FÖRMÄLNING

     "Hörde du att Udar giljade igår? Det kunde man knappast tro. Vet du vem han giljade till?" sade Glum av ätten Böle till sin vän Grep Varghamn.
     "Ingerun av Aske? Åh, jag visste det! Nu har det gått för långt. Hur fick du veta det? Har du hört vad hennes föräldrar sade?" frågade Grep barskt.
     "Hur kunde du gissa det? Jag hörde det av Tumme Fura som var inne i Askevall nyligen och berättade det för allt folket. Jag var där lyssnade. Det verkar vara avklarat redan. Visst är det kul! Jag blev så förvånad när jag hörde det att jag snubblade på tröskeln och..."
     "Nej, inte det minsta! Det är inte alls bra. Fura och Aske. Hon borde förmäla sig med en redig Lodbrok, en karl som jag. Den där Udar är ju bara en getskägging och en usel yngling som tror sig veta allt hela tiden. Har han någonsin tagit ett ärligt tag med spaden eller burit en enda säck med rovor?" avbröt Grep. Glum kliade sig i pannan och kände sig lite dum. Som vanligt för Glum med andra ord.
     "Men, Grep, det är väl bara bra...?"
     "Nej! Det är klart att det inte är bra! Dessutom, hur tror du det nu går med Fasthem? Det kommer troligen bli så att Fasthem tillfaller Fura! Vad tror du Aske tycker om den saken?" utbrast Grep upprört och gestikulerade vilt med armarna.
     "Det kommer bara att bli ättegräl av detta!"
     "Nåja. En förmälning blir det, och så länge det blir fest och dans så är jag nöjd." försökte Glum avsluta samtalet.
     "Dessutom tror jag att du bara är avundsjuk. Du vill ha både gården och flickan." Han plirade retsamt med ögonen, men Grep brydde sig inte om det.
     "Må så vara, men det tror jag om Aske också, för jag tvivlar på att de låter ättegården gå dem ur händerna. Det tycks mig underligt att hennes föräldrar Eymund och Solgerd godkänt giljningen. Vi får allt se om det blir någon förmälning."