Rättegången Brott och straff

Hjortar

Av: Linda Engstrand, med Helena Ängebrink och Ann-Britt Florin

Hjortspår har den exklusiva äran att publicera en ögonvittnesskildring från fanflyktsrättegången mot två av prins Edarins högsta befäl, Eova Bergshök och Illona Roddardotter.

Vår källa är den unga upprorskämpen Ferana Buresdotter från trakten av Tunmar. Detta är hennes första resa bortom hembyggden, vilket kan förklara några förväxlingar av namn och titlar.

Jag gick in i salen med bestämda steg. Jag försökte att se ut som om jag visste vad jag hade där att göra, fastän jag i själva verket var ganska nervös, jag skulle ju träffa Prins Edarin och få framlägga mina ärenden för honom. Skulle han lyssna till vad jag hade att säga, och skulle vi få den hjälp vi så väl behövde? Detta var frýgor som tog upp mina tankar.

Nästan på en gång när jag kom in, träffade jag på en värdig dam som såg ut att vara av hög börd.

- God afton, min fru, sa jag.

- God afton. Säg mej, vem är ni och vad bringar er hit i dag?

- Mitt namn är Ferana från Östtorpa, och jag är utsänd från en upprorsrörelse i Tunmar för att tala med Prinsen eller friherrinnan av Verdfelt. Ni vet möjligtvis inte vem det är?

- Mitt namn är Friherrinan Dana Verdfelt.

- Nämen, så bra.

- Ferana, vill ni berätta mer om ert ärende?

- Javisst , det är så att...

Så berättade jag hela historien om hur motståndsrörelsen kom till. Hur vi förrådes, om Heidriks fångenskap, och om vad mitt syfte med denna visit var.

Friherrinan lovade att hon skulle se till att jag fick framföra mitt ärende till prinsen. Hon verkade tacksam att få höra att motståndet mot Mornam lever även i Tunmar och trodde att jag säkert skulle kunna få hjälp från Prinsen.

Friherrinan presenterade mig även för en annan ädling som även han lyssnade uppmärksamt på min historia. Denne ädling var från Noldria, så jag stålsatte mig, tvingade tillbaka gråten och frågade om han möjligtvis visste något om min morfar. Det visste han dessvärre inte, men han bad mig fråga en herre vid namn Riddar Vinterstjärna. Jag gjorde så, men inte heller denna visste något om min käre morfar.

Herr Tride kom nu in med bestämda steg och anmälde att prinsen var på ingång. Alla i salen ställde sig upp och bugade mot prinsen. Prinsen hälsade alla välkomna och förklarade hur kvällen skulle fortgå. Jag blev förvånad när jag fick veta att det var en krigsrättegång som jag hamnat på. Prinsen tog emot ett sändebud från Kung Kei, men vad som sades mellan dem fick dock vi andra i salen inte höra.

Nu ropades de anklagade in i salen. Vakterna gick ut och hämtade in dem. De verkade bekanta men jag kunde först inte placera dem. Prinsen förklarade att de var anklagade för desertering från hären. Deras namn var Bergshök och Roddardotter. Till att döma dem hade Prinsen utsett två av de personer som skulle ingå ett råd, de två andra i rådet skulle Bergshök och Roddardotter sjäva få utse, dock måste detta vara av Prinsen betrodda män. De prinsen utsett var Friherrinan Dana Verdfeldt, Herr Tride och Riddar Vinterstjerna. Bergshök och Roddardotter såg sig om i salen och valde till slut Riddar Henrik av Oxala och Faldar Bonde (prinsens fältskär).

Jag kom nu på när jag sett de två anklagade, det var ju de två soldater som i somras gett oss så värdefull hjälp med anfallet av vapenfororna. Det smärtade mig att tänka på att de med stor säkerhet skulle dömas till döden för sitt brott, de var ju goda själar som arbetade för prinsens sak, och jag var dem evigt tacksam sedan den händelsen i somras.

Rättegången kunde nu börja. De anklagade förhördes och man fick höra varför de deserterat från hären, anledningen var att de skulle rädda Bergshöks familj från en ond herre. Visserligen är desertering ett grovt brott, men jag anser att deras skäl var gott. Det verkade de andra i salen inte anse.

De anklagade fick nu kalla fram någon som kunde tala gott om dem. De såg sig åter runt i salen och deras blickar stannade igenkännande på mig, de samtalade sinsemellan och frågade sedan om jag ville berätta för rådet om den händelsen i somras. Jag gjorde så och kunde då tyvärr inte utlämna att de när jag först träffat dem hade burit Otterbergs tabarder. Detta krävde ytterligare förklaring från deras sida.

Prinsen frågade om någon annan i rättssalen hade något att säga om Bergshök och Roddardotter, gott eller ont. Herr Roderick talade emot. Han drog upp en incident, då Bergshök hade druckit för mycket och setts tillsammans med Darion en sen kväll. Några andra i salen talade även de.

Rådet utfrågade dem ytterligare och även prinsen ställde en del frågor. Nu börjde rådets överläggningar, de andra församlade i rättssalen fick gå runt och samtala med varandra. Jag passade på att fråga folk om de var från Noldria och möjligtvis hade hört talas om min morfar. Det hade dessvärre ingen gjort. Herr Roderick var från Noldria, men han kände inte till namnen på vanliga soldater i hären, och sådan var min morfar. Jag språkade även lite med budbäraren från Nord.

Prinsen befallde alla att sitta ned igen. Nu var det tid för rådet att lämna sin dom.


- Fanemästare Bergshök.

Friherrinnan Verdfeldt spänner ögonen i mig och jag tvingar mig själv till att möta hennes blick.

- Min dom över er är döden. Var och en i rådet har sedan att instämma eller motsätta sig den. Vit sten; instämmer, svart sten; motsätter sig.

Mitt hjärta slår fortare trots att jag vet att beslutet redan är fattat. Håller Tyr fortfarande sin hand över mig? Jag betraktar rådet. Friherrinnan som en gång talat för min befordran, herr Tride, känd för sin omutliga rättvishet, Faldar Bonde, den lismande fältskären som jag sånär angett för spioneri - hur kunde Roddardotter välja honom?- Riddar Henrik - mitt eget val- en man som visste att uppskatta gott mod och god vilja. Sist och slutligen så min landsman Joel Vinterstjärna; minns han våra korta stunder samman? Hur vi talade om Noldrias berg, klara blå himmel och fria okuvliga folk innan vi famnade varandra; finns något av det med i hans sinne trots den lagmannnaed han svurit? Hans ögon förråder inte hans tankar.


Endast Riddar Henrik röstade för att de båda skulle få leva. Mitt hjärta kändes tungt. Prinsen talade nu. De anklagade bad om nåd, eller att åtminstone få gå ut först på slagfältet i nästa strid och på så sätt få dö en värdig död.

- Ni ska få leva. Ni ska få gå härifrån, men jag förvisar er från min här och från Aralantha. Gå - vi kommer aldrig att ses igen.

Bergshök stod som förstenad. Hon hade haft fel. Döden var inte värst, men inte heller skammen, nej värst av allt var att vara oönskad, att inte få möjligheten att på något vis göra rätt för sig, att -

-Ta av dem bindlarna och bältena! ropade herr Tride när soldaterna tagit tag i dem för att föra ut dem.


Folket i salen fick nu åter röra på sig, och nu serrverades goda pajer, som jag med stor aptit tog för mig av, eftersom jag inte hade hunnit äta sen morgonen före.

Jag pratade lite med Övresteprästinnan och sedan med Jorunn Morgonstjerna, som gärna ville höra om läget i Tunmar och om upprorsrörelsen i Tunmarstrakten. Jag berättade med tårar i ögonvrårna om hur vi blivit förådda och om hur läget nu var.

Jag pratade mer med friherrinnan. Hon ville att jag morgonen därpå skulle rita upp så mycket jag kunde i huvudet av kartorna över Tunmars avloppskanaler.

Nu delade prinsen ut utmärkelser. Friherrinnan och Riddar Henrik bler utnämnda till jarlar, över riken som Mornam nu besitter, men som förhoppningsvis snart skall ha återerövrats till Aralantha.

Jag fick nu framföra mitt ärende för prinsen. Han var mycket förstående och verkade upskatta att vi gjort kartorna över Tunmar. Han lovade att någon skulle skickas att hjälpa oss att befria Heidrik från Mornams fängelsehålor. Roderick reste sig upp och anmälde sig frivillig till att följa mig till Tunmar och träna oss i strid och möjligtvis hjälpa till med befrielsen av Heidrik. Jag tackade och fick sedan sätta mig igen.

Prinsen lämnade nu salen och de andra kunde stanna så länge de ville. Jag talade med friherrinan Verdfelt och med Riddar Roderick om praktiska detaljer, sedan lämnade jag hovet för att få mig en natts sömn innan resan hem skulle påbörjas dagen därpå.

Jag hade nu lyckats ganska väl med mitt uppdrag och fått den hjälp som behövdes, dock hade jag väl hellre eskorterats av någon som var mer vänligt inställd till mina hjältar Bergshök och Roddardotter än vad Roderick var, men han är trots allt en duglig faneförare och vi kan nog lära oss mycket värdefullt om strid och vapenhantering av honom. Jag hoppas att vi med hans hjälp nu skall kunna ta oss in i Tunmar för att befria Heidrik.


Så var de åter ensamma i sin fånghåla. Roddardotter tänkte just prisa gudarna, något hon inte gjort på många år, för att de klarat livhanken då hon hörde Bergshök utstöta ett ljud som från ett sårat djur. Bergshök satt på golvet i hålan och stönade med huvudet mellan sina knän. Hon rabblade osammanhängande:

- Det var det värsta som kunde hända, vid alla gudar vad ska jag ta mig till, vad ska jag säga till mor...

Roddardotter vände sig om och såg nästan ilsket på sin kamrat. "Vad gnäller du för, vi har ju klarat livet!" ville hon säga men den sorgesamma syn som Bergshök nu utgjorde fick henne att bara säga den andra hälften.

- Det här är ju mycket värre än döden, protesterade den före detta fanemästaren, hur ska vi kunna tjäna Nars blod nu när vi är förvisade från Aralantha? Bergshöks röst skars sönder av sorgen.
...

Bergshök sjönk åter ihop på golvet och försvann in i sin egen sorg. Tystnaden lade sig i fånghålan. De fick inte ge upp, det måste finnas ett sätt att fortsätta tjäna Nars blod och sona sitt svek. Tankarna snurrade runt i Roddardotters huvud. Hon måste få Bergshök att rycka upp sig. Hon satte sig ner bredvid sin kamrat.

- Prins Edarin är inte den ende av Nars blod.