TROLL OCH ÄLVOR

Troll

"Han vaknade av ett fruktansvärt oljud. Det var som om hela världen skrek. Marken skakade och det dånade fruktansvärt inne i grottan. Stenar föll från taket en varm, fuktig vind började plötsligt storma ut från grottans inre. Plötsligt lyfte hela berget med våldsam fart. Klippblock yrde i lyften, som fylldes av jord och grus. Osviver skymtade hur marken nedanför bergen snabbt avlägsnade sig där han kastades omkring som en tärning i en mugg inne i grottan. Berget växte upp ovan molnen.

Plötsligt slutade allting att kastas omkull och vinden upphörde. Berget hade rest sig och grottan var riktad med öppningen rakt ner mot marken någon fjärdingsväg längre ner. Osviver höll sig krampaktigt fast i något som liknade en rot som kom ut från grottans ena vägg. Han var omtöcknad och skadad. Den varma, fuktiga vinden blåste nu stötvis inåt grottan. Det lät som om hela världen kippade efter andan. Plötsligt bröt det ut ett ofantligt oväsen, långt värre än det tidigare. En stormvind kom farande från grottans inre med sådan kraft att allt inne i grottan nästan exploderade. Med en våldsam fart kastades Osviver ut ur grottöppningen och föll mot marken. Han trodde att hans dagar var räknade, men så landade han, trots att han ännu var i höjd med molnen.

När han öppnade sina hårt slutna ögon mötte hans blick något fruktansvärt som näppeligen fick honom att svimma. Han stirrade rakt in i ett gigantiskt ansikte av berg, dalar, skog och mossar. Han förstod vad som hänt. Gammeltrollet som han gett sig ut att leta efter i bergen, var i själva verket bergen. Han hade slagit läger i Gammeltrollets ena näsborre och den stora elden han gjort upp måste ha väckt honom ur hans tusenåriga sömn. Trollet stirrade på honom med ögon av sjöar..."


"Molög började springa. Tårarna föll. Hon var rädd. Allt var mörkt och hon var ensam. Plötsligt tyckte hon hur en sten vid vägen flyttade på sig. Hon tvekade. Benen darrade. Var det verkligen så att stenen rört sig? Hon tog sats och blundade hårt. Det gjorde ingen vidare skillnad. Allt var ändå svart och hemskt. Så rusade förbi den mörka, ruvande stenen som låg invid stigen så fort benen bar henne. Just då knakade till alldeles bakom henne. Hon snurrade runt och gav till ett gällt tjut. Men där var bara mörkret och en liten gran. Hon avskydde granar. Då kände hon hur någonting rörde vid hennes axel. Hon förmådde inte skrika men benen bar ännu. I vild panik rusade hon ut i skogen. Granarnas tunga grenar sträckte sig efter den unga flickan. Det var som om de försökte fånga henne. Molög svängde runt en stor gran. Plötsligt slog något hårt och trubbigt henne i pannan. Hon stapplade till. 'Nu tar Römatrollet mig!' snyftade hon. Hon kunde inte höra något längre. Hennes blick blev suddig. Hon föll."

I skogar och berg, under broar och stubbar, i stenar och träsk, ja överallt kan man tänkas träffa på dem. Trollen. Få, om ens någon, har själv sett ett troll tydligt och klart, men likväl vet alla att de finns. Den som påstår något annat tas inte för klyftig. Alla har hört berättelser från folk som sett troll och alla har någon gång skymtat att något rört sig i ögonvrån när man varit ute i skogen om natten. En sten som rört sig. En stubbe med ögon. Ett träd som flyttat på sig. Troll. Dessa vidunderliga varelser som vandrar omkring i markerna kan ta sig många olika skepnader. Det finns troll stora som bergskedjor, små som lindebarn, fula som förvridna stubbar och vackra som tindrande stjärnor. De kan se ut som människor med svans, som stubbar med ögon, som stenar med mossa. De kan vara argsinta eller skygga, dumma eller sluga, ensamma eller i grupp. Men en sak skall man ha klart för sig, hur de än må se ut eller vara, de är farliga! Och man kan aldrig vara säker på att det inte är troll man har att göra med.

Förr var det vanligt att man blotade och offrade till trollen för att hålla deras vrede, trolldom och hunger borta från bygden. Idag är det enligt lag förbjudet att blota till trollen, ty Ljuset säger att dessa varelser är mörkrets krafter och de skall bekämpas och hindras, inte matas och dyrkas. Ljuset säger att det är tron på och rädslan för trollen som föder dem och gör dem starka. De lever på våra sinnen och infekterar varje själ de kommer åt. Ändock fortsätter många att blota och offra till trollen, ty rädslan för vad som skulle kunna hända annars är alltför stark och påtaglig. Folket gör som de alltid gjort, ty tradition är visdom.

I Ekebäck finns ett mycket omtalat och skräckinjagande troll kallat Römatrollet. Det finns många berättelser som förtäljer hur denna elaka och sluga best kidnappat oskyldiga kvinnor och barn. Dessa förs sedan till Römatrollets hidösa, underjordiska hålor där de fängslas och matas med råttor och ormar. Så småningom, då de fått den rätta smaken, äter Römatrollet upp dem. Många är de kvinnor och barn som på grund av Römatrollet räds för att ge sig ut i skogen då det börjar bli mörkt. Vuxna män och gamla kan dock gå säkra, ty det sägs att Römatrollet inte tycker om deras beska och sega kött.

Älvor

"I dimsjok höljda, de gäckande sköna, dansar i virvlar till nejdens musik.
Ljuva toner ur Rodins själ, de spelar med fötterna bara.
Flyktiga kroppar i fuktiga aftnar, på förrädiska marker går deras glam.
Dimmornas drottning, draperad i slöjor, svävar i dans över ängden.
Hägrande jungfrurs mjälla hy, förgängliga kroppar i våtmarkens sky.
Förvillad av dansens virvlande gång, förförd av yppiga kroppar, trollbunden
man gångar mot undergång, till berusande älvors förgörande sång.
Älskogen fjättrar mannens själ, sjunker ner i väta och torv.
Dimmorna lättar, sprids utav brisen.
Älvorna skingras, stjärnorna stiger.
Nere i torven ruttnar nu liken."

Älvorna är kvinnoliknande vålnader som framträder i dimmorna över vissa våtmarker i gryning och skymning där de dansar och sjunger. Den som bevittnar en älvdans på för nära håll löper stor risk att trollbindas. Trollbundna män förs med till dansen där älvorna älskar honom till döds, medan kvinnor dräps för att själva bli älvor. Det finns många mossar, tjärnar och andra våtmarker som är kända som dansplatser för älvorna. Man bör undvika dessa i gryning och skymning eller om det är dimmigt, ty älvorna kan besvärja oförsiktiga även då de inte dansar eller är synliga för ögat.

På de våtmarker där älvorna dansar bukar det uppstå märken i marken efter dansen, så kallade älvringar. Den som går genom en älvring riskerar att sjunka ner i jorden och dö. Det sägs även att man kan bli galen om man urinerar i en älvring. Den som är uppmärksam och upptäcker ringen i tid kan dock belönas rikligt, ty går man tre varv motsols runt den, sägs det att man blir en fantastisk älskare eller älskarinna.