HUNGERSNÖD

Visulv rätade på ryggen och torkade svetten ur pannan. Vad tjänade det egentligen till att kupa potatisen, den växte i alla fall inte. Det var som om mörkret själv satt sig i de små knölarna i marken, och i det mesta annat som växte också, för den delen.

Med ett plötsligt ursinne drev han ned hackan långt i marken. Vad hade han gjort för fel? Ingenting alls, det visste han mycket väl. Det var lika för alla - svår missväxt. Trots att han slet från morgon till kväll skulle inte maten räcka till, det var tydligt redan nu. Han såg barnens ansikten framför sig, de var redan för magra för att det skulle vara hälsosamt. Barnen var det käraste han hade, och tanken på att åtminstone ett av dem förmodligen inte skulle finnas bland dem nästa vår var nästan mer än han kunde stå ut med. Han kände sig så otroligt maktlös!

Hekla såg upp när dottern plötsligt ropade till. Ivyn pekade bort längs vägen där något lyste till mellan träden. Så nådde ljudet av skramlande rustningar Heklas öron och det kändes som om hela hennes kropp blev kall. Hon släppte tunikan hon höll på att tvätta och tog snabbt Ivyns hand medan hon oroligt sökte Arnulf med blicken.
      "Var har du bror din? fräste hon, och ångrade genast sitt tonfall.
     "Vet du var han är?" tillade hon vänligare. Ivyn ruskade på huvudet medan hon med stora ögon tittade bort mot följet som när som helst skulle komma ut ur skogen. Hekla skulle just gömma sig och Ivyn bakom en sten när hon blev stående. Standaret som just bröt sig loss från trädens skugga fångade solens ljus och strålade vitt mot henne. En varm våg av lättnad sköljde genom henne och hon ville nästan sjunga av glädje. Det var inga rövare, utdrivna på vägarna av hungersnöd, utan Ljusriddare, Ljusättlingar! Det vita baneret med de tre gula strålarna kom närmare och snart skulle de vara framme vid byn.
     "Spring och hämta din far!" sa hon till Ivyn.
     "Skynda dig!"

Ute på åkern hade Visulv märkt att något var på gång och när Ivyn kom springande och andlöst berättade om hästarna och riddarna hade han redan ställt ifrån sig hackan och börjat gå mot byn. När de kom fram hade riddarna samlats mitt i byn och höll på att sitta av. Visulv såg att de trots att de var oklanderligt hela och rena bar märken efter strider. Färska repor i rustningsdelar och nylagade vapenrockar talade sitt tydliga språk. Han kände en våg av tacksamhet mot dem som höll åtminstone de värsta rövarbanden i schack. Men inte ens Ljusets Ättlingar kunde vara överallt. En av riddarna, en kvinna, tog till orda, så högt att alla kunde höra:
     "Vi vet att ni har drabbats och kommer att drabbas hårt av den missväxt som nu är. Vi har kommit för att som Ljusets hand hjälpa er. De här vagnarna är lastade med mat som kommer att fördelas mellan er. Vi kommer att finnas här till i morgon och i eftermiddag kommer vi att hålla en Ljusmässa dit ni alla är välkomna. Ni är också givetvis välkomna till oss med bikt eller frågor. Ljus vare med er."

Hekla hade smugit upp bredvid Visulv och när riddaren sa att de skulle få mat utbytte de ett snabbt ögonkast och log mot varandra. Kanske de skulle klara vintern ändå! Men när hon slutat prata insåg de att trots att vagnen var stor så var de rätt många i byn och det skulle bli mycket knapert ändå. Visulv suckade tungt. Ljusriddarna verkade må bra i alla fall, de verkade inte ha behövt snåla alltför mycket. Men det var klart, de hade ju sådana viktiga funktioner att fylla. Dessutom hade de bättre lagringsmöjligheter i sin borg, så de kunde hålla stora lager under långa tider.

Så väcktes plötsligt en tanke i hans huvud. Ljusets borg, där hade de bra med mat. Här fanns det fortfarande inte tillräckligt. Han hade hört att Ljusriddarna tog emot barn och fostrade dem i borgen eller på andra ställen runt om i världen. Kanske han och Hekla skulle… Tanken tog nästan emot att tänka; att ge ifrån sig ett barn! Men då skulle han veta att barnet fick ordentligt med mat och fick en utbildning, samtidigt som han och Hekla nog skulle få maten att räcka med en mun mindre att mätta. Dessutom var det ju långt ifrån säkert att Ivyn skulle välja att stanna kvar hos Ljusets Ättlingar, hon skulle kanske kunna komma tillbaka redan nästa år! Förfärad insåg han att han redan valt vilket av hans barn som skulle skickas bort. Hekla tittade oroligt på honom när han tog hennes hand, men inte visste hur han skulle börja. Han drog henne lite åt sidan och förklarade sin tanke. Heklas ögon vidgades och hon drog efter andan vid tanken på att skicka bort ett av sina barn för att kanske aldrig se det igen. Men samtidigt förstod hon vad alternativet var, och långsamt fylldes hennes ögon med tårar. Visulv hade en stor klump i halsen och rösten bröts när han tittade Hekla i ögonen och sa:
     "Ivyn. Jag tycker att vi skickar Ivyn."