BÖLE

"Där geten är bunden skall den också beta!"
Aslög Yxklyve

Ätten Böle är Askevalls urinvånare. De bodde där långt innan de andra ätterna slog sig ner på platsen. Allt medan åren gick, värdshuset byggdes, och de andra ätterna slog rot i Askevall höll sig alltid Böle på sin kant. De verkade inte vara intresserade av de andra ätternas konflikter om status och pengar. Istället ägnade de sig åt att sköta sina egna förehavanden. Kanske är det därför ätten Böle varit betraktad som en fattig, enfaldig och harmlös ätt. Genom tiderna har Böle försörjt sig som tjänstefolk, torpare och andra enklare yrken.

En typisk Böle är en lugn och sävlig person. De arbetar långsamt och noggrant. Man får sällan se dem vare sig krusa eller förakta överheten. Nej, en Böle förstår att var sak har sin plats och allt sin tid. Av andra är Böle betraktade som fånar som inte förstår det som för andra människor är självklart. Det berättas många löjeväckande historier om folk i ätten. Dock verkar de själva vara alltför godtrogna för att förstå att det skrattas bakom deras ryggar. En Böle är aldrig snål, ty tjänstvillighet och givmildhet lönar sig i längden. Trots detta är det väldigt få som tar hjälp av en Böle.

"Att rådfråga en Böle slutar alltid med att du får ge alla svar själv."
Amund Gulle av Brestebaneätten

Böles ställning i Askevall idag är i stort sett som den alltid har varit; de har inget som helst ekonomiskt inflytande över byn. Ett litet torp i utkanten av byn, mark hyrd av Aske och Brestebaneätten och en av ståthållaren arrenderad gård är allt ätten Böle har.

Ättemöten

Mor, sade Hilma, hur kommer det sig att vi aldrig har några ättemöten?" Det var en varm dag i gröne och Hilma och hennes mor Löghild hade tagit en paus i sitt arbete med att plocka vinbär.
     "Ja, sade Löghild, jag vet inte riktigt. Några i er ätt har ju flyttat härifrån och Ragnöl är försvunnen och ja, det finns väl helt enkelt inget intresse i att ni ska samla er. Jag menar, Nagle och Tomme träffar du ju. Men fast jag håller med om att det är alltför sällan. Varför undrar du det?"
     "Det talas om att Askeätten ska ha möte nu igen och jag undrade bara vad dom har och tala om som inte vi har?"
     "Ingenting egentligen, såvitt jag vet. Det talas så mycket luft på de där mötena, förstår du. Låt oss återgå till arbetet istället." Hilma nickade till svar och tillsammans hjälptes de åt att fylla alla kärl med de mogna bären. De arbetade i tyshet sida vid sida, men till slut kunde inte Hilma hålla sig längre.
     "Men, mor, du kommer ju från Aske. Har du aldrig varit med på något möte?"
     "Jovisst! Jag var med förr, och är så än idag om det är något viktigt, men det är det sällan."
     "Men vad gör ni då?"
     "Det pratas om pengar, marker och nonsens mestadels. Och sen går de igenom vilka som har fötts och vilka som dött och vilka som levat. Det är en så stor ätt och så tycker de att de måste träffas för att inte glömma bort varandra." Detta fick Hilma att bli tyst en stund. Bären blev plockade och tillsammans bar de kärlen och korgarna in i skuggan för att hjälpas åt att rensa dem.
     "Kan jag hjälpa till?" Glum kom gående ut ifrån stugan och visslade för sig själv.
     "Så, det är dags att komma nu, när allt är färdigplockat?" sade Löghild. Glum svarade inte utan slog sig ner vid sin mor och sin syster.
     "Jag glömmer då inte bort Nagle och Tomme bara för att jag inte träffar dem så ofta!" utbrast Hilma självsäkert.
     "Det gör väl inte jag heller!" sade Glum.
     "Tror du att far har glömt bort sina kusiner, mor?" undrade Hilma.
     "Det är klart att han inte har glömt dem."
     "Är du säker?" frågade Glum.
     "Spring och fråga honom om ni inte tror mig" Barnen rusade iväg och Löghild fortsatte plocka bär. Efter en liten stund kom de snopna tillbaka.
     "Vad sade han?" undrade Löghild.
     "Inte så mycket, han undrade vilka vi pratade om..." sade Glum surt. Hilma såg lite besviken ut och Löghild skrattade muntert.

Bölegotter

Det höll på att gå mot snöe, det året Bue Villråde kom till världen, när Illuge och Svarre kom dragandes med sin kärra mot bytorget. Visserligen var det tinge men ingen i byn hade någon tanke på marknad nu när vinden blåste så snålt. Nyfikna ögon samlades för att se vad som stod på. Med röda kinder började Svarre Svintryne plocka upp sina saker ur kärran.
     "Kom gott folk!" skrek hon. Både hon och Illuge var tunt klädda och man förstod snart att de verkligen var i behov av pengar. Den dåvarande värden för skänkstugan, den reslige Grimkel Älghuvud, som fick sönerna Bryne och Bryno, bjöd Svarre och Illuge att sitta ner i Aftonlyktan och fortsätta sin försäljning där. Illuge som var storbyggd, men ganska tyst och försagd, nickade sävligt till svar. Inne i skänkstugan var det varmt och trevligt.
     "Så, hur kommer det sig att ni har kämpat er hela vägen hit? Ni var ju här för mindre än en fyrand sen och sålde fin torr ved så det stod härliga till. Jag tror alla i byn har att elda med så det räcker." sade Grimkel.
     "Jo," sa Illuge, "men vi väntar tillökning." Människorna som samlat sig runt dem tittade på Illuge.
     "Svarre ska ha barn snart och vi måste få pengar till kläder och annat åt den lilla."
     "Nå, vad är det ni ska sälja då?" frågade Grimkels fru Ödis. Svarre gick ut från värdshuset och kom insläpandes med en stor tung säck. Hon höll säcken upp och ner och ut ur den vällde små påsar med färgade trådar knutna kring sig.
     "Det är gotter. Jag och Illuge har hjälpts åt att baka." Detta uttalande fick männen i Aftonlyktan att skratta och Illuge skakade lite på huvudet och skrockade förläget.
     "Och de där tror du alltså att vi ska köpa?" skrattade en kvinna, Kråk-Hervor Starke, som stått och iakttagit den lilla händelsen.
     "Kommer ni inte ihåg hur det var när Svarre försökte lura på oss kvinnor att vi själva borde brygga vårt öl efter hennes recept. Det var det vidrigaste öl jag någonsin smakat." Svarre log lite smått undflyende.
     "Illuge tyckte i alla fall om det där ölet." Nu kunde inte folk hålla sig längre utan brast ut i rent gapskratt.
     "Svarre," sade Grimkel, "ditt öl var verkligen det värsta jag smakat, men det behöver ju inte betyda att dina gotter smakar illa för det. Låt mig få smaka en av dina påsar så lovar jag dig att jag köper allihop om de smakar bra." Detta hade Svarre ingenting att förlora på så hon öppnade en påse med röda trådar och räckte den över till Grimkel. Det var alldeles tyst på Aftonlyktan, bara några halvkvävda barnfniss hördes. Värden tog sötsaken och förde den sakta till munnen. Spänt väntade man på en reaktion.
     "Gott!" sade han förvånat.
     "Visst smakade det bra?"
     "Skulle du köpa alltihop sa du?" sade Illuge triumferande.
     "Ja!" sa Grimkel. "Det lovade jag ju. Men egentligen har jag inte råd med alla påsar."
     "Du kan köpa de blå påsarna. Det utgör nästan hälften av alltihop. Det har du nog råd med." sade Svarre. Således köpte Grimkel och Ödis alla de blå påsarna. Illuge och Svarre tackade för sig och begav sig hemåt. På vägen tillbaka till sitt torp hade Illuge dåligt samvete.
     "Vad är det du gnäller över?" sade Svarre.
     "Vi sålde ju massor av gotter."
     "Ja, de gotter jag bakade, ja!" svarade han olyckligt. Ungefär samtidigt öppnade Ödis den första blå påsen på Aftonlyktan och stoppade ett par gotter i munnen. Och att döma av hennes ansiktsuttryck var det inte särskilt gott. Ursinnig skrek hon till sin man:
     "Grimkel, Bölingarna har lurat oss! Jag har misstankar om att de gotter du smakade var gjorda av Svarre. De här är Illuges verk!" sade hon och pekade på två dussin blå påsar.
     "Grismat är vad det är! Åh, förbannade Bölegotter!"