Frejas anlete

Hjortar

Av: Kristina Hedenberg

I templet såg det ut som alltid. Här inne var den enda plats där man knappt kunde ana vad som skett i Chelmar under de senaste årens strider och lidande. Gudabilderna stod som alltid på sina platser, lugnt blickande ned på templets besökare. Han gick sakta fram mot Frejastatyn. Själva gudabilden var vackert snidad, hög och reslig, men med ett livlöst ansikte. Dragen var osköna, och den som inte visste bättre kunde tro att de snidats av en valhänt snidare, utan kärlek till vare sig yrket eller gudinnan. Men liksom alla Chelmarbor visste Arve bättre. Frejas verkliga ansikte hölls fördolt och kunde bara ses av Frejas egna präster samt av dem som hade rätta sinnelaget och en stark tro. Själv hade han aldrig sett det, men mindes att han en gång för många år sedan hört sin mor tala om skönheten hos gudinnan. Hon hade upplevt den som mycket ung, när hon väntade sitt första barn. Det var nu mycket länge sedan. Arve, hennes sistfödde var nu själv en gammal man, som sett barn och barnbarn födas.

Själv hade han inte långt kvar, det kände han. Hans liv hade redan varit långt, och det var med glädje han väntade på hädanfärden. Det hade varit ett gott liv, det mesta. En trygg barndom hade han haft. En god hustru, hans ungdoms älskade, hade stått vid hans sida i många och lyckliga år. Åtta barn hade hon fött dem, fem döttrar och tre söner. Alla utom en hade fått leva till vuxen ålder, det var verkligen något att tacka gudarna för. De hade alla i sinom tid funnit män och kvinnor att älska, och han hade fler barnbarn än han egentligen kunde hålla i minnet. Ja, han hade haft ett gott liv.

Det var först under de sista åren ofärden hade kommit. Arve var skomakare, liksom äldsta dottern, och tillsammans hade de drivit en liten verkstad. Det var ingen stor rörelse, men förtjänsten räckte att leva på, även om det kunde bli magert under långa vintrar. Men svälta hade ingen av hans behövt göra, inte förrän tyrannen Mornam kommit till makten, och som sin underlydande satt den oduglige jarl Otterberg att styra över Chelmar.

Tvångsutskrivningarna drabbade det unga Chelmar hårt, när först Otterbergs och senare Oxblods styrkor behövde alltfler kämpar. Skatterna, som sant och visst inte varit helt lindriga under jarl Ekewald, ökades i takt med att kriget drog ut på tiden. Det blev allt svårare att leva för Chelmars folk.

Arves familj hade långt ifrån hört till de värst drabbade. Till en början hade till och med den lilla skomakarrörelsen gått bättre än någonsin, tack vare beställningar från många av dem som låtit sig värvas – eller tvingats till det. Skor och stövlar behövdes i krig, liksom renslar och remmar och mycket annat i läder. Han själv, dottern Nea, hennes två äldsta och lärlingarna hade haft mer än nog att göra.

Men ju mer kriget drog ut på tiden desto mer märktes de hårda tiderna också i skomakarverkstaden. Arves äldsta barn var för gamla för att tvångsvärvas, men de hade i sin tur egna barn, som var i lämplig ålder för att dras under fanorna. Neas äldsta dotter tvångsvärvades, liksom en av lärlingarna i verkstaden, vilket gjorde arbetet där svårare.

Nå, det gjorde nu inte så mycket att de blivit färre i verkstaden. Trots att allt fler blev soldater kom det färre beställningar till verkstaden. Folk hade inte längre råd att låta utrusta de sina väl. Dessutom ökades skatterna, och av det lilla verkstaden drog in gick allt mer till stadens kassakistor.

Ytterligare tre av hans barnbarn drogs i väg till striderna, om någon gick av fri vilja eller om de alla tvingats visste han inte. Av hans egna var det bara de två yngsta som var unga nog att ännu kunna räknas som lämpliga soldater, men Arve hade i det längsta hoppats att deras yrken skulle hålla dem kvar i staden. Dottern var bagare, sonen smed, och bröd och vapen behövdes ju alltid. Men Oxblods värvare hade menat att de som var kvar kunde sköta verksamheten, och så hade också de slutligen fått ge sig av.

Det hade väl gått an, tänkte Arve ofta, om de åtminstone slagits för den rätte jarlen och för konungen. Men att tvingas i strid för falska och orättfärdiga herrar var värre. Hans dotter hade stupat i en av alla dessa meningslösa strider, vilken mindes han inte. Hans son hade kommit hem, men ena armen hade gått förlorad, och till smed dög han inte längre. Av barnbarnen var en död, två hade kommit hem, med endast smärre skador. Familjerna hade lärt sig leva med sorgen, man saknade de fallna, sökte styrka och stötta de sårade, det var svårt, men det gick att leva med.

Det svåraste var dotterdotterns öde. Trots att hon varit den första i familjen som värvats, och trots att de fått besked om både stupade och sårade när det gällde de andra, visste ingen var flickan befann sig. En kamrat från striderna hade sett henne sista gången vid slaget vid Arenäs två år tidigare. Kanske hade hon stupat, kanske tillfångatagits. Dotterns öde hade slagit hennes mor hårt. Arve hade inte längre någon hjälp av Nea, som ägnade sin mesta tid åt att vandra runt i staden och fråga alla soldater, höga som låga, om någon av dem sett dottern. Ju längre tiden gått ju mer hade Arve oroat sig för dotterns förstånd.

Den sista vintern hade varit den svåraste sedan kriget bröt ut. Maten hade tidigare vintrar varit knapp och föga omväxlande, men den hade räckt att leva på. Denna vinter dog fler stadsbor än under alla de tidigare krigsvintrarna tillsammans, dog av svält eller av sjukdomar, försvagade som de var av hunger och köld. För första gången i sitt långa liv hade Arve hört sina barnbarn gråta av hunger, och vetat att inget fanns att ge dem. Han hade inte förut vetat vad maktlöshet var, nu kände han den ändå in i märgen. Bittrare än att se de sina dra i strid, bittrare än att mottaga dödsbud, ja till och med bittrare än att möta den stympade sonens trötta blick, var det att höra dessa små gråta. Om de åtminstone skrikit högt, krävt bröd, då hade det kanske gått att uthärda. Men den tysta, uppgivna gråten från ett barn som vet att tårar inte tjänar något till, men som ändå inte har kraft nog att hålla dem tillbaka, skar genom hans själ.

Under denna tid bad han till Freja, som han aldrig gjort förr, bad om bröd för barnen, om fred för Chelmars sargade folk, om befrielse från lidandet för dottern – om så denna befrielse innebar döden. Några offer kunde det sällan bli tal om, han vågade inte rycka det knappa brödet ur barnbarnens munnar ens för att ge dem åt gudinnan. Nog skulle hon förstå, hon den goda och starka, som vårdade sig om barnen. Hon skulle ta emot hans böner också utan offer, det var han övertygad om.

Så hade vintern slutligen gått mot sin ände, och i början av våren flög ett rykte över staden. Befrielsen var på väg, Dana av Verdfeldt, som av prins Edarin utnämnts till jarl över Chelmar, var på väg med sin här för att kasta ut Oxblod och hans anhang. Det var ett rykte som viskats i gathörnen och på värdhusen många gånger förut, men denna vår var det starkare än någonsin. Inte många vågade tro på det, men många hoppades, i trots mot sitt eget tvivel.

Och denna gång hade, Freja vare lovad, ryktet talat sant. I Sumri hade jarl Danas styrkor trängt in i staden och tagit den. Det hela hade gått oväntat fort, och med minimal blodsspillan. Bara några veckor efter de första dusterna var staden helt och hållet i jarl Danas händer, och Oxblods underlydande fördrivna, fängslade eller döda. De vanliga soldaterna hade endast krävts på en ed att aldrig mer lyfta vapen mot Nars blod, sedan hade de fått ge sig av till sina hem.

Inte hade allt återgått till det gamla på en gång, så kunde endast de mycket naiva tro. Men staden var på rätt väg, rådet styrde rättvist, och skatterna hade sänkts något, trots att jarl Danas här i lika hög grad som Oxblods behövde guld. Det viktigaste var dock att tvångsvärvningarna hade upphört, och att ingen längre behövde frukta att de hårda lagar Mornam instiftat, de som gav rätt till hans underhuggare att dräpa en var som kunde misstänkas stödja Nars ätt och dess trogna.

För Arves familj fanns det dock ett som betydde mer än annat. När Arve för länge sedan gett upp hoppet om att någonsin få höra om dotterdottern, och när han likaså insett att det behövdes ett mirakel för att rädda Neas förstånd – då hade detta mirakel inträffat. En kväll, någon månad efter Chelmars befrielse, hade det bultat på dörren, och där hade hon stått, rak i ryggen, frisk och stolt. Hennes mor hade gett till ett skrik, och fallit avsvimmad till marken, själv hade han bara stått vid dörren, utan att kunna yttra ett ord.

När de alla hämtat sig något kunde flickan berätta att hon tagits till fånga vid Arenäs, men därefter fått möjlighet att ansluta sig till Danas styrkor. Sedan dess hade hon stridit under jarlen, och nu, efter Chelmars befrielse, hade hon äntligen kunnat komma hem. Neas ögon hade glittrat som förr, som före kriget, när hon sett på dottern, och själv kände Arve sig befriad, som om en lång vakt äntligen var över. Han beslöt sig för att genast nästa dag gå till Frejas tempel, för att tacka och offra till gudinnan.

Han hade inte sagt till någon vart han skulle, bara tagit sin offergåva och tidigt om morgonen vandrat till templet. Nu var han där. Han gick sakta fram mot Frejastatyn, där han stannade och bugade sig djupt. Så lade han sin offergåva, en ring han sparat sedan hustrun dog för många år sedan, framför gudinnans fötter.

- Freja, jag tackar Eder för den nåd Ni skänkt åt Chelmar folk. Tack för friheten, för segern. Ni givit Edra kämpar. Jag är en enkel man som Ni vet, gudinna. Jag har inga stora ord att tacka Eder med, inga dyrbara gåvor att offra. Denna ring har jag sparat sedan min hustru dog. Vi vigdes inför Edra ögon, och när hon dog bad hon mig att vid rätt tid ge ringen åter åt Eder. Nu är rätt tid, vördade asynja. Ni har givit Chelmar frihet och nytt hopp, och Ni har givit min dotter hennes älskade barn tillbaka.

Arves ögon hade under hans ord varit fästade på gudinnan. Nu var han tvungen att titta bort ett ögonblick för att torka de tårar som ville tränga fram i hans ögon. Han svalde ett par gånger, innan han åter tog till orda:

- Gudinna, jag tackar Eder för allt ni givit och för att ni under hela denna tid hållit Chelmar under Edert beskydd. Min gåva är ringa, Freja, men mitt tack är stort. Mottag det lilla jag kan ge, som ett tack för Eder godhet och styrka.

Arve avbröt sig. Som i en dimma såg han hänförd hur Frejas sköna ansikte tog form framför hans ögon. Dragen utjämnades, ögonen log varmt och innerligt mot honom, hennes blick var lika full av kraft som av kärlek. Han kände att han äntligen anade gudinnans innersta väsen, Freja, kampens och stridens gudinna, fruktbarhetens. I ett svindlande ögonblick kände Arve hur dessa båda motstridiga bilder blev till en och densamma.

- Välkommen till Folkvang, Arve.

Han såg förvirrat på gudastatyn. Att den talade till honom förvånade honom inte, men orden var svårförståeliga.

- Ni måste ta fel, högt vördade asynja. Jag är ingen stridens man, och förtjänar inte att vistas i Eder boning, stammade han.

Hon log mot honom, han kunde se hennes ansikte mycket tydligt nu.

- Jag tar aldrig fel, Arve, son av Saga. Man kan utkämpa min kamp på mångahanda sätt. Liksom din mor före dig har du varit mig trogen och stridit väl. Det är dags för dig att dela fröjderna i mitt hem.

Arve kunde inte svara. Han föll långsamt på knä, medan hans blick var fästad vid gudinnans ansikte. Så försvann templet runt om honom, och i dess ställe såg han Folkvang, de trogna kämparnas hem.

Tempelvakten fann den gamle mannen liggande framför bilden av Chelmars främsta gudinna. Hans hjärta hade slutat slå, men in i döden kunde man ana den stora glädje gubben känt, när han av valkyriorna fördes till Frejas boning.