Aralanthas historia

Hjortar

Av Tobias Amnell

Denna text om Aralanthas historia har jag skrivit för att skapa ett sammanhang i de lösa kalendarieanteckningar som tidigare har existerat. Detta är alltså ett försök att sammanföra de idéer som förekommer på olika håll till ett sammanhållet helt. Under arbetets gång har flera nya inslag, som jag tycker passar, fogats till Aralanthas historia.
Mitt mål har dock varit att inte lägga hinder i vägen för efterföljares kreativitet, utan hellre skissera en större ram där det finns gott om utrymme. Alltså har jag föredragit att använda något svepande generaliseringar hellre än detaljerade insteg i historien.
Det bör också påpekas att texten, trots en objektiv ton, är skriven med Aahrens horisont i tankarna. Alltså kan händelseförlopp som här hålls för sanna vara tämligen olika i en annan tolkning.

Tobias

Utvandringen

omkr. 20 f.u.- 50 e.u.
Det gamla Naroniens sista år var oroliga. Uppror, röveri och andra olyckor drabbade folket. Några valde då att söka sig bort, söderut, till nya trakter där de kunde leva sina liv i fred. Bland kungens folk och andra mäktiga började man diskutera ifall även de skulle ge sig av. Man hävdade att Nars rike var något annat än ett stycke land, det bestod egentligen i de visdomar som Nar hade lärt, om gudarna, världen och om hur människorna bör leva med varandra. Detta rike var inte bundet till något jordstycke, utan skulle följa de som valde att tillämpa det, oavsett var dessa befann sig. Andra, med hövdingen Rander i spetsen, menade att sådant tal var felaktigt och självbedrägligt. Att inte försvara Nars rike med alla medel vore att ge upp och erkänna ondskans seger.
År 8 f.u. kungjorde så konung Arned sitt beslut att lämna riket för att grunda ett nytt söderut som byggde på Nars sanna ideal. När konungen bröt upp från Naronien var det i ett stort följe av trogna och släktingar. Åtskilliga av de utvandrande var krigsfolk trogna kungahuset med sina familjer. Med kungen följde även många präster och lärde. Andra var vanligt folk och flyktingar. Människor som hade drabbats hårt av oroligheterna i Naronien och som nu tog en chans att starta om på nytt. De följde kungens uppmaning att ge sig av, ty Nars rike var mer än ett stycke mark, det var även av andlig art och de som följde kungen skulle fortsätta att leva i detta rike.
Kvar i Naronien stannade Rander och hans folk för att följa sin övertygelse att Nars rike måste försvaras. De höll ut några år, men till sist blev det omöjligt att stanna och de flydde österut där de grundlade riket Randersmark under Randers ätt.
Oroligheterna som hade drivit Arned att lämna landet fortsatte och tvingade allt fler bönder och hantverkare att följa de landsflyktiga till Aralantha eller Randers mark. Detta fortsatte under många år, ända till dess att de nya härskarna i Naronien hade blivit så starka att de kunde hindra sitt folk från att fly. Utvandringen är alltså både en stor händelse och en period i Aralanthas historia.
Perioden karakteriseras av strävandena att installera sig i det nya landet. Aahren liknade under denna tid mest en stadsstat omgiven av flera andra, talrika folk, både Echarer och andra vars namn man nu har glömt. Dessa folk var dock inte stadsbyggare, som de flyktingarna från norr, utan mestadels jordbrukare och boskapsuppfödare. Tack vare skickligare hantverkare och bättre administration blev Aahren snabbt en handelsknutpunkt och en mötesplats. Med hjälp av präster i de nybyggda templen och handelsmän växte utvandrarnas inflytande snart bland de kringboende folken.
De allt fler utvandrarna från norr slog sig ned i Chelmiaåns dalgång, med Aahren som centralort, och kring sjön Nerdrik norr om Drikros forsar, med Tunmar som största samlingsplats. I Chelmar där utvandrarna hade stannat upp först bildades ett allt stabilare samhälle byggt på samförstånd med de närboende Echarerna. Norr om Aahrens land kring furstehögarna bodde Echarerna. I sydväst bortom Vakamark bodde andra folk, och öster om Chelmiaån ytterligare andra.

Aralantha - Aahrens land

50 - 200
Det var Arneds son, Daron, som regerade under den period som kan kallas riksbildandet. Han föddes år 50 f.u. och kröntes till kung av Aralantha - Aahrens land - 33 e.u. vid faderns död. De omkringliggande folken blev under hans regering delaktiga i Aahrens välde med hjälp av freds- och handelsfördrag. Utvandrarna slog sig ned i deras områden och gifte sig med deras söner och döttrar, så att det inom några få generationer istället fanns ett nytt folk, aralanthierna med särdrag från alla folken.
Aahrens folk gjorde sig till herrar över Noedren, Laumarn och Lindals bördiga dalgångar. Det fredliga folk som bodde där gjorde på intet sätt motstånd, utan välkomnade möjligheterna till handel med det sydliga delarna av det växande riket. Echarerna i Odels inlemmades helt i riket. Åt öster intensifierades uppodlingen i Järnskogen, vars bryn sakta men säkert förflyttades norrut. Platser som Khanmar och Erdamar, som på denna tid ej kunde räknas som städer men väl samlingsplatser för de närboende folket, intogs och blev delar av riket.
Några årtionden in på hundratalet började dock rivaler dyka upp i rikets utkanter. I trakterna av Åtuna bodde andra utvandrare, som inte erkände Aahrens överhöghet, och vid Chelmiahavets kust bodde ett helt oberoende och välutvecklat folk. Handeln med folket i Aralond var lönande och mångskiftande men innehöll också många motsättningar.
År 148 utbröt så det första kriget med Aralond. Det började som en handelsdispyt med att ett antal skepp från Aahren beslagtogs i Aralonds hamn och besättningarna tvingas gå hela vägen tillbaka till Aahren. Kungen som gärna ville visa sin makt, men som alls inte eftersträvade något krig, sände en här söderut under ledning av sin son Edarin.
När bud nådde Aralond om härens annalkande utbröt panik och man trodde att en invasion var att vänta. Desperata sände man därför iväg de styrkor man hade att tillgå för att möta Aralanthas här. Aralondierna var dock ovana vid större strider och saknade en egentlig här. De besegrades därför i ett antal snabba slag där det visade sig att Aahrens ryttare var helt överlägsna. Kriget slutade med ett fredsfördrag och skadeståndsbetalningar för de beslagtagna skeppen.
Ett tiotal år senare blossade rivaliteten om handeln upp igen och krig utbröt på nytt. Den här gången hade aralondierna lärt av sina misstag och utrustat en ordentlig här. Syftet var att överraskande angripa staden Aahren och tvinga till sig bättre handelsvillkor och återupprätta Aralonds ära.
Trots ett stort upplagt fälttåg som syftade till att hota Aahren både söderifrån, med en flotta på Chelmiaån, och västerifrån, med en landhär, kunde aralondierna inte rå på Aahren. Till följd av dålig samordning nådde flottan fram långt före landhären och tvingades upp på västra stranden (som då ännu inte var bebyggd i Aahren). Aralanthierna fick alltså ryggen fri när de gjorde upp med aralondiernas landhär ett gott stycke sydväst om Aahren. Det slaget blev förödande för kustborna som tog till flykten och jagades av aralanthierna ända ned mot Aralond.
I valet mellan att storma det välförsvarade Aahren och återvända hem till Aralond för att försvara det mot aralanthiernas styrkor såg den landsatta flottan sig tvungna att välja det senare. Innan valet fattades väntade man dock för länge. Kapplöpning mellan aralanthiernas här, som drev de flyende aralondierna framför sig, och de återvändande flottstyrkorna, om att nå Aralond vanns av Aahrens folk. I ett djärvt sista språng nådde en ryttarstyrka från Chelmar förbi de flyendes kvarvarande huvudstyrka och kunde hindra den från att sätta sig i säkerhet i staden. Istället kom aralanthierna först fram och inför hotet om en blodig stormning kapitulerade staden.
Denna gång var freden inte lika nådig. Kungen insåg att om man någonsin skulle kunna få varaktig fred med folket på sydkusten krävdes att dessa blev en del av riket. Därför blev detta aralanthiernas krav vid fredsförhandlingarna, som aralondierna knappast kunde avvisa. Aralonds handelsmän gavs dock samma rättigheter som de från Aahren i hela väldet och även ensamrätt att handla i sin egen stad. På så sätt knöts sydkusten närmare resten av landet och freden kunde bevaras.
När utvandrarna började lämna Naronien var det inte alla som följde de stora ledarna Arned och Rander. Det fanns även de som sökte egna vägar och eget land. En talrik skara av dessa valde leden över Lamben till Tiriaåns bördiga dalgång. Där grundades flera samhällen som med tiden växte sig allt större och rikare. På liknande sätt som Arneds folk fann man sig till rätta med sina grannar, och de utvandrarnas samhällen blev med tiden allt viktigare centra för det omkringliggande landet. Särskilt den plats som kallades Åtuna blev betydelsefull.
Allt eftersom åren gick fick man mer och mer kontakt med andra utvandrare, i Randers mark och i Aahrens land. Randers folk hade Åtunaborna lätt att umgås med, inga krav ställdes på lojalitet eller prestationer från dessa. Från Aahren kom det dock med tiden fler och fler påstötningar om att Åtuna skulle bli delaktig i det växande väldet genom freds- eller handelsfördrag. Särskilt efter kriget med Aralond insåg aralanthierna hur viktigt det var att ha fred med grannarna, och god handel är en god växtplats för fred. Det var inte så att åtunaborna var ovilliga att ingå förbund, men de ville göra det på sina villkor. De ville bli behandlade som bröder av samma familj men tyckte att de behandlades som den olydige sonen som fadern tar vid örat och leder hem.
Något jämbördigt bemötande ansåg åtunaborna inte att de fick utan de tyckte att det alltid var aralanthierna som dikterade villkoren för samröret. Så även om Åtuna med tiden blev allt mer del av riket, om än en avlägsen sådan, var det alltid som ett udda djur i flocken, som någon som alltid sätter sig på tvären och endast efter övertalning följer med de andra.

Stigfinn - rättsstaten

200 - 328
Ingen kung har haft så stor betydelse för Aralantha som konung Stigfinn. Det rike som Stigfinns far härskade över, och som Bodvar störtade, var ett rike byggt på personliga lojaliteter och blodsband, ibland förstärkta med fördrag, men ibland även vilande på ren vapenmakt. Styressättet var inte enhetligt mellan landsändarna, på olika platser gällde olika, hävdvunna, lagar. Alla höll konungarna i Aahren för sin herre. Deras auktoritet var sällan bestridd, med ädel blod, ärvt från Nar, hade de övermänskligt långa liv och stor visdom. Få fann anledning till att betvivla deras rättighet till tronen.
När oro utbröt de första åren på tvåhundratalet visade det sig dock att Aahrens kungar inte hade tillräcklig makt att sätta bakom sina ord. Herremän i olika landsändar började lyssna mer på sina egna råd än på kungen i Aahren. Det fanns flera olösta konflikter i riket som tidigare hade hållits dolda, men som nu fick friare spelrum. Folk som kände sig orättvist behandlade, eller ville berika sig själva på andras bekostnad, började röra på sig. Riket började splittras.
När så missväxt och svält lades till detta slog uppror ut i full blom. Tiggare strök längs vägarna och rövare plundrade hederligt folk på det lilla de hade kvar. I denna oreda fanns en man som hette Bodvar. Han var ledare för ett stort band oregerliga busar och soldater. De hade samlats ute i landet men sökte sig till Aahren där de lyckades med att ta sig in i staden, upp i slottet och mördade kung Edarin. Bodvar och hans hejdukar tog makten i Aahren, men hade på intet sätt mer kontroll över riket än någon annan.
När kungen mördades lyckades hans havande hustru Lohria fly från slottet. Senare, på okänd ort i landet födde hon så en son, som i unga år tog sig namnet Stigfinn. Han växte upp på ständig flykt och kämpade för att återta vad som rättmätigt var hans. Stigfinns kamp blev tvåfaldig, både att hämnas sin far och att åter ena riket under Aahrens spira.
Under de trettio år som gick innan Stigfinn återtog tronen hann mycket hända i riket. De tre mäktiga städerna utkristalliserar sig (Noedren, Chelmar och Aralond). Det var med hjälp av deras stöd som den avgörande drabbningen mot den åldrande Bodvars styrkor på fälten väster om Aahren blev så triumfartad.
Stigfinns fortsatta regering präglades av strävan till kontroll över riket. Jarlaämbetet inrättades och rättsväsendet förbättrades. Bildningen befrämjades genom grundandet av Skolan för skalder och lekare, som sitt namn till trots ägnar lär ut mycket annat än harpolek. Överallt red Budbärarorden på kungens uppdrag för att kontrollera och ställa till rätta. Riket och staden Aahren blomstrade som aldrig för, det var fred och alla var lyckliga.
Som smolk i bägaren kom avslöjandet om att Koshar, Aralanthas överstepräst och en av de kraftigaste genom tiderna, var Lokesdyrkare. Han hade tillträtt sitt ämbete under Bodvars regentskap, men hade aldrig öppet gått i dennes ledband, därför behöll han sin post även efter Stigfinns kröning. När han så avslöjades var det ett oerhört slag för kyrkan. Den allra högste och mest vördnadsvärde hade svurit sig åt den mest nattsvarta ondskan, och till på köpet lyckades han undkomma rättvisan.
Herremännen före Stigfinn var nästan uteslutande baserade i landsbygden, och deras makt byggde bl.a. på stora jordinnehav. Som kontrast till detta kan ses Stigfinns inrättande av jarlaämbetena i städerna. Detta var en eftergift och ett ställningstagande för de växande städernas allt större makt.
I de större städerna började det framträda rika borgare som levde av handel och bankirverksamhet. Dessa knöt konungen effektivt till sig genom att placera sina män i deras städer. Städernas makt kunde sedan användas till att kontra lantherrarnas makt. Många av dessa städer växte p.g.a. handel och kunglig administration till ofantlig storlek och skapade med tiden ett ofattbart välstånd.
Jarlaämbetets inrättande innebar på intet sätt att de gamla släkterna och herremännen försvann eller fråntogs sina gods. Snarare tvärt om, de fanns kvar och frodades i dess skugga. Till en början sågs jarlarna som utpräglade kungliga ämbetsmän, på intet sätt förbehållet frälset, även om dessa var vanligare. Åtskilliga rika borgare eller skolade personer satt på jarlatronen i de olika städerna, och de byttes ut ganska ofta. Med tiden kom dock jarlaämbetet att finna sin roll som lokala ståthållare i sina respektive landsändar. Strukturen med friherrar och landriddare började dyka upp och vanligen var det lokala herremän av gammal släkt som iklädde sig värdigheten. Därmed förvandlades jarlarna från att ha varit kungliga fogdar till att bli en del i ett feodalt system. Bl.a. blev titlarna vanligen ärftliga.
När Koshar avslöjades blev det ett kraftigt slag mot kyrkan och dess tjänare. Folk började tvivla och misstro det som lärdes ut. Inom själva kyrkan började splittring och oenighet uppta alltmer kraft, och ingen tycktes kunna göra något åt det.
Hittills hade kyrkan oftast gått sina egna vägar utan att kungen ville eller kunde lägga sig i. Nu insåg Stigfinn faran i det som höll på att hända och valde att låta kungamakten ta ledningen även över kyrkan. En överstepräst tillsattes som hade kungens fulla stöd och en tid av upprensning och omstrukturering kom till stånd för att kunna återupprättat kyrkans anseende. Stigfinn ville att prästerna skulle hjälpa till att skapa ett gott och enigt i rike. Välutbildade präster skulle kunna mäkla fred i tvister och undervisa folket om gudarna och deras förtjänster. Nya tempel skulle byggas till förebilder och hjälp åt alla behövande. På så sätt blev kyrkan en allt mer effektiv del i Stigfinns statsstyre.

Guldåldern som uteblev

omkr. 340-380
Stigfinns epok av statsskapande var lysande. Befolkningen, städerna och välståndet växte kraftigt. Tempel byggdes i stora mängder, unga nyfikna studerade av hjärtans lust i Skolan och i Templet, Lag var domare överallt.
Något tiotal år efter Stigfinns död, i Ragnes regering, blev tiderna sämre. Missväxt, som länge hade varit nästan okänt, gjorde sig påmind igen. Oro och farsoter drabbade befolkningen. Olyckskorpar talade om en ny Bodvar och andra olyckor. Så långt kunde det dock inte gå, Stigfinns riksbygge visade sig stå pall för dessa prövningar. Hjälp kunde sändas till hungrande landsändar från bättre lottade, kunniga läkare gjorde vad de kunde mot farsoter, rådigt kungligt ingripande avsatte olämpliga friherrar och jarlar.
En av de olyckor som inträffade var det som har gått till historien som De stora sjökrigen. Det hela började helt fredligt med att skepp kom seglande från syd i allt större skaror. Främlingarna som seglade skeppen ville handla och hade värdefulla och eftertraktade varor att erbjuda. Med tiden blev de så talrika att de slog sig ned mer eller mindre för gott på några av de yttre öarna utanför Aralond.
Ungefär från och med detta började dock det mesta gå fel. Främlingarna nöjde sig inte längre med handelsmän ombord på handelsskepp, det kom även hästar och soldater, och man byggde befästningar och anlade stäk vid sina hamnar. Snart ställde man allt mer långtgående krav på rättigheter till handel, och att få bosätta sig på fastlandet, ja till och med rätt att få bygga en fästning vid en av armarna i Chelmiaåns delta.
När dessa krav inte bifölls blev fientligheten allt mer uttalad. Kapande av varandras skepp blev allt vanligare, och verklig handel allt sällsyntare. Främlingarna fick förstärkningar från andra sidan havet och till slut sattes även beridna styrkor in på kusten och åtskilliga plundringar drabbade mindre byar. Själva staden Aralond förskonades dock från direkta anfall även om hamnen tidvis var blockerad.
I takt med de allt intensivare krigshandlingarna ökade konung Ragnes oro för det som hände. Kungliga befallningar utgick om rustande av en krigsflotta och jarlarnas trupper inkallades. År 360 sjösattes flottan i Aralond.
Flottan stävade så till främlingarnas möte i havet mellan Styramar och kusten. Bataljen blev hård och många skepp sänktes. Till slut avgick dock aralanthierna med seger och främlingarna jagades bort. Som avsked uttalade Ragne en förbannelse över främlingarna, att om de någon gång skulle återvända för att försöka ta det land som Nars ätt hade blivit givet av Gudarna skulle de straffas av dessa. Därefter följde en omfattande upprensningsaktion mot de som fortfarande fanns kvar bland öarna.
Något som i Aralantha är föga känt är att främlingarna efter nederlaget återvände till sitt hemland för att där rusta en ännu större flotta. Samma dag som den skulle avsegla inträffade dock ett vulkanutbrott i ett närbeläget berg. Hela huvudstaden gick under och begravdes i lava, aska och sot. Denna katastrof anses vara Gudarnas straff enligt Ragnes förbannelse.
Under det stora sjökriget utbröt det även folkliga uppror i Aralonds land riktade mot Aahrens överhöghet. Aralondierna trodde sig minnas en bättre tid då Aralond var ett fritt land som ej böjde knä för Aahrens kungar. Dessa uppror tog egentligen inte ställning för främlingarna utan sökte endast självständighet från Aralantha. De var heller inte folkliga i sitt ursprung, utan oftare var det besuttna bönder och lägre adelsmän, samt i några fall befolkningen i städerna som låg bakom. Främst på grund av just bristande folkligt stöd ledde de ingen vart och efter segern i Sjökriget, när Aahren hade visat sin makt, försvann de av sig självt, och alla var nöjda med det.
Aralantha var försvagat, men knappast döende. Trots detta såg nu Ödesfurstarna i Naronien sin öppning och rustade till krig. Ett stort krig utbröt och härjade de nordvästra delarna av Aralantha och de sydvästra av Naronien. Fyra års strider slutade med att Naronien besegrade slås tillbaka över gränsen. Utvandrarna hade visat att de var bättre organiserade än naronierna.

Eitil

380 - 476
Eitil är en inte särskilt ofta omtalad kung. Det man brukar säga är att hans regering började med krig och slutade med krig. Detta är visserligen sant, men hans epok var verkligen inte präglad av krig, endast nio av hans 107 år på tronen innebar krigstillstånd. Hans regering blev i mycket den guldålder som man förväntade sig efter Stigfinn, men de mellanliggande årens svårigheter hade fått folket att vakna till. Euforin efter Stigfinn hade ersatts av en nyktrare inställning till livet.
Trots detta var Eitils tid lugn och framgångsrik. Såren efter krigen läktes och folk fick det återigen bättre. Ny mark bröts, handeln blomstrade som aldrig förr, och tempelutsmyckningarna blev vackrare än någonsin. 98 år av fred har nästan gått obemärkta förbi i historieskrivningen.

Det långa kriget

476-599
Eitils sista år blev det han har blivit ihågkommen för. För historikernas skull har man satt 476 som begynnelseår för Det långa kriget. Detta är ett tämligen godtyckligt valt år. 460-talet hade sett allt fler skärmyttslingar längs den gemensamma gränsen mellan Naronien och Aralantha. Vättarna i Björkskogen blev allt talrikare och djärvare. Noldria och Tere låg i ett nästan konstant krigstillstånd. Det som har avgjort historikernas val av 476 är det beslut som kungen råd tog det året om att inkalla jarlarnas trupper för att bistå de nordliga landsändarna.
I spetsen för rikets trupper sattes kronprinsen Grim, redan i sitt livs fulla blom. I Aahren stannade hans far för att styra landet. Kriget mot Naronien blev långt, så långt att folk till slut såg det som sakernas normala tillstånd. Ibland var stridigheterna intensiva, ibland mer avsvalnade. Städerna Odels, Noedren och Noldria blev stora härläger med stora borgar och förråd. Omkring år 500 lämnade Grim över det operativa ledarskapet över den ständigt mönstrade hären till sin son Gladoron. Själv ägnade han sig åt att organisera landet för att maximera krigsansträngningarna.
En av de varaktigaste effekterna av detta är renodlingen av jarla- och friherreämbetena. De tidigare dubbla, trippla eller ännu fler lojaliteterna som frälset hade mot släkt, fränder osv minskades. Den som inte i första hand var trogen konungen och riket fick tydliga tillrättavisningar. En annan del av krigsansträngningarna var upprustningen av vägar och kommunikationer genom hela riket. Det tydligaste exemplet är stenläggningen av vägen mellan Aahren och Noedren, som dock blev klar först efter krigets slut.
Det långa kriget, som hela tiden hade varit mindre intensivt än det föregående, slutade dock genom att länderna gjorde sitt yttersta för att kål på varandra. Naroniens sista storoffensiv var framgångsrik, aralanthierna stod emot två år, men oväntade naronska reserver sattes in året därpå och Grim föll i strid vid Stupavad och den aralanthiska hären revs upp.
Nederlaget var förnedrande, men för att köpa tid ingick Gladoron ett fredsfördrag med landavträdelser i nordväst och Björkskogen norr om Rakenälven. Krigsansträngningarna som hade varit stora på den aralanthiska sidan var gigantiska hos naronierna. Hären föll ihop till intet efter segern, och krig var det verkligt sista naronierna tänkte sig efter detta. Aralantha, vars här fortfarande fungerade, hade då möjlighet att återuppta stridigheterna med hopp om återtagande av det som hade förlorats. Aralanthierna var dock på intet sätt mer krigssugna än naronierna efter 75 års konstant krigstillstånd, därför avfärdades alla krigshetsare som vettvillingar och fred återinfördes som normaltillstånd i riket.
Även om Aralantha förlorade kriget vann man freden. Grims krigsorganiserade och genomlojala statsapparat övertogs av Gladoron som vist förvaltade sitt arv. Efter många år som soldat och prövad i mången drabbning strävade han i sin regering efter fred och samförstånd. Han upphöjde de vises råd till sina främsta rådgivare och avstod helst från alla former av strid utan strävade alltid efter andra lösningar.

De senaste åren

599-627
Som exempel på Gladorons fredsälskande politik kan ses agerandet när ett nytt främmande folk landsteg i Aralond det sista året på 500-talet. Jarlen sände en härstyrka för att driva bort dem men främlingarna var vildsinta kämpar. Jarlens trupper besegrades och han själv stupade. Gladoron sände då sin son Eduron att förhandla med dem. Det slutade med ett fördrag där de nya folket, som själva kallade sig Nordbor, gavs rätta att slå sig ned vid kusten och deras ledare Bue blev ny jarl av Aralond. I utbyte skulle de försvara kusten mot andra sjöfarande främlingar. Agerandet upprörde många i Aralond men frälste riket från ytterligare ett krig.
Men krig blev det ändå, dock inte mot Nordmännen. Det var ärkerivalerna, ödesfurstarna i Naronien, som på nytt rustade till krig. Efter knappt sjuttio års fred ansåg man sig åter redo att ta vid där Aralantha hade bringats till knä i slutet på förra kriget. Men denna gång gick det inte alls naroniernas väg. Ett folkligt uppror i de östra trakterna, ledda av den legendariska Varghuvud, störtade lydfursten Agnor i Gargul. Därav försvagade kunde Naroniens här inte motstå Aralanthas, som kämpade tillsammans med dvärgar från norr och upprorsmän från östra Naronien.
Efter segern såg många att vägen låg öppen att äntligen besegra ödesfurstarna och befria Naroniens förtryckta folk, men Gladoron avstod. Istället vände aralanthierna åter och hären upplöstes, Gladoron hade åter valt fred framför krig. Denna gång tycktes det dock som han hade valt fel. Tiden efter kriget blev orolig, upprorsförsök företogs i huvudstaden och Tiria i nordöst anfölls av lomber och naronska soldater.
Många undrade om inte Gladorons ansträngningar att undvika krig betalades med andra olyckor. Men Gladorons blick såg längre än andras, oroligheter som försvagade ödesfurstarna drabbade Naronien. Ett storvuxet folk kallade Resar, flyktingar från ett fjärran land, kom från norr och föll in i Naronien. Ödesfurstarnas allt osäkrare grepp om landet bröts slutligt 622, då aralanthierna åter gick över gränsen och besegrade naroniernas här i ett par stora slag. Nemevid intogs och återfick sitt rätta namn, Borgevid.
Därmed hade utvandrarna slutgiltigt besegrat den ondska de hade flytt från, mer än 600 år tidigare. De kunde åter vandra i Nars stad och ta del av det som rätteligen var deras. Men mycket hade hänt under de långa århundradena i landsflykt och Arneds ätt, liksom Randers, avstod högtidligt alla anspråk på Nars rike till förmån för prins Kei som nu sitter på Naroniens tron.
Kriget mot Naronien fick sitt slut, en ny vår av förhoppning tog sin början. En förhoppning om att Nars ideal snart skulle härska i hela världen. Men våren blev kort. Hösten 626, endast fyra år efter Aralanthas triumf, inträffade det otänkbara. Missnöje som hade grott och pyrt på många håll i riket, men som aldrig hade haft något samband med varandra, slog ut i ett samordnad statskupp. Det vara Mornam, en för misskötsel avsatt friherre, som låg bakom detta. Efter långa år av planerande och intrigerande hade han knutit samman många upprorsglödar och äregiriga personer, som var beredda att ta till våld mot kungamakten. Så skedde hösten 626 när kungen mördades i Aahren och Aralantha för andra gången fick en usurpator på tronen, Mornam.