ASKE

"En Aske älskar sina fränder. Den avlägsnaste släkting är en broder."
Halvdan Fasthem

"En Aske står alltid handfast och säker, för i vår ätt finns vår trygghet."
Halvdan Fasthem

Om det är något som medlemmar i ätten Aske är kända för så är det för sin släktkänsla. Kommer man i bråk med en Aske kan man räkna med att få hela ätten emot sig. Det är en av stöttepelarna i Askes synsätt; att man aldrig lämnar en frände utan stöd eller hjälp. Detta har lett till att alla i ätten håller samman och att man sällan bestämmer något utan att fråga sina släktingar. Andra kan tycka att detta är omständligt och irriterande, och många börjar bli mer än lovligt trötta på Askes sätt att sätta näsan i vädret och anse sig vara förmer än andra.

"Att bruka jorden är vad vi Aske kan och ska leva av, det finns inget fel i det. Men var man måste vara sin egen herre och ha sin egen gård."
Hel Hårfager

Aske är en stor ätt med många medlemmar. Det har gått bra för många av dem, och de flesta har egna gårdar att försörja sig på. Välståndet beror mycket på Halvdan Fasthems företagsamhet när han kom till Ekebäcksområdet med sina två orubbliga söner och sin vackra dotter Livbjorg. De kom i rättan tid, ty finnbogingarna var på väg från Askevall, och Halvdan lyckades köpa all mark som Finnbogeätten ägde kring Askevall för en mycket billig penning. Det är den mark som i stor utsträckning tillhör Aske än idag, ungefär sjuttiofem år senare, och som dessutom har utökats i och med att det har fortsatt att gå bra för Aske.

Man skulle kunna säga att ätten är uppdelad i två halvor. Den ena delen är mer välbärgad än den andra, och ser gärna sig själv som lite finare än de andra. Denna delning uppstod efter Halvdan Fasthems bortgång när hans äldste son Amund ärvde den stora gården Fasthem och den yngre sonen Mäkolv Sväre fick ge sig iväg och starta om på nytt.

Fasthem hade redan då ett nästan orubbligt välstånd med marker, kreatur och flera hus, och det blev svårt för Mäkolv att bygga upp ett lika betydande hem. Men även om han inte lyckades lika bra som brodern, som faktiskt hade rätt mycket hjälp på traven, så lyckades även han bygga sig en gård, kallad Askelycka.

Både Fasthem och Askelycka finns fortfarande kvar, dock har de byggts om ett flertal gånger. Det finns även en tredje gård, Tryggtorp. Det var Glums Store som byggde den när Fasthem blev för trångt.

Fasthem

"Ullerville Fasthem ärvde såsom äldste sonen ättegården Fasthem av sin fader Amund. Han skötte den väl och utökade dess ägor med tjärnen Älvapöl. Dessutom planterade han flera äppelträd och grundade Aske äppelgård. Hans hustru Kila, som var av ätten Brestebane, tog med sig mycken rikedom, däribland tio stinna kossor, som också bidrog till gårdens stora tillgångar. Tyvärr fick hon endast ett barn, sonen Sölmund, ty Kila hade en svår förlossning och blev efter Sölmunds födelse ofruktsam. Sölmund förmälde sig med Eivy av ätten Stockestöt och de fingo tvenne döttrar; Vig och Högvei.

Fasthem blomstrade. När Vig och Högvei förmälde sig med ett tvillingpar, Redebold Hamebane och Redebold Hamedräpe av ätten Galdrakinn fick de således med sig rikliga gåvor. Det fanns då ingen arvtagare i fasthemled när Sölmund drog på digergata, så kusinen Eymund Askhem tog över gården. Vig och Högvei rönte dock ett otjänligt öde i och med den skymfliga händelsen med Red Hamedräpes finnbogesöner, då Redebold och Redebold gick sina öden till mötes.

Eymunds dotter Ingerun står nu som enda arvingen till Fasthem när Änke-Vig och Änke-Högvei flyttade tillbaka till gården. Där ställs ätten Aske inför ett problem. Eftersom Ingerun kommer att förmäla sig med Udar av ätten Fura kommer Fasthem att övergå i Furas ägor enligt sedvänjan. Det vi alla frågar oss nu är: Hur kan Aske förbli detsamma om vår anfaders hem inte tillhör oss?"

Fasthemssagan, berättat av Hel Hårfager på Askes senaste ätteträff

Askelycka

"Då Fasthem enligt sed gick till Halvdan Fasthems äldste son Amund fann den andra sonen Mäkolv för gott att flytta från barndomshemmet och bygga sig en egen gård. Så drog Mäkolv och hans hustru Varga av ätten Stige och deras två små barn; Styrlag och Rökbjörn bort från gården. De båda sönerna var båda mycket unga och Rökbjörn hade knappt lämnat lindeåldern. Varga, som var havande med ett tredje barn, protesterade mot att flytta innan barnet var fött, men Mäkolv stod på sig och i början på gröne gav de sig av. De hindrades dock av att Varga oc barnen plötsligt blev sjuka, ty denna gröne var lika regnig som någon blöte. Medan Mäkolv fortsatte, bestämde sig Varga för att stanna i en glänta, eftersom det ofödda barnet plågade henne. Så kom det sig, att när Mäkolv vände åter, var Varga redan död bredvid sina blöta och uthungrade barn. Barnet hade kommit för tidigt och orsakat moderns död.

Förtvivlad beslöt Mäkolv att vända tillbaka till Fasthem och sörja sin hustru. Han hade inte gått långt förrän han mötte en glåma. Han förtalte henne genast vad som hade hänt och om den skuld han kände för sin hustrus död. Glåman lyssnade allvarsamt till Mäkolvs ord, när han tystnat lovade hon att hon skulle hjälpa honom. Men hon hade ett villkor som betalning för hjälpen, och det var att hon skulle få välja ut platsen där hans gård skulle stå. De började gå samma väg som Mäkolv just hade kommit, och för tredje gången kom Mäkolv till gläntan där Varga dött. Där stannade glåman och sade till Mäkolv att hans gård skulle byggas i just den gläntan. Sagt och gjort. Mäkolv hade inget val än att göra som glåman sade, och började således röja timmer medan glåman tog hand om barnen.

Och innan snöe gjort sitt intrång stod det första boningshuset klart. Mäkolv döpte gården till Askelycka till minne av de lyckliga åren med Varga. Efter vintern gav sig glåman av, men det sägs att Styrlag och Rökbjörn aldrig blev riktigt som andra efter sina månvarv i glåmans vård. De förmälde sig trots allt med varsin präktig kvinna och byggde ut Askelycka. Dock ville gården aldrig blomstra, som Fasthem eller Tryggtorp, och det sägs att det vilar en förbannelse över platsen där Varga dog."

Askelyckesagan, som den är berättad av Hel Hårfager

Tryggtorp

"Glum och Arngun Store fick tillsammans fem barn, God-Ödis, Hel, och trillingarna; Tjodolf, Tjodolf och Tjodolf, varav mellanbrodern dog som lindebarn. Då familjen fortfarande bodde på Fasthem insåg alla de att inte skulle stå ut länge till med att bo alla på gården, då det var fruktansvärt trångt. Glum samrådde med sina bröder och de beslöt att hjälpa honom att bygga sig en ny gård. De drog ut i gröne för att bryta mark och hittade mycket snart en plats som skulle passa för en ny Askegård. Glada i hågen började man bygga och bryta marken. Under någon fyrand arbetade de hårt i sitt anletes svett. De hade precis lagt klart stengrunden då sju män dök upp. Man kände dessa män som medlemmar ur Brestebaneätten. Glum, Tjodolf och Tjodolf gick för att hälsa dem. När de kom fram upptäckte de att männen var beväpnade. Det visade sig att dessa män ville att de skulle sluta bygga, eftersom de byggde olovandes på Brestebanes mark. Glum hävdade naturligtvis att så inte var fallet och att de befann sig på Askes marker. Det var nära att det blev handgemäng, men Rosin Store ingrep. Hon och Tjodolf Store var precis nyförmälda. Liksom alla av ätten Rättråde hade hon snart råd på vad som skulle göras. Hon föreslog att de skulle avgöra tvisten med en tävling. Hon visade männen på två stora stenar, och sade att dom som först kunde få en av stenarna i sjön skulle ha rätt. För Aske skulle endast Glum, Tjodolf och Tjodolf tävla, medan alla de sju männen från Brestebane fick delta. Det blev en härlig kamp, och som ni nog alla redan räknat ut var det Glum och Tjodolf och Tjodolf som vann. Det var även därför som de har fått sina tillnamn; Bred-Tjodolf och Starke-Tjodolf. Tryggtorp byggdes färdigt och där bor nu både Bred-Tjodolf och Ögisgerd, Starke-Tjodolf och Rosin, och alla barnen, fem i varje familj. När Glum dog ärvde Bred-Tjodolf och Starke-Tjodolf gården tillsammans.

Då det senare visade sig att gården faktiskt ligger delvis på Brestebaneättens mark, drog ätten detta inför tinget. Där beslutades det dock att marken nu tillhör Aske, ty det hade ju avgjorts på ett ärligt sätt. Men detta har inte Brestebaneätten kunnat smälta, och de hävdar fortfarande att Tryggtorp ligger på deras mark. Men vi vet att det är Askemark, och att det alltid så kommer att förbli!"

Tryggtorpssagan, som den är berättad av Hel Hårfager