Katastrofen vid Hovaskulle
Av Patrik Oksanen
Anteckningar nedtecknade av Ebhen Kjettilsson-Rave, väpnare av Randersmark och i konungens tjänst, från det misslyckade kriget våren 627.
Tionde i förstesådd. Hären var utmattad men stridshungrig.
Jarlen av Odels hade under reträtten bränt marken han givit upp och
lämnat så lite som möjligt åt oss. Furageringen blev ett allt
svårare problem. Kung Vidar beslutade kvällen innan att inom den
snaraste framtiden få till stånd en drabbning medan männen
fortfarande orkade slåss.
Jarlen av Odels har sitt huvudläger söder om byn Hovaskulle. För
att nå dit måste byn stormas. Dels var byn nyckeln till ett angrepp
mot huvudlägret, dels fanns det vatten att tillgå där. Medan
konungen samlade ihop sitt folk gav han mig order att rida till
förtrupperna, två fanor under riddaren Garbein Hugleiksson. När
riddaren fick mina order muttrade han något, tittade på mig och
frågade:
- Vet kungen om hur många det är i den där byn.
Sanningsenligt svarade jag:
- Nej, men byn måste tas. Det är kungens vilja.
- Friherren Öska har trupp där som motsvarar tre fanor. Byn har
pålverk.
- Order är order.
Fortfarande muttrande samlade riddaren ihop sitt folk,
företrädesvis från norra Randersmark. Han undrade om jag ville
följa med, vilket jag gjorde, och sedan satte vi av i sporrstreck.
En timme senare erfor jag att riddaren hade rätt. Många eldar steg
mot skyn från en by på en mindre höjd. Runt byn löpte ett pålverk
och jag såg att det var ett myller av soldater.
Garbein Hugleiksson stegrade hästen och kastade den i galopp mot
byn och hans mannar följde. Efter två timmars strider, mot
eftermiddagen till, avbröts anfallet. Två märken stupade i striden.
Båda sidor var för utmattade för att orka fortsätta. Trots att vi
hade de största förlusterna var det ändå aralanthierna som drog sig
tillbaka. Jag ville att vi skulle följa efter, men Garbein pekade
mot horisonten där ett dammoln skymtade och sade:
- Och bli nedgjorda av de där.
När skymningen började smyga sig på red vi in i den övergivna byn
och fanorna slog bivack. Jag red tillbaka till kungen och berättade
nyheten. Vidar berättade att han tänkte sig att slaget skulle stå
nästa dag eller dagen efter det.
Elfte i förstesådd. Redan tidigt på dagen kom uppgifter om att aralanthiska ryttare härjade på flankerna. Kungen skjöt upp anfallet och jag fick en dag av vila.
Tolfte i förstesådd. Inte heller i dag blev det mer än skärmytslingar. Vidar svor över att de fega uslingarna inte tordades stanna kvar och slåss. Krigsrådet den natten beslutade att man i gryningen, trots de härjande aralanthiska ryttarna, ska anfalla huvudlägret för att en gång för alla besegra fienden.
Trettonde i förstesådd. Jag red tillsammans med ett märke från
Lärke när hela hären ställde upp. Det var en mäktig syn. Två och en
halv fylkingar. Med vindens hastighet red vi mot aralanthernas
läger där fridfulla eldar steg mot himlen. Jag förundrades över att
det inte fanns några tecken på liv och när vi kom närmare såg vi
att lägret är övergivet.
Vidar fick ett vredesutbrott över aralanthisk pultronism, feghet
och ärelöshet. Vi följde den aralanthiska hären i spåren. När vi
slog läger i skymningen meddelade spejarna att Odels trupper fanns
på en ås vid Sördresjön med sina trupper, bara en halvtimmes ritt
ifrån oss. Kungen höll nytt rådslag, nästa dag skulle ändå slaget
bli av.
Fjortonde i förstesådd. Vi trodde alla att det var vi som skulle
börja anfallet på förmiddagen. När morgondimman fortfarande låg
kvar vaknade jag av ett larm. Aralantherna hade gått till attack!
Efter en stund av total förvirring slog vi tillbaka anfallet, dock
inte utan förluster. Efter att ha förlorat flera timmar fick kungen
ihop vår här. Fylld av vrede red vi på eftermiddagen mot fienden.
När vi nådde så långt att vi kunde skymta dem såg vi att värvet
skulle bli svårt. På en höjd hade Odels ställt upp stora vagnar med
soldater i, pålar stack tätt upp ur marken och hundratals banér
fladdrade i vinden. Vidar kommenderade ett märke med zaardras att
fatta posto vid vänstra flanken och skjuta med sina bågar. Sedan
ställde hären upp sig. Vidar red personligen och inspekterade
första ledet. Spänningen var olidlig, både för mig och mina
kamrater. Jag kunde lätt också föreställa mig mina fienders spända
väntan.
Så höjde kungen sitt svärd och sporrade sin häst. Hela hären sattes
i rörelse. Med våldsam kraft slungades vi upp mot förstärkningarna,
som en storm mot en pir. Fienden behöll sina ställningar. De stod
kvar med ett dödsföraktat lugn och kämpade. Deras bågskyttar
överröste oss med pilar. Normalt skulle en här ha vikit för vårt
raseri. Så har det alltid gått till, att när randersmarkarna
anfaller står fienden inte kvar, men det gjorde han denna dag.
Tiden gick och vi led stora förluster. När skymningen nalkades var
vi utmattade.
Konungen beordrade reträtt och sade åt mig att meddela Jarl
Ingjald.
Jag gjorde så och en skakad, men inte besegrad, randersk här avbröt
anfallet. Fienden hånskrattade åt oss när vi skamset red bort för
att slå läger för natten.
Kungen kallade till ett nytt rådslag som jag fick vara med på. En
av riddarna, Geir, berättade att Mornam var påväg och kunde dyka
upp när som helst med förstärkningar. Vidar svor över de dåliga
nyheterna.
- Vi måste slå Odels patrask, må Loke ta dem för att de inte vill
slåss som karlar. Segrar vi här har vi Mornam som i en liten ask.
Ingjald. Du tar befälet över högra flygeln. Jag vill att vi ska
sopa fältet rent. Då menar jag rent.
Ingjald nickade belåtet.
Femtonde i förstesådd. Återigen ställde vi upp för att storma
Helsslänten. Vidar beordrade attack, för konungen, för Randersmark
och för äran.
Men redan under första anfallet gick något snett. Fanan som kungen
red med hamnade i trångmål. Jag såg hur konungens häst stupade.
Hans majestät fastnade. Hundratals beslutna fiender lämnade sina
barrikader och stormade fram mot konungen. Gardet förmådde icke att
stoppa stormvågen. Jag såg, utan att kunna göra något, hur konungen
träffades av åtskilliga svärdshugg och spjutstick. Jag kände
paniken inom mig. Kungen av Randersmark hade fallit. Må gudarna
bevara prins Gorm. Må han bli en man att hämnas sin fader, tänkte
jag medan tårarna föll.
Konungens kropp blev dock räddad. Några zaardras som uppmärksammade
konungens utsatthet överröste fienden med pilar och tillsammans med
en sammanbiten attack från gardet drevs kungamördarna tillbaka.
Samtidigt såg jag att Odels förde fram sina sista förstärkningar på
åsen. Vad som oroade mig än mer var att jag såg aralanthiska
ryttare på den vänstra flanken. De var inte många, men det oroade
mig ändå.
Med gripande kraft samlade Ingjald resterna av föregående
anfall.
- Konungens hämnd, ropade ädlingen och min vrede brann.
Sakta rörde sig den kungalösen hären uppför slänten. Jag samlade
mod i bröstet och satte sporrarna i min uttröttade häst. Med ett
vilt skri anförde jag resterna av Lärkes, Thorungaheim och
Havaports andra märke. De hade alla förlorat sina härförare. Jag
fäktade mig fram vid fronten men än en gång nådde inte vågen över
krönet utan ebbade ut. Än en gång drog vi oss tillbaka för att göra
en kraftsamling. Det var då allt hände. Som i en dröm uppfattade
jag hur ryttarna, som jag sett på vänsterflanken, sätta iväg i
sporrstreck mot oss. Det var flera hundra, ja kanske tusen lansar i
Odels, Åtunas och Noedrens färger. Jag uppfattade också hur några
hundra lansar kommer bakifrån. De leddes av en storvuxen man på en
svart häst. Jag skymtade den svartvita tabarden och den gyllene
kungakronan. Jag uppfattade också hur fotfolket vällde ned från
åsen. Vi var utmattade och sönderrivna. Paniken blev total.
Konungen var död. Hären stod utan hopp. Jag och mina fränder
fäktades utan ordning, bara för att behålla livhanken, hundra meter
bort såg jag hur Nerods märke nedgjordes. En efter en höggs gardet
ned, men jag såg att konungens kropp räddades.
Ingjald Bastarden klarade sig inte undan. Sårad av en skäkta som
gått genom högra armen kämpade han sig ändå fram till slagets
herre, Jarlen av Odels, men blev besegrad och föll.
Tillsammans med ryttare från Garmund av Kattisbergs fylking
lyckades jag ändå slå mig ut ur blodbadet. Jag klarade mig nästan
oskadd, förutom ett svärdshugg som revade min högra arm.
Fylkesriddare Garmund af Kattisberg och faneriddare Heinulf, kusin
till kungen, ledde två olika delar av den randerska hären som
undflydde slagfältet. Under Kattisbergs ledning drog vi oss, delar
av en besegrad här, norrut.
Sextonde i förstesådd. Utmattade slog vi läger vid en flodkrök. Jag räknade samman mina män, de som jag tog befälet över under slaget (från Lärke, Havaport och Thorungaheim) och fick det till 62 man. Totalt var vi kanske fyra fanor och något märke som undkommit slaget. Var resten fanns, förutom i Valhall, visste vi icke. Mot aftonen omringades vi av fienden.
Sjuttonde i förstesådd. Kattisberg träffade Jarlen av Odels och
meddelade senare till oss i ett krigsråd att han hade fått goda
kapitulationsvillkor och ämnade kapitulera vid middagstid. Budet
var att alla gemena soldater överlämnar sina vapen och hästar och
får sedan bege sig hem med ett högtidligt löftet om att aldrig mer
gripa vapen mot Aralantha. Om de så gör ändå ska de steglas. Allt
frälse blir Aralanthas gäster tills lösen har betalats ut. Budet
diskuterades och flera av ädlingarna deklararerade att de tänkte
slåss. De ville hämnas konungen. Några deklarerade att de likt sin
härförare tänkte godtaga budet.
Snart blev vi varse om att flertalet av soldaterna hade fått nog.
De var trötta, de var rädda och de ville hem. Företrädaren för
soldaterna som kommit med bud om vad gemene man ville till rådet,
Rigg Hraugners son från Thorungaheim sade:
- Det här kriget är felaktigt. Vi har aldrig krigat mot våra
aralanthiska bröder och borde aldrig ha gjort det. Vi har ingen
rätt att lägga oss i deras klanfejder. Vill de slåss inbördes, låt
de göra det. Därför säger jag att vi sträcker vapen och sluter
fred. Vi har lidit tillräckligt i detta krig med döda bröder och en
död konung.
Några muttrade om förräderi och feghet.
- Jag skulle aldrig säga detta om fienden var vättar eller naroner.
Jag skulle aldrig ge mig till dessa. Det törs jag lova att ingen
skulle. Däremot finner jag ingen orsak till att jag ska ge upp mitt
liv mot våra sydröna bröder bara för att vår kung har gift sig med
en kvinna från en klanerna som slåss. En kung som har fallit, må
han höja till skål i Valhall. Nej, lyss mina ord. Låt aralantherna
sköta sina strider sjävla, svarade Rigg.
Han fick bifall från flera ädlingar. Kattisberg talade:
- Rigg talar klokt. Varför ska vi dö för att den utländska
drottningen har intressen i en klanfejd i detta land. Vi har ingen
konung att kämpa för nu. Randerskt folk har aldrig krigat i södern
och ska aldrig göra det.
Det slutade i att hären sträckte vapen på eftermiddagen. En grupp
ädlingar vägrade dock ge sig utan beslutade sig för att slåss. Jag
var med i den gruppen om trettio man man som ville slåss. Vi
skickade en härold till fienden och bad dem utse trettio riddersmän
för en drabbning.
Jarlen av Odels, som verkade mest road av det hela, gick med på att
låta oss löpa om vi vann bataljen.
Vi ställde upp på ett fält och drabbade samman efter att den
randerska hären hade sträckt sina vapen. Drabbningen blev hård och
efter ett tag kom jag i strid, till fots, mot en riddare i en
tabard med Aralonds vapen. Jag kämpade, men trött och sårad som jag
var, besegrades jag snabbt av den skicklige svärdskämpen. Jag
hamnade på rygg och han satte svärdet mot strupen.
- Jag ger mig, viskade jag.
Min besegrare backade några steg. Jag tog av mig hjälmen. Riddaren
stannade upp och stelnade till. Sedan sade han barskt:
- Ebhen Kjettilsson-Rave, ni är min fånge.
Rösten kunde jag inte bara undgå att känna igen. Den tillhörde en
vän som jag delat faror, sorg och glädje med.
Rösten tillhörde Kilian Eufars, Jorund Morgongåvas forne
väpnare.
Jag var fånge, tillsammans med resten av den randerska hären.