Gyllene Hjortens bokhylla

Slottet det Vita

—Var är allt från igår? frågade Elm.
—Det var inte någon dag igår, svarade Drottningen mor.
—Vem var det som satt i tornet?
—Det har aldrig varit någon i tornet, svarade Kungen far.

Elm bor i Slottet det Vita tillsammans med Kungen far och Drottningen mor. Runt slottet ligger den oändliga trädgården med sin konvaljäng, sina vinterrönnar och den mörka Krångelskogen. Trädgården är oändlig och alltså är den hela världen, det har Kungen far sagt, men varken Kungen far eller trädgården har svar på Elms alla frågor.
Varifrån kommer ljudet av instängda fåglar?
Varför har Drottningen mor hemliga vägar i Slottet?
Vad finns bakom den lösa stenen i muren?
Långsamt övergår Elms upptäcktsfärder i ett sökande efter verkligheten.

Jag läste Slottet det Vita första gången när jag var elva år. Då läste jag den som en Saga, lite underlig, men ändå en klassisk Saga. Andra gången var jag femton. Jag minns att jag irriterade mig på att den var rörig och okronologisk och att jag var besviken över att den inte var lika bra som första gången jag läste den. Efter fyllda tjugo läste jag den en tredje gång och det var som en helt annan bok.
I sagans form har författaren skildrat hur illa medlemmarna i en misslyckad familj kan göra varandra trots att de i grunden menar gott. Elm är överbeskyddad och tvingas leva i en värld av lögner, Drottningen mor protesterar i det tysta mot Kungen far, men det dröjer länge innan hon öppet vågar utmana hans makt och Kungen far kan inte begripa vad som gått snett; han ville ju verkligen att hans familj skulle få det bästa.

Sagan om Paksenarrion

Det är inte en paladins uppgift att undvika konflikter utan att dra fram dem i dagsljuset.

Den första boken börjar med att Paksenarrion inte vill gifta sig med den man hennes far har valt ut åt henne, utan rymmer hemifrån, men sedan är det slut på klichéerna. Paks, som hon helst kallar sig, tar värvning i hertig Phelans legokompani och vi får följa henne genom övning, strid och fångenskap.
Om man börjar tycka att fantasylitteraturen har blivit för heroisk och vardagsfrämmande så är Paksenarrion det man ska läsa för att återfå tron på genren. Marscherna är långa och leriga, träningspassen upptar det mesta av tiden och striderna är få. Blir någon skadad är det inte läkt på en vecka utan kan ge men för livet och dödligheten i kompaniet är mycket hög. Författaren har själv tjänstgjort i den amerikanska marinkåren och det märks tydligt på hennes beskrivningar att hon vet vad hon talar om. Strategi och stridstekniker av historisk karaktär beskrivs också på ett trovärdigt sätt och det finns många godbitar man kan lägga på minnet. Världen som böckerna utspelar sig i är en standardfantasyvärld, med både alver, orcer och magi som självklara inslag, men deras inblandning är begränsad och man får känslan av att större delen av världens befolkning faktiskt är bönder och hantverkare. Tyvärr måste det sägas att de två senare böckerna inte alls håller lika god standard som den första även om de också är användbara källor att ösa inspiration ur.

På Kalmar slott satt Anna Bielke

Inne i staden följer jag samma vägar som förr. Också nu arbetar män på murar, förstärker torn och portar. Det klingar i smedjorna, hammarslag ljuder, armborstskyttarna övar på skyttebanan, men nere vid bryggorna är det tyst. Det beror inte endast på att Norrby ligger med sina skepp i sundet. Kristian har tvingat Hansan att upphöra med all handel på Sverige. Lybeck kommer inte att bistå oss, varken med vapen eller män såsom herr Johan hoppades. När jag tänker på allt detta griper mig tvivlet, är inte redan allt för sent?

Året är 1520 och Anna Eriksdotter Bielke har övertagit befälet på Kalmar slott efter sin make Johan Månssons bortgång. Staden belägras av danskarna och amiral Sören Norrby försöker med alla medel att få fru Anna att dagtinga.

Det man först lägger märke till när man läser den här boken är att den är skriven i jagform. Fru Anna får själv berätta om sina upplevelser och reflektera över dem, en författarteknik som obegripligt nog sällan används i historiska romaner, men som här hanteras mycket bra. Det andra är språket. Det balanserar mästerligt på gränsen mellan tidstrogenhet och begriplighet. Större delen av boken är dessutom skriven i presens.
Tillsammans skapar detta en otrolig närvarokänsla; det är inget historiskt skede vi betraktar, det händer här och nu. Jag tror att den närvaron tilltalar oss levande rollspelare och därför vill jag rekommendera den här boken trots att den egentligen är en ungdomsbok och dessutom en ganska tunn sådan. Att författaren dessutom i ett appendix redovisar den historiska bakgrunden och även gör ett par levnadsteckningar över huvudpersonerna blir man inte heller ledsen för.