På kontinenten finns på denna tid inga enade riken. Folken är samlade i mindre stammar som består av ett fåtal ätter. De försörjer sig på jordbruk, jakt och boskapshållning. Ständiga krig och konflikter mellan stammarna dominerar den hårda tillvaron under denna ärla tid.
Två stora och dominerande stammar, Hoer- och Sasserstammen, sluter sig samman någon gång kring år 60 e.e. De lägger under sig ett större område som de kallar det Hosasserska riket. Det blir efter en tid allt stabilare och större. Kring år 100 e.e. innefattar det ungefär halva det område som idag kallas Vintborg. Runt om det Hosasserska riket skapas liknande riken och krigen fortsätter.
År 143 stormar hemska varelser ner från bergen långt borta i norr och ett långt krig kallat Det Stora Kriget, inleds. Dessa demoner skövlar nästan hela kontinenten norr om det Hosasserska riket, i vilket Ekebäcksområdet ligger. Där enas hosasserna med folken i de omkringliggande rikena och tillsammans lyckas man med mycket möda stoppa demonerna. Det Stora Kriget ändas efter fyra svåra år och de fruktansvärda demonerna dräps och jagas bort med hjälp av en av ljuset besatt sten, Sirion.
Kriget leder till stora folkvandringar söderut. I det tidigare mycket glesbefolkade området på sydvästra delen av kontinenten, där Ekebäck numera ligger, slår sig några av de flyende nordborna ner och anlägger sina nya boningar.
Det starka riket Västerland växer sig ständigt större. Omkring år 250 slukar Västerland Hosasserska rikets nordliga grannrike. Kvar av de mindre rikena blir endast Hosasserska riket och Trelandsriket.
Anförd av konung Reidulv I av Konungaätt kommer en stor här intågande från öster till de sydvästliga delarna av kontinenten. Folket kallar sig arkender och kommer från konungariket Arkondor som ligger bortom de stora Snöviddsbergen.
Ett nytt krig bryter ut, men denna gång lyckas folken i de västliga rikena inte stå emot fienden. Två av de västliga rikena erövras och slukas av Arkondor, däribland det Hosasserska riket i vilket Ekebäcksområdet ligger.
Arkondor får mer och mer inflytande i de tre kvarvarande västliga rikena, Västerland, Swärdsrike och Nordhem. De arkendiska mynten, tron på ljuset och den arkendiska tideräkningen sprids över hela kontinenten och handeln börjar blomstra. Arkenderna upprättar en handelsstation och kallar platsen vid den för Askevall.
Nybyggare från Arkondor, riket i öster, flyttar in och en by börjar ta form. Allt land delas upp i härader och häradet Ekebäck, där Askevall ligger, skapas.
Den arkendiska tideräkningen införs, enligt vilken tiden räknas från det år då den mäktige Ark enade ett stort antal stammar till ett rike, senare kallat Arkondor. Åren numreras således i antal år efter enandet.
Under ledning av konung Tangmar den fruktade erövrar Västerland hela det område som arkenderna tidigare intagit öster om Snöviddsbergen, och fortsätter sedan erövringståget in i det ursprungliga Arkondor. Handelsstationen i Askevall bränns och endast ett fåtal hus blir kvar.
Ekebäck blir åter arkendiskt då Västerland och Arkondor slår sig samman. Arkondor innefattar nu hela den kända kontinenten. Handeln i Vintborg kommer tillbaka och handelsstationen Askevall återupprättas.
Allt fler söker sig till området kring Askevall, där ätterna Böle, Finnboge och Galdrakinn hittills dominerat. Sulva och Bolle, av de två nyanlända ätterna Store och Tuna, förmäler sig och under omständigheterna slår sig ätterna samman till ätten Stortuna. Stortuna gård byggs.
Stortuna gård brinner ner till grunden och två unga pojkar av forna ätten Tuna blir innebrända. Tuna ger Stores äldsta dotter Silifri skulden för olyckan, medan denne menar att det var ett verk av familjens belackare, den illa beryktade finnbogefamiljen Myrgin. Ogmund Mjärda tar tillbaka ättsnamnet Tuna och lämnar sina släktingar. Men Sulva och Bolle Stortuna bygger återigen upp Stortuna gård.
De mest fruktade åren genom tiderna inleds. Under nästan ett decennium är himlen mörk och solens strålar bleka och svaga. Snö faller mitt i gröne, nattfrosten lägger sig året om och det regnar aska och sot från himlen. Skördarna är fruktansvärda och boskapen svälter ihjäl. Man fruktar att världen är sjuk och att allt skall dö. Många börjar öppet dyrka mörkret, ty det tycks som om ljuset är besegrat. Stora delar av folket i Ekebäck dör av sjukdomar och svält, medan många andra kommer vandrande från norr, ty där är kylan och mörkret än värre. Få av dessa hemlösa stackare stannar, de flesta fortsätter längre söderut, och många Ekebäckbor följer deras exempel. Gårdar lämnas öde och mycket förfaller.
Under perioden förvärras finnbogingarnas anseende och rykten börjar gå om hur finnbogingar stulit och rövat för att klara sig undan svälten, ty de lider inte samma nöd som alla andra. Många finnbogingar överger också tron på ljuset i ett tidigt stadium, vilket föder nya konflikter.
Så småningom återkommer värmen, till Ekebäck och till resten av världen. Åter frodas livet och sakta men säkert börjar Ekebäck återgå till vad det var innan de mörka åren.
Finnbogingarna blir allt mer misshagliga i trakterna kring Askevall, och de andra ätterna beslutar att ingen förmälning skall ske mellan dem och en finnboging. Två familjer ur Finnbogeätten bryter upp och flyttar till Fagerdalen i södra delarna av häraden Ekebäck.
Familjen Glömme av ätten Lodbrok flyttar in till Ekebäck från Erindal. De bygger den vackra Lodbrokagården och blir snart en väletablerad ätt.
Efter många små incidenter och mycket rykten och skvaller enas ätterna i Askevall om att varken köpa eller sälja någonting till någon Finnboge.
Halvdan Fasthem av ätten Aske kommer till Ekebäck med sin familj. De är alla handlingskraftiga och företagsamma. De alltmer utstötta finnbogingarna säljer all sin mark till Askefamiljen för ett billig penning och flyttar allesammans till Fagerdalen längre söderut i Ekebäck, senare känd som Finnbogedalen.
Läget har varit spänt mellan bröderna Hök-Finnvald och Hård-Ben, Sulva och Bolles båda söner, ända sedan dagen då arvet skulle delas efter Bolles plötsliga bortgång. Dessutom är deras fruar, kusinerna Barka och Frivida av ätten Tvetuta, kända för att ständigt vara osams och smida lömska planer mot varandra.
Det hela resulterar i den andra branden på Stortuna. De båda familjerna skyller brandens orsak på varandra, och det hela går så långt att tvisten tas upp på bytinget. Hök-Finnvald och Frivida vinner tvistemålet och utgår ur tvisten med ättens alla rikedomar och landägor, medan Hård-Ben och Barka blir utfattiga och de byter sig åt ond trolldom. Hon finner det bäst att lämna sitt hem, men korna slutar inte att sina. Detta öde drabbar så gott som alla och snart har kaos brutit ut mellan ätterna.
Man misstänker fränder och vänner för att ägna sig åt trolldom, folk spionerar på varandra och alla spörsmål, som tidigare varit för obetydliga för att bry sig om, väcker nu starka känslor.
I snöe år 758 kulminerar fejden då Fast-Ulv Björnadräpe av ätten Fura försvinner spårlöst. I töe år 578 hittas hans kvarlevor i älvapöl, efter det att isen smält. Fast-Ulvs död förblir en gåta, men alla har sin egen version av händelsen.
Under sommaren det året återfår de sinade korna mirakulöst nog sin mjölk. När 590-talet börjar lägger sig konflikten långsamt, utan varken lösning eller tillgifter.
Den skumme och för skumraskaffärer beryktade Red Hamedräpe av ätten Galdrakinn blir avslöjad för att under en längre tid ha haft kontakt och handlat med Finnbogeätten.
Detta resulterar i att Galdrakinns anseende börjar försämras och att en inre konflikt börjar ta form. Red stämplas som finnbogevän av de andra ätterna och drar därmed med sig stora delar av ätten Galdrakinn i smutsen. Ätten får ryktet om sig att vara vänligt inställda till finnbogingarna, vad de än säger.
I slutet av groe har Red öppet börjat förespråka att Askevall och Finnbogedalen skall knyta mer kontakt och glömma gammalt groll och förtal. Han reser ständigt mellan Askevall och Finnbogedalen. Snart står det klart att Red förälskat sig i en finnbogekvinna och katastrofen är ett faktum. Sista fyranden i groe lämnar han sin fru Gunda och sina två tvillingsöner Redebold och Redebold, säljer familjens hus och landägor och flyttar till sin finnbogekvinna i Finnbogedalen där han får ytterligare två söner. Red förklaras därmed ättlös av ätten Galdrakinn, men han blir snart upptagen i de skändliga finnbogingarnas ätt.
I gröne anländer några av grevens knektar, på konungens uppdrag, för att rekrytera knektar och trossbemanning till nästa århundrades första och kanske ärofullaste uppdrag. En stor armé skall samlas och tåga upp norr om Skuggtingabergen för att kartlägga och utforska de norra okända markerna. Dagen efter har åtta män och två kvinnor från Askevall och dess närhet anmält sig och de lämnar sina hem tillsammans en fyrand senare.
Denna snöe var den kallaste på många, många år. Sjöar bottenfryser och öl- och cidertunnor spricker. Många lider och många av de gamla ger sig ut på digergata. Starkad Store av ätten Böle fryser ihjäl efter att han stukat foten ute i skogen och inte lyckats ta sig hem.
"Det fullständigt tanklösa uppdrag som den numera fängslade konung Villfrid III skickade en ansenlig armé på blev ett fatalt misslyckande. Uppdraget förvandlades till en stor digergata i Skuggtingabergens bitande kyla och bland alla dess okända faror.
Troligen har ingen överlevt och förhoppningsvis kommer inte heller Vilfrid III att så göra. Jag, greve Vamund Skäkteskäld av Vintborg, beklagar och begråter förlusten av den stolta armén och alla de heroiska och modiga arkender som miste sina liv under detta sorgens uppdrag. Må det i och med detta äntligen bli ett slut på konungarna av Gyllenätt!"
Under året börjar de tidigare så talrika hjortdjursstammarna i trakterna kring Askevall att minska kraftigt på grund av en smittsam epidemi. Många rådjur, hjortar och ett fåtal älgar hittas döda med otäcka bölder kring ögon och mun. Sjukdomen sprider sig och drabbar även några av getterna och fåren på gårdarna kring Askevall, alltid med dödlig utgång. Jaktförhållandena försämras avsevärt under året och har alltsedan dess varit mycket dåliga. För ätten Galdrakinn blir detta ett extra hårt slag, då många i ätten ägnat sig åt jakt, slakt, garvning och dylikt. De tvingas söka sig nya sysselsättningar, men misslyckas i många fall.
Vintborgs grevar har alltid varit hårda mot sitt folk och missnöjda med konungarna av Gyllenätt. När greve Vamund dog såg både folket i Vintborg och landets adel med spänning på vilken ställning hans son Valdemar skulle ta.
Valdemar visade sig vara sin fader upp i dagen och han visade tydligt vad han ansåg om konungen och hans politik och om det enkla folket och hur man får dem att stanna på sina platser.
De fruktansvärda nyheterna om Skuggkriget når Ekebäck. Hemska varelser kända sedan Det Stora Kriget har återvänt i full styrka och skövlar landets norra delar. Grevens knektar kommer till Ekebäck och tvångsrekryterar många av byns unga män. De tvingas lämna hem och sina familjer för att ge sig ut i ett fruktansvärt krig mot de anstormande demonerna i norr.
Kriget ser ut att bli en hopplös förlust och demonerna tränger allt längre söderut, men hoppet räddas då det sägs att några av konungens närmaste riddare funnit den legendariska Sirion, ljustes sten, som räddade Arkondor i Det Stora Kriget. Just som demonerna börjar tränga in i Vintborg och börjar närma sig Ekebäck vänder lyckan till ljusets fördel.
Just som folket i häraden förbereder sin desperata flykt söderut, nås de av berättelser om hur odödliga Arkender, bärandes på den heliga Sirion, krossar demoner som simpla kryp. Askevall räddas i sista stunden.
Tidigt i snöe anländer Vintborgs lagman Vermund Grytte till Askevall. Han uppfordrar att man i Askevall skall införa ett byalag enligt vissa bestämda regler, före gröne månvarv är slut. Det tidigare oorganiserade byråden skall skötas av ett byalag med en ålderman i spetsen. Åldermannen skall väljas av Ekebäcks fria män. Mängder av regler och lagar läses upp och stor oreda uppstår i häraden, ty plötsligt vill alla vara med att tycka och bestämma.
Ryktet når Askevall att en ung och fattig flicka mördat friherren Amund som har sin förläning i södra Vintborg och att hon lyckades fly undan sitt straff. Det sägs att flickan kommit till Askevall och fått skydd, men av vem är det ingen som vet säkert.
Som en löpeld sprids ryktet genom Vintborg. Sönerna och döttrarna Eirik Sjöfarne och hans besättning har kommit åter. Eirik Sjöfarne, den mytomspunna upptäcksresaren som för mer än hundra år sedan åkte över västanhavet för att aldrig återvända, är vida känd i Arkondor. De mystiska skeppen har lagt till i västra Vintborg och ett hundratal främlingar har stigit i land. Senare rykten säger dock att främlingarna inte alls var Eirik Rödes ättlingar, utan främlingar från ett annat land. Främlingarna beskrivs som barbariska och fruktansvärda krigare och folket uppmanas att rusta sig för ett krig, långt värre än Skuggkriget. Detta skrämmer många till en början, men då inga fler nyheter kommer från väster faller det hela i glömska.
Alla häradens fria män, bortsett från finnbogingarna som ingen tillfrågat, väljer under mycket oreda och bråkiga omständigheter ut tre män som i gröne skall tävla om vem som skall bli ålderman, byalagets ledare. Den som vinner tävlingarna skall senare utse sitt byalag, som sedan återigen skall godkännas av häradens fria män. De valda blir Tangband Gode av ätten Rättråde, Arnulf Råde av Brestebaneätten och Ime Lode av ätten Lodbrok.
En dag kommer Ime Lode, en av åldermanskandidaterna, aldrig hem på kvällen efter att han varit ute i skogen och fällt några träd. Hans fru Järva samlar ihop en grupp människor som går ut i skogen för att söka rätt på Ime.
De letar länge och väl, och snart finner Nauma Tare, Järvas vän, hans tillsynes livlösa kropp, fastklämd under ett stort träd. Bredvid kroppen står en stor björn. Förskräckt griper Nauma tag i en kraftig trädgren och rusar skrikande mot björnen. Efter ett våldsamt svingande ger sig björnen snopet iväg. Nauma lyckas gräva fram Ime, som ännu är vid liv, och bär ensam hem honom. Väl hemma får Ime under en lång tid vård av den läkekunniga Arnulf Råde. Han drabbas dock av blodförgiftning och hans benbrott har svårt att läka. Ingen förväntar sig annat än att han snart skall gå hädan, men Arnulf ger inte upp.
Den växande byn Askevall drar till sig grevens nyfikenhet och i ett bud till folket i Ekebäck kungör han att han ämnar följa med sin skattefogde och i egen hög person uppbära skatten i häradet. Budet väcker dock inga glada miner hos folket i Ekebäck, ty grevens krav på pengar, mat och andra varor är fruktansvärt höga. Hur som helst börjar man samla ihop vad greven krävt och förberedelserna startar. Tangband Gode utses till att bli den som för bud till Finnbogedalen om grevens ankomst och krav.
Den svårt skadade Ime Lode blir mirakulöst och plötsligt mycket bättre och snart står det klart att han kommer att överleva. Läkekunniga Arnulf Råde, som botat Ime, blir mäkta populär i så gott som hela Ekebäck. Dock kan den sargade Ime inte deltaga i åldermanstävlingarna, men ber att själv få utse sin ersättare. Han ges tillåtelse att göra så, ty ingen kunde någonsin gissa vem han skulle välja.
I ett framträdande kungör han att hans ersättare skall bli Nauma Tare, som räddade honom från björnen. Kvinnorna jublar, men många av männen ser inte lika glatt på Imes beslut. Ule Gråm uttrycker det med de numera berömda orden: "Blir Nauma ålderman, då skall jag, banna mig, bli glåma!" En kvinna som ålderman, det är något ingen förut har hört talas om, och många oroar sig även för vad lagmannen skulle göra om Nauma vinner åldermanstävlingen.
Tangband Gode ger sig iväg till Finnbogedalen för att meddela finnbogingarna om budet från greven. Men han återvänder inte under den dag som man beräknat. Då han inte heller återvänder under nästa dag börjar man bli mycket orolig. Många tror att finnbogingarna slagit ihjäl eller rånat Tangband, och menar att man borde samla ihop en stor skara män och beväpnade bege sig till Finnbogedalen för att se vad som skett. Till slut beslutar man dock att skicka en fredlig grupp män och kvinnor för att undersöka vad som skett.
Väl framme stoppas de innan de kommit ända fram till dalen av en ung man som hållit uppsikt över dalens mynning. Askevallborna tillåts tala med finnbogingarnas överhuvud och några andra ur den utstötta ätten. De påstår alla att det aldrig kommit något bud och särskilt inte att någon Tangband kommit till deras dal. Dock tar de emot grevens bud och betalar utan bråk den summa pengar och varor som Askevallborna bestämt att de skall betala av grevens totala skatt, detta trots att Askevallborna fördelat betalningen orättvist och låtit finnbogingarna stå för en större del av skatten än vad de borde ha gjort.
Gåtan med Tangbands försvinnande förblir olöst.
Den tokige Bue Villråde kungör plötsligt att han ämnar ge sig ut på digergata, trots sin mycket ringa ålder. Han påstår, efter en period av svår depression, att han fått tecken från ljuset och att hans tid snart är ute. Många är de som försöker övertala den unge mannen att han inte behöver följa ljusets kall, men Bue vill inte lyssna.
Självaste greven anländer så till Askevall för att samla in sin skatt av folket. Samma dag anländer även ett synnerligen underligt följe människor med mycket underlig dialekt och utseende. Det sägs först att de är Tingabor, men det visar sig senare att det är delar av det följe kommit över Västerhavet. De bär underliga kläder och har mörkt hår och hy. Dock undviker de all kontakt med vanligt folk, så få fick sig en fullständig bild av detta underliga folk.
Med anledning av de mystiska farlänningarna kommer en grupp riddare från Ljusets ättlingar till Askevall. Det är första gången sedan Edla Högljuse av ätten Galdrakinn blev uttagen till ättlingarnas utbildning som några av de stolta ordensriddarna besöker byn.
Åldermanskandidaten Nauma Tare, insjuknar plötsligt på eftermiddagen på öle. Det är så illa att Naumas man tar med sig den sjuka och far till hennes mor i Nudlöse. Den enda återstående av de tre åldermanskandidaterna är således Arnulf Råde. Hur det nu skall bli med åldermanstävlingen är det ingen som vet.
Problemet med de försvunna, skadade och sjuka åldermanskandidaterna skapar mycket oro bland Askevalls befolkning. Till slut lyckas man dock enas om att den populära Arnulf Råde av Brestebaneätten skall väljas till byns ålderman, utan att det blivit några åldermanstävlingar.
Den uteblivna åldermanstävlingen skall istället stå mellan det byalag som Arnulf valt, samt ett hopplock av de som tillhört Imes, Naumas och Tangbands tänkta byalag. Tävlingarna påbörjas under kvällen, men skall få sitt avgörande på månedagen, då Arnulf och det vinnande byalaget skall tillträda sina poster.
Arnulf Rådes byalag består av Ime Lodes son Andur av ätten Lodbrok, Bryggar-Tyrulf Brygge av ätten Slage, Gärdar Tungste av ätten Galdrakinn och Ime Starke av Brestebaneätten. Det andra byalaget utgörs av Ule Gråm av ätten Aske, Udar av ätten Fura, flickan Lea av Motunaätten från Naumas byalag samt Halvljot Lie av ätten Galdrakinn.
Denna månedag, som skulle gå till historien som den underligaste månedagen genom tiderna, börjar med byalagstävlingen som blir mycket spännande. Inte förrän efter sista grenen kan man kora ett segrande lag. Det blir till slut det hopplockade byalaget som vinner, med Ule Gråm, Udar, Lea och Halvljot Lie.
På kvällen dukas det upp för den traditionella skördefesten som alltid hålls på skördes månedag. Det blir en väldig fest och det segrande byalaget och den nye åldermannen Arnulf Råde firas. Men med kvällens mörker sänker sig en tryckande oro. Den glada feststämningen spricker. En onaturlig skräck kommer krypande upp längs ryggraden på Askevallborna för att sakta men säkert borra in sina isande kalla fingrar i nacken på oskyldiga människor. En grupp demoner, kvar i skogarna sedan Skuggkriget, anfaller byn. Hus bränns, folk dräps och saker fördärvas. Skulle det inte vara för hjälpen från grevens knektar och riddarna i Ljusets ättlingar, så skulle Askevall idag inte vara mer än aska och sot. Mycket arkendiskt blod spills innan demoneran är dräpta och lugnet åter lagt sig. Folket räds för vad mer som kan hända och man sitter vakna hela natten med vakter utposterade utanför byn. Inget mer syns dock till och nejden ligger tyst och mörk.
Efter långa och hemliga förhandlingar mellan greven och farlänningarna uppstår ett väldans tumult vid grevens paviljonger. Farlänningarna griper greven och kungör på bytorget att greven gjort sig skyldig till högförräderi. De visar upp ett kontrakt från självaste konungen att de är berättigade att gripa greve Valdemar och för sedan iväg honom till konungen.
I den kaotiska byn börjar det talas om att det försiggår mörkerdyrkan i byn och allt fler riktar sina misstankar mot några i det förlorande byalaget. Under dagen trappas det hela upp så mycket att man anordnar ett slutet möte inne på Aftonlyktan, där alla redogör för rykten, misstankar och bevis mot de misstänkta mörkervännerna. Till slut finner man att åtminstone en man, Bryggar-Tyrulf har många starka misstankar mot sig. Man ber Ljusets ättlingar att ta hand om saken och de griper den misstänkte. Snart har de fått ytterligare två namn ur det förlorande byalaget, Ime Lodes son Andur och Gärdar Tungste. Förhör inleds slutligen med de tre gripna och det visar sig mycket riktigt att samtliga är mörkervänner.
Bryggar-Tyrulf, som var en nyligen anländ främling, hade många talat om som en man av mörkret, så det kom inte som någon värre chock då det visade sig att han verkligen var mörkervän. Många av Galdrakinns trätobröder påstod även att det inte var överraskande att Gärdar Tungste, som alltid varit lite eljest och ogin, var mörkervän. Men vad som slog de flesta med häpnad var att den unge Andur var en förtappad man. Många sade att det berodde på hans förhållande till sina föräldrar, som alltid favoriserat hans äldre son Lill-Lojte. Andur hade haft det svårt under sin uppväxt, trots att han var ett Lodbroksbarn, och man trodde att det var därför han sökt sig till mörkret. Den siste i byalaget, Ime Starke av Brestebaneätten, visade sig dock vara en ljustrogen man som endast kommit i fel sällskap. Troligen hade han fallit mörkervännerna i smaken då han är känd som en tämligen blåögd och föga misstänksam karl.
Denna fruktansvärda händelse förorsakar kalabalik i Askevall och alla börjar misstänka varandra för att vara mörkervänner. Många går till Ljusets ättlingar med sina misstankar och för att förfäkta sin tro på ljuset, men ättlingarna finner föga intresse i dessa ohemula misstankar och ärenden. Dock finner de mycket intressant i mörkervännernas avslöjanden under förhören.
De män som gripits för att vara mörkervänner har alla pekat ut åldermannen Arnulf Råde som deras ledare. Ljusets ättlingar tar under dagen Arnulf Råde till förhör och senare på eftermiddagen kan de verifiera mörkervännernas avslöjande, Arnulf Råde av Brestebaneätten, Askevalls ålderman, är mörkervännernas ledare och den ondaste av dem alla. De för ut, den efter förhören illa tilltygade, Arnulf på bytorget, där de får honom att själv erkänna sitt brott. Folket i Askevall häpnar över detta dråpslag. De har alla blivit bedragna och mörkervännerna kunde, lika gärna som de nu blev dömda för deras illdåd, alla ha suttit i byalaget, med deras ledare som ålderman.
De tre dömda i byalaget hängs på bytorget, medan Arnulf Råde förs till Ljusets borg. Askevall står ännu utan ålderman och det segrande byalaget beslutar att man skall vänta en tid med att välja en ålderman, med tanke på allt som skett.
Endast en fyrand efter att Bue gett sig ut på sin digergata återvänder han hem, utsvulten och trött. . Han möts av tämligen splittrade hurrarop och glädjetårar, ty alla har saknat honom svårt, men med anledning av de kaotiska omständigheterna får dock hans hemkomst inte den uppståndelse han hoppats på. Det sägs att han på kvällen efter sin hemkomst lär ha sagt till Löghild Store att han bara hade skojat och att han ville se folkets reaktioner.
Med ett förband om benet återvänder Tangband Gode, som de flesta trodde varit död. Han berättar att någon jägare placerat en fälla mitt på stigen han gick på. Som tur var hade Tangband lyckats tagit sig till handelsleden som går till Erindal där han fått hjälp av en vänlig farman. Han hade fått åka med i en vagn till Erindal, där han fått sitt sår omskött. Slutligen hade han blivit bättre och kunde åter ta sig tillbaka till Askevall med en av handelsmannens vänner. Tangband väljs med stor glädje till ålderman och är så än idag.
Ett bud förtäljer att greven dömts för högförräderi och som första man i Arkondors historia dömts till landsförvisning, då man tidigare inte känt till något annat land än Arkondor. Därtill meddelas något som häpnat många av de högre stånden i Vintborg, men som även skulle komma att påverka den enkla befolkningen i Ekebäck. I stället för att låta utse en ny greve har konung Gervar III Gyllenätt av Arkondor låtit en Athlon vid namn Sigfast Vise tillträda som ståthållare över Vintborg, detta för att stärka sin av högadeln hotade ställning som Arkondors konung.
Den vitt beresta farmannen Eymar Frisk, av ätten Vigg, återvänder till Askevall efter en lång tid ute i världen. Han meddelar att han nu på sin ålders höst ämnar slå sig ner och stanna i Askevall. Hans entusiasm och visioner är vad byalaget behöver och snart väljs han att däri ta Halvljots plats. Byalaget består således av Tangband Gode av ätten Rättråde som ålderman, med Udar av ätten Fura, Ule Gråm av ätten Aske, kvinnan Lea av Tvillingätt och nu även Eymar Frisk av ätten Vigg som sitt byalag.
En man vid namn Aske Svalting anländer till Askevall, där han ämnar slå sig ner. Han gör en frappant entré och blir på några dagar både omtalad och omtyckt. Han gör kvinnorna förtjusta med sin charm och faktumet att han är oförmäld trots sin ålder lockar många. Men han gör även starkt intryck på männen med sina friska och radikala idéer. Aske blir genast viktig för byn.
Ingimod Gode, en av de största kvinnorna i Ekebäcks historia, lämnar livet på Rodin och lämnar ett stort tomrum efter sig. Det sägs dock att hon på grund av sin vishet, godhet och skönhet förorsakat mycket problem och lidande hos häradens män.
I ett bud från Vintborgs ståthållare Sigfast Vise förklaras det att allt land i Vintborg som tidigare inte innefattats i något av friherrarnas förläningar, utan som legat direkt under greve Valdemar Skäktesköld, nu skall delas upp mellan de två friherrarna Volmar Bolm och Vismar Karp. Detta för att det från högre ort anses olämpligt att ha landområden utan adlig länsherre.
Det har dock uppstått ett problem under uppdelningen av markerna. Häraden Ekebäck och dess näst intill obefolkade grannhärad Valla, ligger mitt emellan de två friherrarnas förläningar och beslutet vem häraderna skall tillfalla kommer att ge en av de två friherrarna stor fördel.
Friherrarna kan inte själva enas om hur affären skall läggas upp, och ståthållaren själv kan inte, utan att ta någons parti, finna en god lösning på problemet. Därför ämnar han, som en folkets man, låta ortsbefolkningen i Ekebäck och Valla avgöra vem av de två friherrarna häraderna skall tillfalla. Det är nu upp till byalaget hur detta kommer att gå till, så länge det sker under rimliga former och under uppsikt av Vintbors lagman Vermund Grytte. Ståthållaren själv föreslår någon form av tornerspel för avgörandet.
Ingimod Gode av ätten Lodbrok, en av Ekebäcks mest framträdande kvinnor genom tiderna, gav sig ut på sin digergata med rak rygg och stort mod. Efter sig lämnade hon sig en hopar gråtande och sörjande vänner och fränder, som alla älskat henne högt. Det är dock sant att hennes briljans orsakat mycket problem bland häradens män. Den avundsjuka och svartsjuka som alstrats kring henne lär leva vidare långt efter hennes död, ty i Ekebäck tänker många som så; att din fars fiende är din fiende.
Då frågan varför inte Aske Svalting är med i byalaget kommer upp den åttonde ölekvällen i gröne blir alla förbryllade. Han är ju vad byalaget behöver och istället för att byalaget skall behöva gå och rådfråga honom om vad han anser vara bäst så vore det ju väldigt bra om han själv var med i byalaget. Alla är väldigt eniga inne på Aftonlyktan, och i den mansdominerande miljön som Aftonlyktan brukar vara på ölekvällar, kommer man fram till att Lea är den som måste bort.
Byalaget har kallat till ting och tingsplatsen är full med folk, ty frågan om Aske Svaltings inträdande i byalaget har väckt blandade känslor. Kvällen innan var alla män slående eniga om att Lea skulle bort och Svalting skulle in i byalaget, men många av kvinnorna är av annan åsikt. Förvisso gillar de flesta kvinnorna Aske Svalting och hans idéer, men man vill å andra sidan inte förlora den kvinna som lyckats komma med i byalaget. Många av männen har på grund av sina fruars ställningstagande blivit osäkra, men då det blir en omröstning visar det sig ändock att Lea åker ut ur byalaget och att Aske Svalting träder in.
En antydan om att Aske Svaltings inflytande över kvinnorna sjunkit visar sig, liksom en antydan om att kvinnorna börjat ena sig för att kunna påverka mera.
Då nattens mörker sänkt sig över Arkondor och folket i Ekebäck somnat in, händer ett fruktansvärt illdåd. Red Hamedräpes två finnbogesöner som han fått med sin andra fru smyger sig hem till Redebold och Redebold, Reds söner med hans första fru. De bryter sig in i huset och väcker de två unga männen med kalla klingor tryckta mot deras strupar.
De börjar härja med de yrvakna tvillingbröderna och förklarar för dem att de inte tänker tolerera att Reds arv går till oäktingar som Redebold och Redebold. Alla andra i huset vaknar och kommer för att se vad som står på. Men de kan inget gör. Finnbogemännen trycker klingorna än hårdare mot Redebold och Redebolds strupar. De förklarar att tvillingarnas liv snart skall få sitt slut och att de aldrig borde ha blivit födda, ty Red var aldrig ämnad att ha någon annan fru än Rösvor av ätten Finnboge.
Redebold och Redebold var ett misstag, och nu skall de hjälpa Red att rätta till det. Redebold och Redebod sade aldrig något mera.
Byalaget erhåller ett brev från lagmannen i vilket det förklaras att en jordreform skall ske. All mark skall vara indelad i kvadratiska områden, vardera om minst en tiondels tunnland. Detta för att vid skatteuppbäring lättare kunna avgöra hur mycket landägor var man besitter. Detta skapar enorma problem för folket i Askevall, ty man har inga egentliga skriftliga uppgifter eller kartor över markerna, som kan avgöra vem som äger vad.
Att dela upp markerna i kvadrater innebär även att åkrar och ängar som tidigare varit uppdelade i smådelar som tillhört flera familjer eller ätter, nu måste slås ihop till en eller ett fåtal områden. Även om det hela löser sig smidigt så kommer det innebära att många kommer bli väldigt upprörda och besvikna.
Åldermannen Tangbands far går sin digergata endast några dagar efter hans fru och lämnar liksom henne många människor i stor sorg efter sig.
Den gamle Lojte Gulle, som överlevt många svåra sjukdomar på äldre dagar, hittas drunknad en vattenpöl. Många misstänker ett mord, men någon baneman har ännu inte hittats.
Folket i Ekebäck förbereder sig inför den kommande fyrandens göromål. Man samlar ihop den del av frälseföljenas frälsevivre som det tillfallit familjen att bistå med. Alla bidrar efter egen förmåga, den rike ger mycket och den fattige lite.
I Askevall är stämningen tryckt. Det förekommer vilda spekulationer om vad som hänt Lojte Gulle. Han jordfästs under eftermiddagen av Sigtrygg och Tyrvald.
Under dagen droppar folk in från gårdarna kring Askevall. Folk som vill vara med på tinget, folk som vill lägga några väl valda ord i frågan om markindelningen, folk som vill sälja sina varor på marknaden, folk som vill se sina fränders förmälning, och så vidare.
Det blir en vädig uppståndelse då alla skall inkvarteras, hälsa på sina vänner, undvika sina ovänner och få höra det senaste skvallret. Kvällen blir sen och ölförsäljningen inne på skänkstugan går ypperligt.
|