Örnens mardröm

Hjortar

av Patrik Oksanen

Hur Mornams hirdkapten fick veta att hans hembygd i det sköna jarladömet Aralond för andra gången erövrats av nordborna.

Tornkammaren var dunkelt upplyst. Elden sprakade och det ensamma ljuset gjorde att kammaren dansade i skuggor. På väggarna hängde slitna tygstycken, som en gång varit stolta banér. Alla hade de gemensamt att de var erövrade vid Hovaskulle.
På en bänk framför elden satt en böjd man insvept i en gråbrun mantel i tung vadmal. På golvet stod en urdrucken flaska mjöd. Han var inte så gammal som han kände sig. Den ärriga kroppen värkte och smärtan slet honom nästan i bitar. Det var de gamla såren och den fuktiga våren som plågade honom. Trots att han egentligen hade önskat ligga till sängs när det var som värst tvingade han sig upp, dag efter dag.

På kvällarna, när han var ensam levde plågorna i hans kropp, och för att dämpa det värsta drack han. Ingen visste något, även om några anade, för på dagarna var han den starke. Den starke, örnen, den enögde örnen, ledaren, befälhavaren, hjälten och friherren.
På dagarna inspekterade han sina trupper, den aralondiska hirden, kung Mornams aralondiska hird. Hans gossar var de hängivnaste av de hängivna, de tappraste av de tappra och de modigaste av de modiga.
Det hade börjat för en mansålder sedan när hans folk hade körts på porten av ett främmande, vilt och sjöfarande folk. Kungen hade svikit och borgar bytt herrar.
De, herrarna som fått lämna sina borgar, hade i trettio långa år närt drömmen om hämnd, hård och skoningslös. När Mornam kom och erbjöd dem hämnd, slöt de mangrant upp. I början var de en skara frimän i Aralonds skogar. Men ju längre tiden gick, desto starkare blev de.

För två och ett halvt år sedan hade de fått sin hämnd. Borgar hade åter bytt herrar, och de gamla herrarna hade stigit in i sina fäders salar.
Och när den nye kungen, Mornam, behövt hjälp mot Randersmark i öster hade de vandrat dag och natt för att bistå sin herre och konung.
Vid det stora slaget, på den slänt som kallas för Hovas, hade de varit i främsta ledet. Många hade stupat innan slaget var över, men aralonderna hade inte vikt sig för randersk vapenmakt.
Kung Mornam hade belönat de tappra kämparna i frikåren med att upphöja dem till kungens egen hird. Genast hade de svurit kungen blind lydnad och obrottslig trohet intill döden.
Det var därför han var i Aahren, och inte hemma på sina fäders jord. Vid gudarna vad han längtade dit, att få några år av ro, att sätta bo och arving. Men en ed var en ed.

Hans onda leder värkte i kapp med längtan i bröstet. Han tömde flaskan och ställde den på golvet. Bilder från en skir och vacker barndom blandades med svarta minnen från katastrofens år. Så försvann barndomens år i exil som en virvlande vind. Flykten från Aahren, efter ett misslyckat försök att hetsa en mobb mot kungen, kom i dess ställe. Nu tornade sig svarta berg och svarta år i Tere sig upp. Det var där han tagit tjänst, för att få utlopp för sitt hat mot kung Gladoron. Mörka stunder då han dräpte landsmän i de stora slagen på Nebreon plågade honom. Ett svärdshugg från en knekt i Noedrens färger kom farandet i minnet, och ögat som inte fanns brände till av smärta.
Han reste sig, och hämtade ännu en flaska från hörnet. Korken for upp med ett ekande plopp.
Så kom det andra mötet med Kilian Eufars till honom. Kilian var en tereisk ädling som skaffat sig fel fiender genom en stöld av ett drakessmycke. Ädlingen, och tjuven, hade hamnat i den Gyllene Hjorten - Gladorons bundsförvanter. Men han, Aralonds enögde Örn, hade fått Kilian Eufars att svära Mornam trohet mitt framför en torspräst från Tuve och hunden Sigurds gamle väpnare. Väpnaren, Ulver hade han sedan försökt att döda, men det hade inte gått.

Den krökte spottade bryskt i elden. Nåja, det förrädarsvinet Ulver levde säkert inte idag. Så kom den långa vägen till Aralond tillbaka i tankarna. Han log. Detta var hans finaste tid. Tid då hämndens tid kom.
Han drack ännu mer, och försökte sträcka på sin värkande kropp. Kraften skulle aldrig bli som i hans glans dagar, och dryckenskapen gjorde sitt till. Men fortfarande var han en så klok krigare att de flesta inte skulle överleva ett vapenmöte. Tanken att han fortfarande dög värmde honom, han tog en klunk till.
Dörren slogs upp med en skräll. De osmorda, gamla gångjärnen gnisslade och den krökte hostade till. Han stirrade med argsint blick mot missdådaren som störde hans afton. Men ilskan försvann i förvåning.
Den krökte for upp med rak kropp. Ringarna på brynjan glänste i tabardens glipor och vid hans sida hängde ett svärd som inte hade hängts av.

Han stod öga mot öga med sin herre, Mornam av Aralantha. Kungens svarta sidendräkt försvann nästan i mörkret, endast de vita rutorna i den schackrutiga vapenskölden lyste. Mornams ansikte var vitt, munnen sammanbiten och ögonen kisade.
- Ers majestät, er i döden...
Kungen viftade bort hälsningsfrasen, gick till bänken och tog flaskan. Tre djupa klunkar, sedan var flaskans innehåll tömt. Lite färg smög sig blygsamt fram på kungens kinder. Med allvarlig blick mötte kungen hirdeskämpens frågande min.
- Eldsklo, jag behöver er. Nu. Ni ska rida ut i morgon bitti, tillsammans med jarl Odels husfolk. På vägen ska ni samla ihop varenda man som har häst. Men det måste gå fort. Våra fiender får inte få tid att sitta in sig i sitt nya hus. Vi måste ta tillbaka det, omedelbart, till varje pris.
- Chelmar?
- Nej, Aralond.
Det svindlade för Eldsklo när han krampaktigt grep tag i svärdshjaltet. Knogarna vitnade, ansiktet vitnade - en ny mardröm hade tagit sin början.