FINNBOGE

Enligt finnbogingarna själva var det de som bildade byn Askevall. Under åren har de hållit sig till sitt och försökt att inte bry sig om vad andra gör och säger. Deras historia är brokig och det är mycket svårt att följa deras släktled. Var och varannan vet inte ens namnen på sina mor- och farföräldrar. Man håller dock mycket hårt på att man är en gammal ätt och att den en gång var mycket mäktig.

Mycket pengar fanns och de hade stort inflytande både i Ekebäck och grannhäradet Valla. Men detta ändrades under de mörka åren. Ätten blev splittrad och rikedomarna försvann. Det gjordes försök att samla ätten igen och bygga upp dess forna glans, men ödet ville annorlunda.

En kvinna som hette Fjold lyckades samla det som var kvar av ätten runt sig. Hon fick dem att växa och lyckades sakta bygga upp rikedomen igen. Hon såg till att ätten höll samman och lät bygga en stor gård dit alla skulle flytta.

Under flera år växte gården och så även högen med mynt i kistorna. Då uppdagades det att Fjold inte var av ätten Finnboge. Det blev stor förvirring och innan man hann fatta beslut om hur man skulle tackla detta försvann hon och med sig tog hon det mesta av de rikedomar som sparats. Det blev ett hårt bakslag för finnbogingarna. Det uppstod ett stort gräl om vems felet var och ännu en gång splittrades de. Flera gav sig iväg för att finna Fjold och de kom inte tillbaka.

De flesta hade satt all tilltro till Fjold och stod nu på bar backe. Det blev en svår tid. Många började tigga och stjäla för sin överlevnad. Det var under denna tid som de lade grunden till sitt dåliga rykte.

Detta är en stolt och sluten ätt. De värnar mycket om varandra och det beroende på att de är utstötta av alla andra ätter. De har väldigt låg status och blir mer betraktade som fä än som något annat. De är mycket envisa och de glömmer aldrig en oförrätt. Detta har lett till mycket bråk med andra närbelägna ätter. Allt som går fel eller av oförklarliga skäl försvinner skylls antingen på troll eller finnbogingar. Det är helt otänkbart att förmäla sig med en finnboging och de få som gjort så har fått mycket att förklara för andra. Inte heller att göra affärer med dem anses vara något man ska syssla med.

För mindre än hundra år sedan bodde finnbogingarna ännu i Askevall. Dock började hatet och utfrysningen bli så allvarlig att ätten kände sig tvungna att lämna byn. De sålde all sin mark till den nyinflyttade ätten Aske för en billig penning och flydde till Fagerdal för att få vara i fred.

Snart uppstod dock nya problem, ty i dalen bodde på den här tiden ätten Fura. Det dröjde inte många år innan Furorna inte längre stod ut med att ha finnbogingarna som grannar och de flyttade istället till Askevalls närhet.

Fag erdal började snart kallas för det mer passande namnet Finnbogedalen. Det är inte många från Askevall som har varit där sedan Fura flyttade därifrån. Ryktena kring dalen och ätten blir därför fler och fler för var dag som går. Det behövs kanske inte nämnas att finnbogingarna fortfarande inte är välkomna till Askevall.

I dalen har finnbogingarna sin egen lilla by. Den är inte så stor men det bor ändå många där. Dalen förser dem med allt från fisk till timmer. Där bestämmer en man vid namn Finnboge. Han är far till fler barn än någon annan i hela Arkondor. Detta har gjort honom mycket högt respekterad bland de sina.

Att föra ätten vidare är det högsta enligt finnbogingarnas tradition, dock är det inte lika viktigt att man gör det med en och samma kvinna genom åren. Finnboge är en bister man som ofta är arg och sur. Dock sägs han vara rättvis mot de sina. Han har full kontroll på allt som rör dalen och finnbogingarna, och ingen ifrågasätter honom.

Otäcka sanningar

"Berätta mer pappa! Varför är finnbogingarna så fula då?" frågad den unge pojken. Starke-Tjodolf kliade sig på hakan och log.
     "Jo förstår du, de är inte riktigt som vi andra. De förmäler sig nämligen med sina egna ättlingar! Du förstår att man kan ju inte förmäla sig med sin bror eller syster! Eller hur? Det blir inte bra och därför är de så konstiga. Det finns till och med finnbogingar som har grisnäsor och det vet ju alla varför."
     "Nej, inte inför barnen." Rosin ställde sig upp. "Det är dags att gå och lägga sig nu" Hon föste iväg barnen under ihärdiga protester.
     "Men det är ju sant! Det kan ju inte jag göra något åt, eller hur?" ropade Starke-Tjodolf. Kvar vid bordet satt bara familjens äldste son Sölkel.
     "Berätta mer far!" bad han.
     "Jo förstår du. De har tagit Finnbogedalen bara för att kunna lura dit folk. När de lyckas locka någon köpman eller annat resande folk till sitt hem erbjuder de dem en säng med en kvinna över natten. Sen rånar de stackarna och skickar iväg eller rent utav dräper dem. På så vis finns det ingen far till barnet och så kan de utöka sin släkt. Och du ska veta att de ynglar av sig! Hittar de ingen man så får någon finnboging ta sig an kvinnorna, eller rent utav deras kreatur."
Sölkel tittade storögt på sin far
     "Men det kan väl inte vara sant?" Starke-Tjodolf tittade djupt in i det ljus som stod på bordet.
     "Nja, man vet ju aldrig. Men ett är säkert, de ljuger och de är snåla. Man kan lätt känna igen en finnboging på att de håller hårt i det lilla de har. Och så kan man känna stanken av dem på långt håll. För att inte tala om hur de ser ut. Fula, stora näsor och skrynkliga ansikten. De duger inte till att arbeta heller. De är så späda och har ingen ork. Det är deras lathet som har satt dem i Finnbogedalen. De orkade inte annat och där kunde de skydda allt sitt guld som de har rövat till sig."
     "Men var de inte fattiga?"
     "Jo, alltså… De har en massa guld, men de gör aldrig av med det. De samlar det bara på hög tills någon annan av dem stjäl det, de är ju så korkade att de inte förstår bättre. Ständigt stjäl de av varandra. De stjäl, ljuger och bedrar så mycket de orkar. De flesta är mörkervänner också enligt vad jag har hört."
Starke-Tjodolf stirrade tomt framför sig, sedan böjde han sig långsamt fram och såg sin son allvarligt i ögonen.
     "Det börjar bli sent, och vi skall gå till sängs. Men, min son, glöm inte vad jag sagt. Det kan stå dig dyrt!"