Stormningen av Aralond

Hjortar

av Patrik Oksanen

Aralanthas södra pärla har försökts rövats många gånger. Den här gången slet de rättmätiga ägarna tjuvgodset ur rövarnas händer Detta är berättelsen om hur en stad befrias år 629.

Gryningstimman var kommen. Sakta steg Sol ur det svarta havet. Hennes strålar var fortfarande kalla. Diset låg i lätta slöjor som ibland avslöjade att det var nära till land, fruktbart land, rikt land, Aralanthiskt land. Där bakom dimslöjorna låg Aralond. Aralond, det fruktbara äpplet i Arneds riksbygge, sydkustens pärla och saltets hem.
Det var hit nordborna kom för länge sedan. Och det var här de upprätthöll kungens lag i nästan en mansålder innan de kördes i havet av upprormännen. Nu var de på väg tillbaka - för att återta sina borgar, byar och bygder.
De hade gått man ur huse från den påtvingade exilen i Dahlen. Skeppen hade tjärats och sjösatts. Gammal som ung satte sig som roddare. De var två tusenden och fanns ombord på ett femtiotal drakar. Drakarna utgjorde bara en del av den flotta som bestämt styrde genom dimman. Där fanns dussinet klumpiga och högre skepp - av den typ som aralanther brukar bygga. Ombord på dessa seglade Dahlens uppbåd.

Slutligen fanns flottans kanske märkligaste skepp - prins Gillomes skepp. Alvskeppen var trettio till antalet och byggda i en för människor okänd skeppsbyggarkonst. Skeppen var stora, mycket stora, kanske som två vanliga drakar. Skeppen var silvergråa, byggda i okänd ek. I för och akter höjde sig små hus. Dessa låg en manshöjd, eller högre, än midskeppet och var rikt snidade i mjuka mönster. Seglen fångade vant upp nästan allt av den svaga brisen.
På alvernas skepp seglade prins Edarins folk från bergen. Med prinsen var bistra bergsbor från Noldria och krigsvant riddersfolk från Chelmar - styrkans kärna.

Flottan var den största som samlats på sydkusten i mannaminne. De svarta och svanvita seglen blev tillsammans en väldig mur som sträckte sig så långt man kunde skåda genom det undflyende diset.
I flottans mitt var kungatornet på röd sköld målat på ett alvskepps svanvita segel. Det var prins Edarins skepp och flottans flaggskepp. Här fanns prinsen och hans närmaste män.
Väster om prins Edarin var seglet delat i gröna och vita fält. Mitt på seglet var en svart lyra spänd. Det var de sägomspunna alvernas prins, Gillome Earedhel, som seglade på det fartyget.

På flottans östra flank seglade Peder, prins av Dahlen. Dahlens rödgröna fiskar lekte på en stolt koggs segel. Peders fartyg hade en gång tillhört jarl Olduin av Aralond, men nordmän hade tagit henne som pris för ett år sedan och skänkt henne som en gåva till prins Peder.
På den västra flanken seglade en 130 fot lång drake med förgyllt huvud. På seglet hade svärden över sparrarna målats. Det var Sigurds, son av Bue, vapen.
Han, som var son till den förste nordmannajarlen, var tillbaka för att leda sitt folk i land på samma stränder som fadern hade landat på för trettio år sedan. Runt Sigurd jarls drake var nordborna samlade.

Dimman började glida undan när en frisk bris svepte över havet in mot land. Seglen spändes och prins Edarin nickade gillande. En god vind var vad hans styrkor behövde för att vinna staden. Den narska drömmen låg i vågskålen i detta djärva företag. Seger här och Nars blod fick den seger som så väl behövdes. Detta skulle då bara vara första steget för att kasta Mornam Kungamördare ned från den blodbestänkta tronen. Ett vunnet Aralond skulle för Mornam betyda att hans rike sakta ströps. Men, skulle försvararna vara förberedda, varnade genom förräderi, så skulle Aralond betyda död och förlorat hopp.

Edarins bundsförvanter i Noldria, Chelmar och Feodras skulle falla en efter en. Och de som skulle kunna resa vapen för hans sak i de andra jarladömena skulle aldrig göra det. Det var denna dag det skulle avgöras. Det hade blotats väl kvällen innan. Prinsen hade, sedvanligt, lovat de stupade till Valhall, och varje kämpe hade fått segerrunor ristade på svärd och spjut. Ändå gnagde oron. Prinsen vankade över skeppet. Hans bistra kämpar såg härskarens kval.
- Stad i sikte.
Det efterlängtade ropet bröt prinsens tankar. Utkikens rop väckte alla ur sina funderingar. Prinsen vände sig till sin trogne hirdhövding Eron Ersson Tride, budbärare av svärdet. Kämpen log strålande mot sin prins när han viskade:
- Jag tror att det är dags.
- Det är dags, nickade prinsen.
Tride vände sig till härolden, Doran Tylfesson Haldor, och nickade. Haldor visste vad nicken betydde och vände sig mot skeppets kapten, en lång, mager alv med guldskimrande hår och en nästan bländande vit klädsel. Alvens ögon var djupa som havet och blåa som himlen. Doran blundade för att inte försvinna bort i alvens drömmande blick.
- Hans kungliga höghet, rikets föreståndare, Edarin, prins av Aralantha, ger order om följande. Hissa signalen till anfall för prins Edarins eskader, prins Gillomes eskader och prins Peders eskader. Hissa signalen till anfall mot hamnarna och jarlaborgen till jarl Sigurds eskader.
Så lyder min prins vilja och lag.

Alvkaptenen, som var gammal redan när Doran Tylfesson Haldors farfars farfars farfars far var ung log lätt mot ynglingen. Sedan nickade han allvarsamt mot en annan frände som stod vid masten, redo med flaggor och allt. Mot toppen for den kungliga vimpeln med tornet, men med svart sorgekant, riksföreståndarens vimpel - den med de två eklöven och nyckeln, en blå vimpel och en svart vimpel.
Detta var signalen som alla hade väntat på. Ett rungande Nars Blod svepte över hela flottan och rullade som ett svagt, nästan spöklikt, eko in över staden.
Från jarl Sigurds skepp bröt ett stidsrop genom vinden till de närmaste skeppen. Det fick svar och nådde till sist prins Edarin själv. Han log när han uppfattade orden: sisten till Sjöhästen betalar.
- Vi får väl allt se vem det blir, Sigurd Jarl, log prinsen vid minnet åt vadet från Chelmars berg.
Flera drakar, några alvskepp och en kogg bröt sig ur flottans formering. Det var den styrka som stod under jarl Sigurd av Aralantha. Resten av flottan vände snart norrut för att nå land på och bortom Tempelholmen. Det var porten vid Tempelholmen som prinsens förtrogna i staden skulle öppna. Om den planen gick om intet skulle detta bli en mycket blodigare dag. Tre drakar lämnade flottan och styrde rakt mot porten. De skulle möta Alinda Stormfare, jarlens av Aralond säregna brorsdotter. Prins Edarin mindes lite rodnande mötet på Sjöhästen med den unga flickan. Hon hade vederhäftigt baktalat Mornam och sin farbror så prinsen kunde inte låta bli att avslöja sig. Hon hade efter en stunds misstro svurit honom trohet. Senare hade hon kommit till honom i bergen med bud om att två rotar med dugliga kämpar skulle kunna öppna en port åt prinsen. Det var den porten som drakarna skulle hjälpa till att säkra.
En annan flotta, under Eova Bergshök, fanemästaren som gjort så väl i från sig vid stormningen av Jalum skulle inta templet och öppna vägen fram till porten för huvudstyrkan. Under Eova Bergshöks ledning fanns två drakar och tre alvskepp med hennes eget folk. Vinden hade blivit allt stadigare. Och än tycktes staden sova lugnt.

Ombord på Eova Bergshöks flotta putsade Hrolf Hjälte, mannen som en gång räddade prinsen liv i Chelmars berg, sitt svärd. Den buttre kämpen Einar från Jarne bad kort till Tyr. Dernor Bagarsson letade efter sin förlagda dolk. Erwac Hattmakare spände strängen på bågen. Faneföraren Illona Roddardotter gick omkring och sa uppmuntrande ord till sina kämpar. När hon kom till Idar Spejare, som varit sjuk av sjön under hela resan, tittade han trött på sin faneförare. Ögonen var matta och hon förstod att han fått besök av valkyriorna under natten och de hade lovat att komma tillbaka innan dagen var slut.
Hans vän Martial, även han lystrade till tillmätet spejare, försökte lägga sin hand på vapenbroderns axel som tröst medan den tredje spejarkamraten, Gernon Kron, såg medlidsamt på Idar.
Templet hade ännu inte vaknat. Ingen hade sett skeppen. Illona Roddardotter nickade nöjt när hon såg att de bara hade fem bågskott kvar till stranden. Med präster och kyrkknektar fortfarande i sänghalmen så skulle Tempelholmen säkras utan större förluster.
Väntan hade varit lång för Alinda Daresdotter av ätten Stormfare. Hela vintern hade hon skickat sin kammarjungfru att gå ned till Hamntorget för att se hur många lyktor som hängde utanför Sjöhästen. I går kväll hade tjänarinnan kommit tillbaka med andan i halsen och med upphetsad blick viskat:
- Dom kommer, dom kommer. Det är två lyktor på Sjöhästen. Dom kommer. Kan ni tänka er, dom kommer verkligen.
- Är du riktigt säker?
- Ja, så säker som jag står inför er. Prisad vare gudarna, prinsen kommer.
Alinda gick till sin kista och slet upp klänningarna som låg där. Från kistans botten tog hon fram en budkavle, en mörk pinne i ek, kanske en fot lång, med bara en Tyrsruna ristad.
- Tag kavlen. Spring till mäster Dornem. Han vet hur det skall gå vidare sedan.

Tjänarinnan gömde kavlen omsorgsfullt innanför klänningen och försvann sedan iväg. Alinda slet av sig kläderna och letade fram ett par byxor, en tunika, en ringbrynja, en hätta. Så klädde hon på sig allt och gick till väggen, där hennes faders svärd hängde. Med stor omsorg tog hon ned det från väggen och smekte kavlen om kinden. Sedan spände hon svärdsbältet vid midjan och tog på sig manteln. Det fanns arbete att utföra.

De tre drakarna som rodde mot porten vid Tempelholmen var tre bågskott från sitt mål när den första hornsignalen ljöd. Flottan var upptäckt och det yrvakna Aralond försökte varna sina söner och döttrar. Med två bågskott kvar till porten såg skeppshövding Heinulf Svartöga hur den sakta gled upp. En kvinna med gyllene hår vinkade med ett stycke rött tyg. När skeppen kom närmare såg nordmännen att eklöven och nyckeln var broderade på den röda botten.

Drakarna gled upp på stranden samtidigt som vindbryggan med en knirkande läte sänktes. Heinulf Svartöga blev den första av sin ätt som åter trampade på Aralonds gatstenar. Han for av sin drake som en vind och med några raska kliv nådde han kvinnan med tygstycket.
- Var hälsad befriare.
- Var hälsad själv.
Heiunulf såg sig om och såg att några knektar i jarlens blåa färger låg dräpta på gatstenen. Tjoget kämpar med blandad beväpning och kunnande stod på gatan. På murarna och i tornet skymtade Heinulf några bågskyttar.
- Vi har inte mycket tid innan fienden är här, skeppshövding. Mina män har säkrat tornet och den närmaste biten av muren. Det finns några goda bågskyttar, men jag hoppas att ni har fler.
Heinulf nickade och vände sig mot de sina som strömmade in genom porten.
- Beinten, tag dina roddare till muren. Ambiorn, förstärk tornet. Veitgalf, ryck fram ett kvarter. Gunnlaug, skydda vindbryggan. Thorgeir, stanna här.
Nordmännen följde sin skeppshövdings order och spred sig. Nu stod de rustade att kasta tillbaka i alla fall ett första angrepp.

Bortanför templet hade de första drakarna landat i den mjuka sandstranden. Snart följde fler drakar som förtöjde bakom de första. Därefter kom ännu fler drakar som förtöjde bakom de andra. På bara en kort stund hade pirar av drakar bildats. Mellan drakarna låg plankor så att de tyngre koggarna och de större alvskeppen kunde lasta av sitt manskap.
De första nordborna som stigit i land hade bildat en sköldmur runt landstigningsplatsen för att skydda sina mer sårbara kamrater.
Prinsen själv hade kommit i land tillsammans med Eron Ersson Tride. Runt prinsen fylkades ridderskapet och riksföreståndarens röda banér var en ledstjärna. Hästar fördes fram och Edarin klev upp samtidigt som en annan hird anslöt sig. Det var Peder, Dahlens egensinnige jarl, som först stod utanför kriget och kallade sig prins. Nu, när Edarin lovat att Peder skulle få behålla titel och land, hade Peder kommit med Dahlens folk för att bistå Nars ätt.
Peder var i trettioårsåldern och en stadig man utan skägg. På hans bröst fanns Dahlens fiskar och den gyllene prinskronan.

Bakom Peder kom några riddare, alla i Dahlens färger, och en junker bar på banéret.
Samtidigt slöt prins Gillome upp. Ingen såg honom, innan han plötsligt stod bredvid riksföreståndarens banér.
Edarin nickade med ett leende på läpparna åt sin bundsförvant innan han vände sig mot sin härold Doran Tylfesson Haldor.
- Hästar till mina bröder prinsarna.
Strax därpå kom en junker med några stadiga bergshästar från Chelmar. Prinsarna satte upp. Edarin tittade bakåt och såg att kanske en tredjedel av hans styrka kommit i land.
Nåvälan, det var tillräckligt. Edarin höjde handen som en signal. Så satte han sporrarna i hästens sida och satte iväg i lätt trav. En av männen i Edarins närhet, Jorm Hrolfsson Höghäll, fyllde sina lungor med luft och skrek:
- Nars Blod!
Höghälls kämpar från Noldria svarade med Nars Blod, innan stidsropet for vidare genom hären.
Prinsen och de ädlingar som hade hästar tog ledningen. Edarin red först med Tride på sin högra sida. Därefter följde prins Peder, Jorm Höghäll, prins Gillome. Härens knektar följde småspringande efter utan särskild ordning.

Templet hade säkrats av Eova Bergshöks folk. Striden hade varit kort, men på sina ställen hård. Blotaren hade tagits till fånga och ett tjugotal låg döda på tempelområdet. De som tagits tillfånga hade svurit att inte föra vapen mot sin rättmätige härskare, Edarin.
Bergshök hade följt prinsens landning och sett att allt gått väl. Borta vid tempelporten hade strider förekommit, men sedan faneförare Illona Roddardotter fört sitt folk till porten hade det första hotet värjts.
Det tillfälliga lugnet gjorde att fanemästare Eova Bergshök kunde hälsa sin prins redan vid bron som ledde till Tempelholmen.
- Ers höghet. Templet är taget. Porten till staden hålls fortfarande av de våra. Vägen till seger ligger öppen.
- Det är gott fanemästare, det är gott.
Eron Ersson Tride hade stannat upp och vände sig bakåt i sadeln.
- En häst till täten, en häst till fanemästaren.
Prinsen satte åter sporrarna i hästen och satte den här gången av i galopp mot porten. Med flygande banér följde hären efter.

Vid porten hade en hård första strid rasat. Det var stadsvakten vid hamnen som samlat sig till ett första motangrepp. Deras antal hade inte varit stort, men deras beslutsamhet var större. De visste att de ändå skulle dö om staden förlorades. Därför slogs de med det trängda djurets desperation. Ett tag var det nära att de skulle nå fram, ända till porten. Men Illona Roddardotters folk hade skyndat till och avgjort striden. Nu badade kullerstenarna i blod som minne av de båda sidornas offer.
Prinsen red över vindbryggan och in genom porten. Med bedrövelse såg han blodspillan. Högar med kämpar; nordbor, stadsvakt och aralondiska frihetsmän låg omvartannat.
- Här har det dansats en blodig dans, mumlade prinsen.
- Så sant, min prins, svarade Alinda Stormfare som stigit fram med draget, blodigt, svärd.
- Jag hälsar er välkommen till min stad Aralond.
- Ert offer kommer inte att ha varit förgäves.
- Min lön får jag genom att tjäna Nars ätt.
En hornsignal ljöd mellan husen. En nordman kom springande med andan i halsen. Han slängde sig framför prinsen och stötte fram:
- De...stor...styrka...hitåt...många...jarlen...
Prinsen red åt sidan för att ge plats åt sina kämpar. Eron Ersson Tride ställde sig upp i sadeln och manade på folket att skynda sig genom porten. För snart skulle ännu en hård strid ta sin plats.

Fem drakar lämnade den del av flottan som stod under Sigurds befäl och styrde rakt mot den östra hamnen, den gamla. I fören på den främsta draken stod en härjad kämpe. Hans skägg var saltstänkt och han var mager efter månader av umbäranden. Men blicken var hård och fast. Han bar ett vargskinn som mantel och på armen satt en armbindel i rött och guld.
Mannen var skeppshövding Thorstein Ulvdräpe, en kämpe som stridit med prins Edarin av Bergen. Hans styrman, Fjölnir Stortunga, stod bredbent bredvid.
Hamninloppet kunde spärras genom att en kedja hissades upp mellan två torn som vaktade de yttersta stenpirerna. Inloppet var den kritiska biten på resan, inte nog med kedjan, fartygen skulle också hamna inom skotthåll för bågskyttar.
- Det kommer inte att gå, muttrade Stortunga.
- Har det sagts att våra bundsförvanter i staden ska se till att kedjan förblir sänkt, blir det så.
En hornsigal skar genom morgonen. Och så ännu en. Det var tornen som varskodde varandra. Därborta i tornen vaknade män till liv. Män som förstod att deras liv och staden låg i vågskålen. Hann de hissa kedjan skulle de räddas, om inte...
- Titta, kedjan är på väg upp. Slå back, ropade Fjölnir.
- Nej, framåt!
Fjölnir tittade förvånat på sin kapten. Besättningen stannade av sitt roende. Från aktern hördes det protester mot Thorsteins beslut.
- Framåt. Har Sigurd Jarl sagt åt oss att segla in í hamnen, gör vi det. Kedja eller inte kedja. Framåt för Thorgeir Kares minne!

Roddarna sänkte sina åror som en man och draken sköt åter fart genom vattnet. Men det var för sent. Kedjan var tillräckligt spänd. Draken for med stor kraft in i den taggade kättingen.
Fjölnir Stortunga for i sjön vid kollisionen. Thorstein Ulvdräpe höll sig kvar genom att krama nacken på drakhuvudet. Skeppet bröts sönder i fören och började sjunka medan mannarna försökte ta något att flyta på.
De andra drakarna som följde sin ledare hann inte gira. En brakade rätt in kedjan. Botten revs upp men kölen fastnade och skeppet blev hängande på kättingen. Tyngden av två sjunkande drakar gjorde att den trejde draken seglade på kedjan som låg under vattenytan. Med öronbedövande gnissel mötte metall köl. Fartyget fastnade. Kaptenen svor och roddarna kämpade förtvivlat med årorna för att komma loss. Med ett ryck släppte kedjan taget. Sakta gled de ur fällan, in i hamnen. Men draken tog in vatten och fick slagsida. Sakta kämpade hon sig tungt genom vattnet mot kajen.
De två sista drakarna var mindre och kunde glida över kedjan utan några större skador. Den ena stannade upp och tog upp de vapenbröder som hamnat i vatten. Den andra fortsatte mot kajen.
En del av Thorgeir Kares flotta var igenom. Och det skulle visa sig vara värdefullt.

Den första styrkan som seglade uppför Chelmiaån leddes av Chelmarriddaren Jorund Morgongåva. Han var bördig från Dahlen, hade en gång i tiden bott och seglat i Aralond innan han fick ridderskapets sporrar. Nu ledde han en styrka bestående av tre drakar, ett alvskepp med krigsfolk från Noldria och en kogg med Dahlens folk.
Planen var att han skulle göra jarlaborgens försvarare förvirrade innan han styrde vidare uppströms mot stadens sötvattenhamn.
Vinden hade friskat i och fartygen hade god vind i seglet. Jarlaborgen låg där, fridsamt, med sina starka torn och murar. För att hålla sig så mycket utom skotthåll som möjligt seglade flottan nära den andra stranden.
Chelmarriddaren själv stod på den främsta draken. Han höjde armen och vinkade med ett rött tygstycke över huvudet så att alla på skeppen såg det. Genast började kämpar på alla skeppen att ta fram bågar för att avlossa en salva brandpilar.
- Dikt babord, röt riddaren.

Draken svängde tvärt åt vänster, mot borgen, och skar genom Chelmiaåns lugna vatten. De andra drakarna och alvskeppet följde manövern medan koggen seglade stadigt uppåt ån. Ett horn ljöd till alarm på borgen. Bara tre draklängder från borgen vinkade Jorund Morgongåva med det röda tygstycket igen. Hundra brinnande pilar lämnade strängarna med ett fräsande flämtande.
- Där har ni för tre års lidande och tre års hädelse, viskade Jorund sammanbitet innan han röt: "Dikt styrbord".
Angreppet hade kommit oväntat. När den lilla flottan styrde bort från borgen förföljdes de bara av en illa spridd pilskur. Endast ett fåtal pilar träffade skeppen, och endast tre man sårades.
Efter detta angrepp ledde Jorund Morgongåva sin eskader vidare uppför Chelmiaån, mot sötvattenshamnen. Sötvattenshamnen bestod i stort sett bara av några bryggor i den norra delen av staden. Hamnen brukades för det mesta användas av mindre båtar tillhörande besökare utan gods. Vägen in till staden var blockerad av stadsmuren och ett äldre stentorn, tjugo alnar högt, byggt på konung Grims tid.
Tanken med anfallet var att slå mot en punkt som inte var så välförsvarad.
Larmet tycktes ännu inte ha nått den här delen av staden. Jorund Morgongåva kunde inte skåda något tecken på att tornets vakter var väl rustade.

- Fartyg på väg från norr, ropade utkiken.
Jorund vände sig mot norr och kisade. Jo, mycket riktigt. En slup, i mörk ek och med en snidad örn i fören gled sakta nedströms. På masten hängde ett banér slappt.
- Winghierta, Beren Winghierta, jarlens andre son. Du kan hälsa till Hel där du hör hemma, muttrade Jorund.
- Rorsmannen, ramma farkosten.
Draken vred sig i vattnet och började att styra rakt uppströms. De andra fartygen fortsatte sin färd mot hamnen.
Slupen bar ett tak på mitten. Som skydd för väder och vind hängde vackra bonader.
Ett rop hördes från slupen och ut kom en fet yngling i nattskjorta med en röd barett på huvudet. Han stirrade förvånat på draken som kom allt närmare.
Drakens grinande käft tycktes öppna sig allt mer för att sluka ynglingen, och det röda seglet spände sig likt rovdjuret innan dödssprånget. Drakens uppspärrade ögon glödde i morgonsolen och roddarnas rustningar glänste som fjäll.

Den fete stod förstenad av skräck och rörde sig inte innan fartygsskrov mötte fartygsskrov. Kollisionen blev våldsam. Ynglingen slängdes omkull och hamnade under draken när den delade det mindre fartyget i två.
Efter ramningen vände draken om. Några tjänare som funnits ombord på slupen försökte simma från vraket. Geir Thorbiornsson, drakens hövding, höjde sitt kastspjut, men Jorund höjde armen för att stoppa honom.
- Tids nog får du kasta spjutet och svinga yxan broder Geir. Att låta spjutet smaka tjänstehjons blod är dig inte värdigt.
Geir muttrade tyst när han sänkte spjutet.
Draken seglade över den plats där slupen en gång funnits. Kvar av den syntes nu några bonader som flöt omkring, och en röd barett. Jorund böjde sig över relingen och fångade upp baretten med sitt svärd.
De andra farygen hade seglat upp mot hamnen, och stridsfolk från tre bygder hade börjat strömma i land. Alarmklockan ljöd i salig konung Grims torn. Och försvarare skyndade till murarna. Men de var få.
Männen från Noldria hade redan rest stegar mot muren och Dahlens folk hade med en murbräcka börjat att banka på porten. De möttes inte av mer än strödda pilskurar som inte dödade många. Stor del i att Olduin av Aralonds folk inte förmådde försvara sig här hade alverna. Ty deras välriktade pilar gjorde att försvararna måste hålla huvudena lågt vid muren.
Jorund såg nöjt på situationen. Inom en kvarts timma skulle hans styrka ha brutit igenom här. Sedan låg vägen till jarlaborgen öppen. Där skulle de ansluta sig till Sigurds styrka och Jorund skulle minsann inte bli sist till Sjöhästen, trots att värdshuset låg i andra ändan av staden.

Sigurds återstående flotta bestod av tio drakar och fyra alvskepp. Den seglade med frisk morgonbris uppför Chelmiaån mot borgen som lystes upp av de stall och ladugårdar som brann på borggården.
Sigurd stödde sig mot relingen medan han tänkte. Planen var enkel och riskabel. Helt i hans smak. Det fanns en gammal utfallsport på borgens baksida. Därigenom kunde man dra små, snabba kanoter för att härja en belägrares flanker. Så var det tänkt när borgen byggdes.
Nu hoppades Sigurd att riddar Jorunds angrepp hade ställt till med sådan oreda att utfallsporten blev bortglömd. Efter vad Sigurd visste var porten gammal och rostig, och var lätt att bryta genom. Och nu, när det brann på flera ställen i borgen borde inte försvararna lägga märke till att en drake landade vid utfallsporten.

Drakarna delade på sig. Två styrde djärvt mot vindbryggan, som var upphissad efter att jarlen lämnat borgen. Tre drakar styrde mot stadsmuren söder om borgen medan tre drakar styrde mot stadsmuren norr om borgen. De fyra alvskeppen delade på sig, två gick mot söder om borgen och två norr om borgen.
En drake styrde mot borgens sydspets där den skulle landa. Sigurds drake styrde mot utfallsporten. Jarlen trädde sköld på armen och satte hjälm på huvudet. Så drog han Eiktyrnir. Besättningen fällde upp årorna och draken gled av egen kraft mot stranden. När köl gled på sand upp på stranden hoppade Sigurd ur draken och vadade genom det havatingskalla vattnet. Hans landsmän följde honom under stridsropet "Thorgeir Kares hämnd".

En murbräcka fick porten att ge vika efter dussinet stötar. Sigurd störtade genom porten och möttes bara av halvdussinet knektar. Med vild kraft i armen banade Sigurd sig väg genom portgången. I jarlens fotspår följde fem tjog beslutsamma nordmän. Inom kort var den inre borggården säkrad. Sigurd delade sin styrka på två.
Den första delen ledde han själv in i barfreden och mot topptornet för att hissa sitt banér. Den andra styrkan bröt sig fram mot porten för att öppna vägen in för de andra.
Med detta var borgen vunnen.

Ödesstriden vid porten mot Tempelholmen var hård. Jarl Olduin av Aralond hade fört fram så mycket folk han bara kunde. Med hat i hjärtat stred han djärvt i de främsta leden. Striden rasade fram och tillbaka på Broöns blodiga gator. Än tycktes det vara Olduin som hade övertaget, och än tycktes det vara prins Edarin som var nära seger.
Edarins problem var att få fram sitt folk till striden då det snart blev alltför trångt på bron och i porten. Olduin brottades med att han inte alltid hade tillräckligt med folk för att täcka alla gränder och prång i staden. Det gjorda att beslutsamma grupper av nordmän som kände staden ilade mellan och högg överraskande in på flankerna. Sakta tycktes dock Olduin få allt fler fördelar på sin hand. Förvirring hade uppstått hos Edarins trängda styrka. Förvirring som lätt kunde övergå i panik om det ville sig illa.

Olduin insåg detta och beslöt sig för ännu ett hårt frontangrepp. Han samlade ihop sina sista reserver och började bana sig iväg mot fronten när en av hans riddare som kom sprängande till häst så gnistorna yrde på kullerstenarna.
- Ers nåd, ers nåd. Anfall inte. Vi går i en fälla. De, de har tagit hamnen. Och en stor styrka är på väg upp från hamnen för att innesluta oss. Vi måste dra oss ur.
- Vad säger du, är de i hamnen också?
- Ja, det är trolldom, men de seglade faktiskt över kedjan. Och nu är nordbor, många tusen nordbor, stadda på marsch hitåt. Vi måste dra oss tillbaka till borgen.
Olduin såg med mörk panna på sin vasall.

Sedan ljöd ropet mot borgen, mot borgen genom Aralonds led och en vild, men inte panikartad, reträtt tog sin början.
Ett mäktigt hurrarop steg mot skyn när prinsens män märkte att fienden gav vika. Snart hade Edarin ordnat sina led så att förföljandet kunde börja.
Striden hade vänt. Och det tack vare att Thorstein Ulvdräpes lilla styrka lyckats ta sig, blöta och sargade, i land vid hamnen. Trots sitt ringa antal hade de där låtit omtalat sig. Detta hade missförståtts av riddaren som trott att styrkan var betydligt större.

När borgen kom inom synhåll, vid stadstorget, blev Olduin kall. Vindbryggan var upphissad och på tornet fladdrade ett banér med svärdet på sparrarna. Det var hans företrädare, Sigurd Jarls banér. Inte nog med det. Vägen till borgen och de två andra vägarna från torget var spärrade av Sigurds sköldmur av nordbor, noldriabor och Dahlenbor. Så gav sköldmuren vika och ett led av bågskyttar klev fram och avlossade sin dödliga skur. Män föll till höger och vänster medan Olduin av Aralond röt:
- Bilda sköldmur, bilda sköldmur, armborstskyttar till fronten.
Disciplinen, eller kanske fruktan, var stor. En svag sköldmur bildades. Jarlen försökte överblicka läget. Men innan han hann förstå hur han skulle ta sig ur fällan slog den igen. Edarins förtrupp, under Jorm Höghäll, nådde torget. Höghälls kämpar från Noldrias berg bildade vant sköldmur. Bakom sköldmuren skymtade banéret med eklöven och nyckeln, prinsen var kommen till valplatsen.

Olduin av Aralond såg att allt var förlorat. Hans borg var fallen och hans styrka var omringad. Hans kämpar hade blivit färre, men de var beslutna att inte tas levande.
- Hör mig Edarin, hör mig Sigurd. Vi skall hämnas av våra bröder i den Aralondiska hirden, hämnas den svekfulla alliansen mellan Nars ätt och främmande folk mot Nars eget folk. Må ni alla brinna i Hel, för mig tar ni inte levande.
Jarlen hade slängt svärdet, och dragit dolken från bältet. Med bestämd kraft körde han dolken i strupen och lämnade sitt liv.
Jarlens handlande följdes av hans närmaste män och förtrogna. De vanliga knektarna åsåg självmördandet med stigande fasa innan en efter en slängde sina vapen.