Men det skulle inte se bra ut alls.
     "Varför det?" frågade hon. "Det har uttryckts tvivel om din själs renhet och vi vill hjälpa dig komma tillrätta med det." Fyrmod såg på dem och insåg att hon inte hade något val. Hon torkade händerna på förklädet och reste sig upp. "Får jag bara byta kläder så kommer jag strax" sade hon.
     "Det behövs inte" sade en av riddarna och gensköt henne innan hon kommit fram till kistan där hon förvarade sina kläder. Han tog henne lätt i armen och visade henne mot dörren. Hans grepp var inte hårt, och han drog absolut inte i henne, men ändå var det lika obevekligt som om han slagit henne i bojor. De gick genom byn ner till ljusriddarnas läger. Hon såg folk titta ut ur sina stugor och hur de tisslade och tasslade när hon gick förbi. Vad menade de egentligen med det där om hennes själs renhet? Vilka var det som uttryckt tvivel? När de kommit fram till lägret stannade mannen som fortfarande höll hennes arm medan kvinnan fortsatte fram till en annan kvinna som verkade vara högre i rang än de båda riddare som kommit och hämtat henne. De båda kvinnorna talade en stund och sedan kom den kvinnliga riddaren tillbaka.
     "Kom här" sade hon till Fyrmod. De gick in i en paviljong och kvinnan bad Fyrmod sätta sig på den korta bänken som stod lite för sig själv en bit ut från en av kortsidorna. Fyrmod var nervös. Så här hade de inte gjort med någon annan! Vad skulle hända henne? Efter ett litet tag kom fler riddare in och de ställde sig runt henne. En man framför henne tog till orda
     "Vi söker en mörkervän. Vissa tecken tyder på att vi hittat en. Men kom ihåg att ingen människa är helt förtappad, det finns hopp om rening för alla. Vi finns här för att ge rening och rädda själar." Fyrmod tittade på honom. Vad menade han? Var det hon som var mörkervännen? Riddarna runt om henne började ställa frågor, och hon försökte svara så gott hon kunde. Hon kände att hon började bli förvirrad, men det här var viktigt. Plötsligt upphörde frågorna. Hon tittade förvirrat upp och insåg att hon förlorat all tidsuppfattning. Hur lång tid hade hon suttit här? Det kunde hon inte svara på. Ganska lång tid förmodligen. Riddarna tittade på varandra och en av dem nickade knappt märkbart. Fyrmod blev plötsligt mycket rädd, allt hade liksom avstannat och kändes på något sätt slutgiltigt. Riddarna stramade upp sig i den ring de stod i omkring henne. En efter en kom de fram till henne.
     "Vi är lyckliga för din skull som ska renas och höjas mot ljuset" Hon kände sig lättad, de skulle rena henne! Det var nog sant det de sa, hon var nog inte så ljus i själen som hon trott. Visst fanns där mörka tankar ibland, men nu skulle hon bli av med dem. Nästa riddare kom fram "Det gäller att sätta sig över kroppens bojor som håller ditt inre." Ja, ja, hon skulle göra det! Hon ville bli ren, fri från fläckar och fel. Ytterligare en riddare närmade sig "Du måste höja själen över kroppen, och den enda sanna vägen går genom smärta" Fyrmod ryckte till. Smärta? "Smärtan ska bära dig till insikt" "Låt dig svepas med av smärtans våg upp mot ljuset" "Vi är så glada…" Rösterna flöt ihop i ett avlägset mummel. Smärta. De skulle rena henne genom smärta.


     De lämnade henne, men inte ensam den här gången. En riddare stod kvar vid paviljongens öppning. Fyrmod satt kvar på bänken, oförmögen att ens resa sig upp. Efter en tid, hon hade ingen uppfattning om hur lång, hörde hon sång utanför tältet. När sången tagit slut kom riddarna tillbaka och hämtade henne. De blev tvungna att hjälpa henne eftersom hennes ben inte bar henne riktigt. När de kom ut i solen igen lyfte hon huvudet. På ängen var ett stort bål uppbyggt. Mitt i bålet stod en påle som hade rep fästade vid sig. När de ledde henne mot bålet snurrade bara en tanke i huvudet:
     "Låt dig svepas med av smärtans våg upp mot ljuset."