KVINNAN OCH MANNEN

"Nog så är det sant att det är kvinnorna som får världen att gå runt, men varför ska det var så svårt för männen att inse det?"
Rosin Starke av ätten Rättråde

     "Karlar! De tänker med håret de har på bröstet och handlar därefter." fnös Svanne Frede medan hon ilsket vevade på brunnsveven.
     "Vad har han gjort nu då?" frågade Edla Furfast och lyfte av oket från axlarna.
     "Är det dummare än den gången då han försökte hjälpa Ule plöja med förspända grisar?"
     "Nej!" sa Svanne och skrattade.
     "Det är inte riktigt lika illa den här gången. Jag talar om den manliga fåfängan, och att alla män alltid försöker överträffa varandra ifråga om ägodelar." Hon nickade insiktsfullt åt den andra kvinnan och fortsatte.
      "Jo, förstår du, häromdan kom Fin-Örn hem med en ny lie. Jag frågade varför, vi behöver väl ingen ny lie? Men han svarade inte, utan muttrade något jag inte hörde och gick ut för att slipa bladet. Ett litet tag senare hördes dom grövsta svordomar från skjulet och jag gick ut för att se vad som hade hänt. Då hade bladet gått av när han försökt slipa det, och vet du varför? Bladet var för långt! Först så avfärdade jag det som ett av Fin-Örns många infall. Men sen när jag stormade ut från skjulet efter att ha gett honom en rejäl utskällning, fick jag syn på en lie som stod lutad mot grannens ena vägg. Den var splitter ny och hade ett långt och präktigt blad. Jag gick tillbaka in till Fin-Örn och frågade om hans nya lieinköp berodde på grannens nya lie. Först ville han inte erkänna att det var så, men efter ett tag kröp sanningen fram. Han hade helt enkelt velat ha en lie med längre blad än grannens!" Edla nickade.
      "Ja, nog känner jag igen det där. Allt för många gånger har viktiga saker gått i stöpet bara för att karlarna ska tävla. Vad är det egentligen de försöker bevisa? Och inte är det bättre med öldrickandet på öle heller. Aldrig kan dom dricka måttligt utan måste alltid stjälpa i sig tills de inte kan stå. Och så är det vi som får bära hem dem sen."
     "Ja! Och göra rent när de kastar upp. De är värre än grisar!" sade Svanne och krokade ilsket på sina hinkar på oket. Hon reste sig upp med det på axlarna och Edla gjorde detsamma. De började gå hemåt.
     "Nej, nog skulle vi allt klara oss bättre utan de där vandrande fårskallarna." sa Edla efter en liten stund.
     "Tänk på hur mycket som skulle bli gjort!". De båda kvinnorna skrattade. När Edla svängde av på vägen som ledde hem till henne stannade hon.
     "Fast en får ju erkänna att de är rätt underhållande ibland." Svanne log och såg på Edla.
     "Och så värmer de ju skönt när det är kallt på nätterna!"
     "Ljus, Svanne! Vi ses på Öle!"
     "Ljus Edla. På Öle! Och då är det minsann Fin-Örn som får bära hem mig, och inte tvärtom!" svarade Svanne och så skildes de båda kvinnorna åt.


"Kvinnor, de gör bara två saker bra. Skriker och härjar!"
Bryno Älghuvud av ätten Fura

"Kvinnor kan laga mat, men inte utan att vi ger dem kött från jakten och korn från åkern. Kvinnor kan sy och skrädda, men inte utan att vi ger dem ull från fåren! Men att tjata och gnata, det klarar de utan hjälp från oss män!!"
Rådulv Starke av ätten Brestebane

En stilla puff kom ur pipan.
     "Mmmm!" njöt Bryne helgjutet på rökarbänken. Ime Starke såg på honom och verkade lite sliten.
      "Vad är det med dig? Eller är det Galdra som bråkar igen?" Ime muttrade bara som svar.
     "Har hon funnit råttor i huset igen? Eller arbetar du kanske för mycket?" fortsatte den grove piprökaren.
     "Nej. Hon bara! Äsch!" muttrade Ime.
     "Hon säger att jag tvättar mig för sällan, att jag luktar och att jag har samma kjortel nu som när vi förmälde oss. Jag menar, jag råkar faktiskt gilla just den här kjorteln." Bryne skrattade bara gott.
     "Knepet, kära Ime, är att låta dem tro att de bestämmer. Kvinnor är tjuriga av naturen och det lär vi få leva med. Se bara på Lova. Eller på min bror Brynos hustru Hille, eller för att inte tala om hennes syster Eija. När de börjar bråka så är det bäst att gå därifrån och ge dem tid att lugna ner sig. Man vet aldrig var man har dem och när de är upprörda så är det bäst att hålla sig undan." Ime log och såg upp på Bryne. Han kliade sig på hakan.
     "Jo, det är nog sant om något! Man vet aldrig var man har dem och de har alltid något lurt på gång. Ibland känns det som om man lever med en främling. Ibland kan de vara hur underbara som helst. Ibland bråkar de, men oftast är de tysta och begär att man själv skall förstå vad man gjort. De är märkliga. Inte ens när mitt hår vitnar kommer jag att förstå mig på deras nycker." suckade han.
     "Förra öle hötte hon mot mig med en kvast. Jag lommade bort från huset och gömde mig på Aftonlyktan. Minns du vad som hände sedan?" frågade han och Bryne kliade sig eftertänksamt i skägget.
     "Jo, jag tror det. Du smög dig in på Aftonlyktan och jag serverade lite rejäl furacider. Efter lagom lång tid när du äntligen börjat skråla och taket lyfte av röster smällde Galdra upp dörren. Hon släpade ut dig och skrek något om fulla karlar och Ules svin efter sig. Om jag minns rätt." Ime skrattade och verkade mer avslappnad.
     "Tack för det här Bryne. Kanske kan jag nu våga mig tillbaka? Fast jag måste nog ta det lugnt i morgon på öle. Inte värt att bråka mer med henne, speciellt inte eftersom att hon har hotat att jag kanske får äta skulor i fortsättningen."
Senare under dagen sprang Bryne samman med Ime på stigen mellan smedjan och Aftonlyktan.
      "Hur är det med Galdra? Är hon lugnare nu eller har du fått en brödkavel i huvudet igen?" frågade Bryne.
     "Nej. Jag smög iväg till Odd och köpte henne ett litet vackert halssmycke. Sedan gav jag henne några väl valda komplimanger så var allt som bortblåst. Nu verkar allt mycket bättre, fast jag vågar inte tro för mycket. Men du Bryne, en sak kan jag säga: vi ses i morgon på skänkstugan. Då skall de bli dryckjom och sång!!". Bryne log stort.
     "Jo, de är lättmutade de små liven. Underbara som ljuset och farliga som Mörket självt när de vill."
     "Ja." inflikade Ime "Dessutom värmer de ju farligt skönt på natten också!"