Den tolfte dagen

Hjortar
Ur Jorund Morgongåvas brev till Översteprästen Derion Dahl om inledningen av 630års kampanj

"Det var den tolfte dagen. Den tolfte dagen sedan vi lämnade Jalum ochfriherrinnans här. Vi hade svept i en båge söder om Oxblods linjer och härjat dentredje kolonnens tross. Vi hade ridit genom Eidensjös land och bränt de fästen vikommit åt. Två landriddares borgar raserades och en gård tillhörande en titellösriddare som sidar med Mornam förstördes. Vi hade fredat byar och vanligt folk, även omvägresande köpmän tvingades betala skatt till prinsens här. De byten som vi ditintillshade vunnit hade vi skickat med troget folk till Jalum. Våra förluster hade varit ringa,bara en handfull sårade och några döda. Vi hade gjort ett sådant intryck att vibörjade finna byar och fästen övergivna. Vi misstänkte att fienden samlade vad folkhan hade i trakterna för att möta oss. Men vi kunde inte annat än att fortsätta. Påden tolfte dagen hade vi passerat gränsen in till Oxsalas domäner. Här och där lågbyar brända på vägen. Ibland kunde vi hitta några lik, bybor som motsatt sigförstörelsen. De vi kunde, begravde vi. Ibland kom folk, som tagit till skogs, fram tilloss och berättade fasansfulla historier om hur fienden brände marken framför oss. Viförsökte ge dem vad vi kunde. Men vi var tvungna att tänka på oss själva. Iblandville folk ansluta sig till oss. Men ytterst få hade med sig häst och vapen, och utanhäst och vapen kunde jag blott säga att tiden kommer att komma för att resa sig motMornam. Vi är bara de första, fler kommer att följa. Tag till vapen när de kommer, ochtyranneriets dagar skall vara räknade.

Vi hade ingen egentligen plan när vi red in i fiendens land. Vårt mål var attställa till så mycket oreda som möjligt, helst så mycket att Oxblod skulle tvingassända trupp efter oss. Men av folket berättade var det inte troligt att Oxblod skullesända ens en knekt efter oss. Vi hörde historier om hur han var besatt av tanken attslutligen krossa Dana av Verdfeldt och den Västra hären.

Mitt på dagen nådde vi ett litet vattendrag. I vanliga fall skulle det inte ha varitmer än en rännil, men våren hade gjort vattendraget till en å. Jag skulle just georder om att korsa vattendraget då en ryttare kom farande på flanken. Det var min vänoch vapenbroder, den trofaste Eron som för två år sedan lovade att följa med Aralanthaoch slåss mot Mornam en andra gång. Nu var det inte bara ädelmod, utan också ettbrustet hjärta som gjorde att Eron av Silvermånarnas ätt lämnade Borgevid. Men ni ärju bekant med den historien, Ers upphöjdhet.

- Vad är det Eron?

- Fyra fjärdingar uppströms finns ett läger. Ett fiendeläger. De håller på attbryta upp, de är tydligen på väg för att möta oss. Jag tror att de tänker göra detvid Gammellunda tempel.

- Gammellunda. Då skär de av övergången vid Stortået. Det innebär en dagsmarschomväg. Hur många är de?

- Kanske ett tusende, eller fler. De flesta är fotfolk. Jag tror att de leds avfriherren själv, . Dessutom är det trupper från Eidensjö också.

- Vid Nifelheim, vad gör de här? Och varför är det en så klumpigt gillrad fälla?

- Jag vet inte, tror du att de är fler?

- Antingen är deras spejare inte riktigt helt friska eller så är det något lurt meddet här. Eron, jag vill att du tar tre rotar från Feodras och de två bågskytterotarnafrån Chelmar. Sätt av mot Gammellunda tempel. Var där först. Vid minsta tecken avnågot onormalt så dra dig tillbaka. Broder Ergam, jag vill att du tar två rotar frånTorskåren och rider nedströms. Vid första tecken på något onormalt, dra dig tillbaka.Möt annars Silvermåne vid Gammellunda. Är det förstått?

- Ja, muttrade Ergam, och drog upp sitt stridsgissel. Första och Andra följ mig.

Jag tog resten av trupperna för att skära av fienden på vägen mot Gammellunda. Vinådde dem en fjärdingsväg från templet. Jag valde att hålla tillbaka mitt folk föratt skåda dem närmare. De hade inte upptäckt oss. De marscherade som om de inte anadevår närhet. Det var för bra för att vara sant. Det styrkte mig i att något var fel.Jag uppskattade deras antal till runt tusen man, av dessa var kanske ett hundra ryttare.Resten var ihopvärvat fotfolk. De skulle ute på fältet inte vara något svåraremotstånd för våra härdade ryttare. Dessutom var jag van vid den här typen av strid,efter att ha fört Torskåren i två kampanjer, samt stridit i Naronien. Men det varnågot som inte stämde.

Det var då det slog mig. Jag hade sett det här förut. Det var därför som detkändes fel. Under det andra fälttåget mot Naronien, det som ledde till Borgevidsbefriande, hände något liknande. En naronsk ryttartrupp lurades att anfalla enaralanthisk fotavdelning. När striden väl kommit igång började det att svärma avaralanthiska ryttare. Den som hade fört befälet då var en fanemästare Ridal frånTunmar. Jag hade hört det sägas att han var i Mornams tjänst nu. Men var hade han gömtsina trupper. Uppenbarligen inte i Gammellunda tempel...Gammellunda tempel, har storakällare. Naturligtvis, vilken idiot jag har varit. Och uppströms ligger ett skogsparti,som kan gömma ryttare. Jag svor så att det osade. Sedan beordrade jag rotemästare TadorTursamme att föra sin rote till byn och varna Silvermåne. Resten av trupperna beordadejag till attack mot skogspartiet. Åt Hel med försiktigheten, måtte bara mina antagandenvara rätta. Ur ögonvrån såg jag hur fiendetruppen stannade av i förvåning när desåg hur vi kom farande bort från dom på deras högra flank, och hur Tursamme flög frami en bågen till vänster. När vi var trehundra steg från skogsranden brakade det till ibuskaget och en ryttarlinje bröt fram. Innan våra linjer mötte varandra såg jag attRidal från Tunmar fanns bland fienden. Han var nu landriddare och förde eget vapen påskölden, två pilar i vinkel mot en hjälm på blå botten.

- Tor, Ära, Död. För Tyr, För Nar, skrek jag innan jag fällde min första fiende.

Jag svängde runt min häst för att få överblick. Fiendens ryttare var kanske tvåhundra till antalet, färre än vad vi var. Men så hade vi en stor trupp i ryggen också.Det gällde att kunna svepa undan Ridal från Tunmar för att vända upp mot huvudstyrkani tid. Mer tid att tänka över situationen fanns inte. Jag slängde mig över nästaryttare och högg min väg framåt i tumultet. Efter kanske en kvart hade vi brutitfiendens linjer, och hans ryttare flydde. Förvånande nog hade vi inte blivit fallna iryggen. Medan jag torkade blodet från mitt svärd blev jag varse om varför. EronSilvermåne hade mirakulöst nog slängt sig med full kraft mot huvudstyrkan. Tillsammansmed en uppdykande broder Ergam och Tursamme Tador hade de skakat om fienden. Jagsåg att deras ryttare stod ståndfast emot, men linjerna av fotfolk tycktes svikta. Jagvinkade till mig blåsaren, som lät hornet ljuda till samling. De ryttare som förföljtfienden vände om, jag samlade trupperna till en ny attack. Tyngden av vårt anfall gjordeatt deras flank bröt samman. Fotfolket, värvade bönder, flydde i vild panik. Viförföljde inte. En del av de mer erfarna knektarna och ryttarna stannade och gjordemotstånd. Det kostade oss några goda kämpar innan vi hade brutit deras vilja attslåss. Efter en och en halv timme var allt över. Jag red bort mot Eron Silvermåne ochbroder Ergam som samtalade om något.

- Hälsningar bröder, ära åt Tyr, ära åt Nar.

- Ära åt Tyr, ära åt Nar, svarade de unisont.

- Eron, hur kom ni så snabbt i striden?

- På Murkrönet i Triti hörde jag historien om ett bakhåll gjort av aralanthierunder kriget mot Ödesfurstarna. När jag kom till byn förstod jag varför allt kändesså bekant. Att avväpna fienden var lätt, bara att låsa källarna, sa Eron och sprackupp i ett leende.

- Tack vare dig Eron undvek vi att gå i en fälla som gillrats förr. Jag är digstort tack skyldig, och jag är inte bara dig tack skyldig, Eron. Även du, broder Ergam ,skar lagerkvisten denna dag. Jag ska personligen se till att prins Edarin, friherrinnan avVerdfeldt och överstepräst Derion Dahl underrättas om era tjänster, så ni kan få enbelöning motsvarande era dåd.

Den dagen tog vi en landriddare, åtta riddare, och etthundratrettiotre soldatertillfånga. Soldaterna fick med edlig försäkran att aldrig mer resa vapen mot Nars ätt.Landriddaren och riddarna behöll vi för att kunna utkräva lösen vid ett senaretillfälle.

Med detta brev till er, Ers Upphöjdhet, har jag rapporterat om de händelser sominträffade under den tolfte dagen av vår kampanj. Jag har också fäst er uppmärksamhetpå de tjänster som Eron Silvermåne, riddare av Aralantha och riddare av Heimdallsflamma, och broder Ergam har gjort Nars ätt och frihetskampen i Aralantha.

Må Odin vara med er.
Eder ödmjuke tjänare
   Jorund Morgongåva, riddaren av Chelmarorden, riddare av Aralantha, förareav det västra Aralanthas fria ryttare.

Givet i Gammellunda Tempel 630