Folket och kriget

Hjortar

Skrevs inför "Krigsråd i Meldar" 631.

av Patrik Oksanen

Hur det aralanthiska folket märkt av kupp och inbördeskrig beror mycket på var man bor. Men ett är gemensamt över hela landet; skatter och krigsutskrivningar. Det är just pengar och krig som är kung Mornams problem. Allt hans guld har gått åt till att köpa trohet och när pengarna har tagit slut har han genom hårdhet verkat för att behålla sitt folks lojalitet. Nyligen avrättades sex ädlingar i Aahren, anklagade för högförräderi. Det var femte gången på två år som Mornam rensade bland sin egen adel.

Ute på landsbygden jäser också missnöjet med kung Mornam. Flera av ädlingarna som sidat med Mornam har tagit den nya regimen som en intäkt på att det numera går att gå hårt fram med bönderna utan att frukta kunglig vedergällning.

För allmogen i Chelmar har de senaste åren varit en hård prövning. Överallt där Mornams härar har dragit fram har det plundrats och våldgästats. Prinsen har i möjligaste mån riktat sina raider mot frälsegods och skatteförråd i fiendeland.

De delar av Chelmar som varit förskonade från krigets fasor har ändå fått känna på dess verkningar. Dryga extraskatter har utkrävts av bönderna för att rusta hären och i detta värv har jarl Otterberg visat sig vara mycket effektiv. Genom hot och våld har han utmätt sina skatter med en i Aralantha tidigare okänd grymhet. De krigsdrabbade områden är främst Meldar, Vindeland, Verdfeldt, Oxsala, Hellon och Chelmar. I Tunmar, Eidensjö och Tivestland har det varit lugnt.

På senare tid har folket i Chelmar drabbats av ytterligare en plåga, jarl Otterbergs vedergällningar. Alla som misstänks stödja prinsen blir dräpta och får sina gårdar brända.

I Noldria och de delar Chelmar som hålls av prinsen har man också tagit upp extraskatter, men inte lika höga och definitivt inte med samma metoder. Större delen av folket inser nödvändigheten av det och visar stor lojalitet. Även templen har i stor utsträckning öppnat sina kassakistor för prinsen som därmed har kunnat bekosta främst Jalums förstärkning och försvar.

Liksom i Noldria har de andelar av Feodras skatter som i gamla tider tillföll Aahren transporterats till prinsen i bergen. Feodras har dock haft problem med detta, då man i stort sett fört ett eget krig vid sin hotade östgräns.

Vägarna i bergen har fyllts av nya resande, budbärare, köpmän och soldater som har breddat och förstärkt den led som nu börjar kallas Edrins väg. Feodras kärnområden har varit förskonade från Mornams härar, men områdena i slättlandet har härjats hårt, och Feodras har sedan 627 levt med överhängande hot av svält.

Aralond är ett annat jarladöme där kriget dragit igenom flera gånger. När Stormfare grep makten i söder rensades nordborna ut. En del av de som stått nordborna nära råkade också illa ut. Nordborna flydde först till Lisya och sedan till Dahlen. Under nordbornas tid i Dahlen uppbringade de alla skepp utanför Aralonds kust, och gjorde djärva raider in mot adelsfästen. Men de undvek att skada "det vanliga folket". När Edarins folk kom försökte man hålla tillbaka hämndlusten. Men i samband med stormningen av Aralond avrättades flera hängivna Mornamsanhängare. Efter den spontana hämndaktionen har blodshämnd bara förekommit vid en handfull tillfällen. Anhängare till Mornam sätts i fängelse och vanliga medlöpare tvingas göra bot. Folket på landsbygden har klarat sig hyffsat från plundringar. Kämparna i jarl Odels här är i stor utsträckning från Aralond och prinsens folk brukar betala för sig om de behöver något. Det är endast längs Chelmiaån som några större plundringar skett, och skyldig till det är Mornams kommendant Stenkil Ulfsson av Rödje.

Trots kriget har handeln i Aralond kunnat fortsätta. Saltsmugglare är vanligt förekommande och nya leder över Feodras och Dahlen håller på att utvecklas.

I Dahlen har kriget märkts genom ett uppsving på alla områden. Nordbornas asyl och plundringar av sjöfarten har gjort att Dahlen blivit ett livligt område för handel. Dristiga köpmän från Tuve, Erdamaar, Tiria och Randersmark har hittat till Dahlen och handlar med ädelstenar, salt och krigsbyten.

För folket i Dahlen har kriget inneburit en aldrig skådad rustning. Prins Peder har kallat var tionde man i vapenför ålder till sin tjänst. Byarna har själva fått avgöra vem dom ska skicka. Den för Dahlen jättelika hären tränas för att kunna skeppas till Aralond under vintern och våren.

I Aahren, Odels, Erdamaar och Tuve har kriget främst märkts genom värvningar och högre skatter. På sina håll har adelsmän störtats och nya kommit i deras ställen. För folket har bytet för det mesta varit till nackdel. Unga, hänsynslösa, giriga maktmänniskor har tagit över, och deras känsla för lag och rätt har minst sagt varit svag.

Staden Tiria håller sakta på att återhämta sig från fyra stormningar och en belägring. Tiria kontrolleras av Åtuna och är Åtunas andningshål. Handeln börjar att ta fart igen, och det betyder inkomster till ett sargat Åtuna.

Åtuna fick större delen av sina jordar brända av randersmarkarna. Följden blev svält under vårvintern 628, och som en följd av detta övergavs många gårdar. Krigsskadeståndet från Randersmark lindrade problemen, men det kommer att ta lång tid innan Åtuna har återhämtat sig.

Folket i Noedren har också varit hårt drabbade av kriget. De strider som stod jarladömet under vintern och våren 627 gjorde att många byar förstördes. Dock kunde skörden räddas i de flesta trakterna. Men brända byar, och nya adelsmän har gjort att Noedren tillsammans med Åtuna och Chelmar är det jarladöme som lidit mest.