VEDERGÄLLNING

Pojken stod i dörröppningen och blickade oavvänt på mannen som just anlänt till Askevall och slagit sig ned inne hos familjen Gode denna ljumma skördekväll. Hans mor sa alltid till honom att det var ohövligt att stirra, men han var för upptagen med att upptäcka världen för att lyda sin mors råd.
     "Godafton" klämde pojken fram. Mannen, som länge suttit och blickat in i eldstadens trollbindande lågor, tittade upp mot pojken och gav honom ett trött leende till svar.
     "Jag heter Tjalve. Är ni vän till Tangband och Isa?" fortsatte den unga pojken.
     "Ja. Det kan man väl säga." Mannen verkade road av pojkens fråga.
     "Vad har du där?" Tjalve pekade mot ett bylte som låg vid mannens fötter.
     "Det är mitt svärd, pojke." Svarade mannen med samma trötta leende.
     "Ni är en av de som vill slå ihjäl Finnboge, inte sant?"
     "Ja, så är det. Finnboge ligger bakom Tangbands försvinnande, och Tangband är god vän med Stor-Kurböle Beste, som är min broder. Det är därför jag har kommit. Två ting ska vi ge dem att välja mellan, det första är att dräpas jämte dem vi finner för gott, det andra är att finnbogingarna tillkännager vad som hänt Tangband, och inför tinget tar följderna därav. Därtill hoppas jag få vedergällning för Redebold och Redebolds död." Tjalve nickade liknöjt.
     "Får jag se ditt svärd?" frågade han nyfiket.
     "Jag har aldrig sett ett riktigt svärd" Mannen tvekade för ett ögonblick, sträckte sig sedan ned och tog fram svärdet ur tygbyltet. Han drog långsamt svärdet ur skidan, och lät eldens sken dansa över stålet. Tjalves mun öppnades i beundran.
     "Det är vackert" mumlande han.
     "Ja, så sant. Har du inget svärd, pojk?" Tjalve skakade på huvudet. Han sneglade mot träsvärdet i sitt bälte, som han brukade leka att han dräpte mörkervänner, och ibland även finnbogingar, med.
     "Det måste ha kostat mycket, ditt svärd" sa Tjalve andlöst.
     "Jag vet inte. Det tillhörde min bror, och före honom min far och min farfar, som var en stor krigare." förklarade mannen för den unge pojken med spår av stolthet i rösten.
     "Kan jag få röra vid det?"
     "Ja, men var försiktig. Vi vill inte att du ska förlora fingrarna innan du träffat på din första finnboging, eller hur?" Tjalve gick närmare. Han böjde sig långsamt över svärdet, som över en helig skatt. Stålet var kallt. Små immiga fläckar av kondens uppstod där han rörde vid den polerade klingan. Tjalves ögon växte större och större, skimrande av eldslågorna. Mannen iakttog pojken. Det var alltid svärdet som gjorde det. Han hade sett samma glöd i deras ögon, hundratals gånger. Han ville säga åt pojken att kasta sitt träsvärd i eldens lågor, där det hörde hemma, och glömma sina drömmar och istället gå och fortsätta arbetet i hemmet. Men han kunde inte göra det, hur mycket han än ville. I gryningen skulle säkerligen pojkens far och många andra män i Askevall följa honom till Finnbogedalen, om de fick sin vilja igenom. Kanske skulle pojken vara faderslös inom loppet av en fyrand.