"Fred, vi är ju ändå bröder"

Hjortar

Av Patrik Oksanen

Under de sista månaderna av år 630 låg härens ryttarstyrkor under Jorund Morgongåva i beredskap i fall fienden skulle återuppta årets kampanj. Denna berättelse utspelar sig en nästan helt vanlig dag.

Ryttarlägret låg en halvannan dagsritt från huvudstyrkans vinterläger vid Meldar. Härföraren ville att den sargade ryttarstyrkan skulle vara härens främsta utpost mot fienden. Varje morgon sändes ryttare ut för att på aftonen komma tillbaka och meddela vad de sett och upplevt. Vilket för det mesta var ingenting. Under flera veckor hade allt varit lugnt. Friherren av Hellon slickade sina sår, jarl Oxblod av Chelmar hade tydligen gått i vinterkvarter i Verdfeldt och någon annan av fiendens härförare fanns inte i närheten.

Förutom att vara härens yttre vaktpost hade Jorund Morgongåva dessutom uppdraget att träna 50 drängar till ryttare. Det var inte det lättaste. Bristen på hästar var påtaglig, den var lika stor som bristen på ryttare.
- Bonnpojkar, muttrade Jorund när han kom in i tältet och sjönk ned i karmstolen. Han slängde upp de leriga stövlarna på bordet och stönade av smärta och trötthet. Bonnpojkar som inte kan slåss och inte kan rida. Det var förstärkningarna han hade fått när han hade anhållit hos jarl Dana av Chelmar om mer trupper efter sommarens vilda ritt runt i fiendeland. Hon hade sagt att det inte fanns några andra - och att han hade fått de bästa. Om det här var de bästa av de nya i hären då ville han inte se hur resten såg ut. Dagens syn hade skrämt honom tillräckligt.

Han hade låtit de nya soldaterna för första gången öva ridning. Han visste inte om han skulle skratta eller gråta. Fem hade tidigare suttit till häst - för dem gick det bra. Det var värre med resten. Inte en enda hade suttit upp på hästen med rak rygg. Det var som om säckar med hö hade slängts upp i sadeln. Tjugo hade dessutom fallit av efter den första halvtimmen. Det återstod mycket innan de skulle kunna sättas in i strid. Egentligen skulle det vara alldeles för tidigt till våren, men Jorund visste att det inte fanns något val. Till våren skulle varenda ryttare, hösäck eller inte, behövas.

Tankarna om våren avbröts av att röster hördes utanför tältet och strax stack Eron Silvermåne in huvudet.
- Jag har med mig en gäst, får vi komma in?
- Kom in, suckade Jorund.
Eron klev in i tältet och efter honom kom en riddare med en delad tabard i blått och svart. Melln fälten gick en ginbalk i guld. Riddaren var obekant och smutsig i ansiktet. Skägget hade gråa stänk och hjässan började att bli kal. Han måste vara runt de trettio. Ett halvt steg bakom fanns broder Ergam.
- Jorund, låt mig presentera en gäst som jag tagit med mig. Landriddar Hadar Gyllenbro från södra Adaltun.
Hadar, detta är riddar Jorund Morgongåva - Njarkas skräck och Mornams fasa. Den djärvaste ryttaren söder om Nebreon.

- En ära herr Morgongåva, jag har hört mycket om er, mest illsint förvisso, men ändock.
- Jag önskar att jag kunde återgälda komplimangen, muttrade Jorund. Men er har jag aldrig hört talas om. Har ni ätiti? Inte det. Broder Ergam ropa på Heigon att vi vill ha mat. Men slå er ner. Eron, du vet var vinet finns - värm några krus.
När maten, nystekt kyckling och en gryta med rovor, kommit in och det kryddade vinet hade börjat värma frusna magar tog Jorund till orda.
- Jag misstänker att ni min käre landriddare inte är här frivilligt. Var togs ni till fånga?
- En dagsmarsch söderut. Jag var på väg hem över vintern. Men jag misstänker att jag får tillbringa vintern på en annan plats.
- Kan tro det, Oxblod byter ju inte längre ädling mot ädling. Om Verdfeldt vill släppa dig misstänker jag att det kommer att kosta de dina.

- Oxblod kommer inte att släppa en enda av er förrän Verdfeldtskan är fången. Det har han svurit på.
- Kommer ni från Oxblod?
- Ja.
- Sitter han kvar i Verdfeldts säte?
- Ja, det är ett bekvämt slott.
- Hur illa har ni härjat runt slottet?
- Illa.
- Så illa.
- Ja.

Jorund blev tyst och begravde trött sitt huvud i händerna. Sedan såg han upp igen.
- Hon kommer inte att bli glad.
- Eron Silvermåne har garanterat min säkerhet.
- Ja, så är det, bekräftade Eron.
- Vi brukar inte avrätta våra fångar. Däremot hoppas jag för er egen skull att ni inte deltagit i morddåden som det talas om. Vi dömer simpla brottslingar, men ärar våra ädla motståndare. Tyvärr blir våra ärbara motståndare allt färre.
- Ni är inte heller känd för att gå varsamt fram, herr Morgongåva. Jag minns hur ni brände friherren av Tarnams fäste. Och jag minns hur er ädle jarl Sigurd plundrade friherreskapet Gorbacka för tre år sedan.1- Vi stormade hans fäste - tog fångar och brände, ja det stämmer. Men vi dödade inte försvarslösa. Jarl Sigurd gjorde också vad han måste göra.- Att bränna och slå ihjäl - är det vad man måste göra?- Bara de som gjort sig skyldiga till förräderi - det är skillnaden mellan vår sida och er rövarhop.

- Ni är trött på dödandet?
- Är inte ni?
- Jag är i alla fall trött på det, föll Eron in. Vi har inte gjort annat än att vadat i blod, Midsommarkransen, Meldar, Jalum, Aralond, Vinterrosen, vår vansinniga ritt runt Aahren...
-...jag har varit med från början föll broder Ergam in. Det är du Jorund, jag och så Beintulf och Uthar Nattlöse som är kvar från den första tiden före Noedrens fall. Alla andra är borta, döda, försvunna, stympade. Jag börjar bli trött på dödandet.
- Ni har ju alla samma tro. Varför kan ni inte sluta fred. Den enda som vinner på detta dödande är Loke.
- Eron - det där är tal på gränsen till förräderi. Jorund stirrade stint Eron i ögonen som inte lät bekomma sig.
- Jag har fått brev hemifrån som talar om att Njarkas makt ökar för varje timme. Mörkret rycker allt närmare medan vi långsamt kväver den en gång starka lågan här i söder.
- Vi skulle kunna komma överens, sade Hadar.
- Ja, det skulle vi, fortsatte Eron. Vi skulle kunna sluta det onödiga dödande. Jag är trött på det.

Hadar nickade ivrigt och bröt in.
- De finns de som vill ha fred också på vår sida. Vi är ganska många - och vi blir fler och fler. Uppriktigt sagt: även vår konung Mornam beundrar ert mod och er tapperhet. Ni har slagits med en liten styrka med all den bravur som finns i den aralanthiska folksjälen. Ni är värda ett bättre öde än att dö i en hopplös strid. Ni kan aldrig besegra oss, och ni vet lika väl som jag att det bara är en tidsfråga innan era styrkor börjar att falla ihop under trycket från våra. Vi har haft fred i stora delar av vårt rike i flera år. Noedren är uppbyggt. Tuve, Aahren och Erdamaar står starka. Odels kan fortfarande mönstra mycket folk. Vi kan resa tiotusentals soldater. Hur många fler kan ni få? 500? Ni är redan på gränsen till svält - och vintern har inte börjat än på riktigt. Feodras är belägrat, Aralond är åderlåtet och i Noldria fruktar man Tere mer än Loke själv.

I Noedren däremot är visthusen och bodarna dignande fulla. När våren är här kommer friska och mätta soldater att marschera mot er hungrande skara...
- Tig.
-...ni vet att er sak är hopplös. Ni kan slåss och döda tusentals av oss. Men är det meningsfullt? Ni kommer ändå att förlora. Slut fred medan tid är och lev med äran i behåll. Tillsammans kan vi göra Aralanthas namn ärbart igen.
- Tig, röt Jorund.
Landriddaren från Adaltun ignorerade Chelmarriddaren. Istället fortsatte han med att måla upp Nardraum och det aralanthiska folkets längtande själ till norr.
- Men hur ska det gå att sluta fred, frågade Eron?
- Jag vill inte höra det här, muttrade Jorund.
- Men det vill jag, svarade Eron, nå Hadar - hur skulle en fred kunna se ut.
- Enkelt. Det finns två vägar, antingen kapitulerar ni villkorlöst...
- Aldrig, skrek Jorund och flög upp ur stolen. Ergam tittade skamset ned i bordet medan Eron såg uppmuntrande på Hadar.
-...eller så gör vi ett fördrag. Jag vet att det har talats om ett sådant i Aahren.

- Ett fördrag, undrade Eron intresserat.
- Ja, ett fördrag. Jag hörde när jarlen av Aahren, skattmästaren Kvenkulle och friherren av Öska - Mornams ståthållare över städerna Laumarn och Noedren pratade om det. Ja, det var inte meningen att jag skulle höra. De hade fått i uppdrag att i hemlighet utarbeta ett förslag.
- Vad gick det ut på? Eron såg uppfordrande och nyfiken ut på samma gång.
Hadar lutade sig förtroligt över bordet.
- Jo, det är som så att Edarin skulle få styra över ett rike som består av Noldria, tre friherredömen i Chelmar, Feodras - med undantag för tre friherredömen och Aralond - med undantag för Setvi. Vilket är mer än vad han han faktiskt kontrollerar idag.
- Dahlen då, muttrade Jorund.
- Ja, vem bryr sig om vad dom där Dahlenborna hittar på. Vill den där Klintejarlen låta sig styras av Edarin så är det Edarins bekymmer. Vår herre och konung bryr sig inte om sådant.

- Jag tror inte på det, sade Jorund bestämt.
- Finns det fler villkor, undrade Ergam.
- Ja, handeln mellan de två rikena skulle öppnas, fångar utväxlas. Jag tror att vår generöse konungen är beredd att släppa Edarins trolovade. Det skulle till en början vara en vapenvila på två år som sedan förlängdes tills såren i vårt folks själ läkts. Då skulle en varaktig fred i alla tider kunna slutas. Då skulle vi få fred, vi är ju ändå bröder.
- Oxblod skulle aldrig gå med på en vapenvila. Inte heller Solkulle av Lonäs. Det vet Mornam, så du far bara med lögner, invände Jorund.
Hadar tittade skarpt tillbaka.

- Jag ljuger inte. Jag känner jarl Meiron av Odels. Han är redo att sluta fred. Han hatar kriget lika mycket som ni gör. Hans hjärta dör för varje dag.
- Ha, han älskar att hata och döda.
- Nej, Jorund, jag tror att du har fel. Jag tror faktiskt att jarlen av Odels vill ha fred, invände Eron.
- Silvermåne, vilket sida står du på egentligen?
- Det vet du, så du behöver inte fråga.
- Jag kan försäkra att Odels vill ha fred. Men ni har rätt herr Morgongåva, Oxblod är emot fred. Han är inte beredd att avsluta det här kriget - i alla fall inte utan Verdfeldtskans huvud. Men vem har sagt att Mornam inte har makt av avsätta sina jarlar. Eller vem vet, Oxblod kan ju falla offer för en överraskande attack från fienden. Och i Oxblods ställe skulle det komma en jarl som är beredd att göra fred - även om det innebär ett mindre jarladöme.

- Ni, viskade Jorund vit i ansiktet.
- Varför inte, svarade Hadar och sträckte på sig.
- Jag hatar falska förrädare, skrek Jorund och klippte till landriddaren så denne stöp i backen. Därefter lämnade han tältet i raseri. Även om Jorunds sinne var vredgad visste han att Hadar Gyllenbro hade rätt - de skulle inte kunna hålla ut länge till.



1 Minnesgoda läsare minns säkert hur jarl Sigurd berättade för jarl Simon av Noedren i "En jarl för mycket" (antologin Midsommarkransen och andra berättelser från Mornams första regeringsår) hur han hade gick tillväga när friherren av Gorbacka valde att ställa sig på Mornams sida. I kalendariet i samma antologi står också att finna att friherren av Tarnam avrättades av noedrenska trupper efter att ha valt Mornams sida. Dessa trupper leddes av Jorund Morgongåva.