På friarstråt

Hjortar

av David Hajtowich

Jag, Arnur, har nedtecknat denna saga, vilken är alldeles sann, och valt att kalla den: Sagan om hur Jorund slog sin tilltänktas fader medvetslös och vann en vän. Nedtecknat i prins Edarins här den andra dagen i den elfte månaden år 628.
 

Hösten hade nu fått sitt grepp även om denna delen av världen. Löven hade ännu inte börjat att skifta färg, men kylan och regnet var tydliga tecken på vad som komma skulle. Vi färdades söderut med god fart. Hästen jag fått av Aldor var stark och säker på foten. Nästan i klass med en randersk springare. Framför oss låg mindre skogspartier, planlöst utspridda på en vidsträckt slätt. Västerut tornade Väktarbergen upp sig med evig snö på topparna. Framför dem började det skogsklädda höglandet med sin blandskog, och högre upp följde barrskogsbältet, men över det kan inget växa, så därifrån och upp till toppen finns endast evig grå sten. På vår östra sida låg mer gröna kullar och spridda dungar, och längre in låg hela det härliga Aralantha. Landet som jag under hela min uppväxt fått lära mig var ett stolt land fyllt med ädelmod och sköna ting. Av alla länder i hela Erborigien var hon juvelen. Ett tättbebyggt land med en stabil och trygg kultur. Inte som mitt älskade Randersmark där våra fejder upptog mycket av vår tid och energi. Men å andra sidan så skulle inte en man som Mornam kunna få fäste och ta över då det enda som binder samman oss är Randers ättling. Vi är stolta och ärliga och låter inte politik och intriger styra oss på samma vis som Aralanthierna. Men vi är bröder. "En bonde i Tunmar sår på samma sätt som en bonde i Utby" lyder ett gammalt ordspråk, och efter vad jag upplevt tillsammans med mina sydfödda vänner håller jag med det till fullo.

Framför oss låg vägen mot Feodras, och landet runt oss var ett ingenmansland; en krigszon. Det tilllhörde den som hävdade sin rätt till det med vapen i hand. För tillfället var det usurpatorn Mornam som ansågs kontrollera det, och med tanke på de patruller som vi trenne gånger behövt bluffa oss igenom var det nog så.
Under de långa vinterkvällarna brukade min mor berätta sagor för oss barn. En av dessa berättade om en ung man som för att finna sin syster reste långt åt norr och tog tjänst hos en jätte för att kunna rädda henne. Det var en spännande saga men detta var ingen saga och vår fiende var ingen dum vätte man kunde överlista. Fienden var slug och listig och varje beslut vi tog, varje bluff vi vågade kunde vara det samma som att sticka huvudet in i ulvanäset och säga att maten var serverad.

Efter att jag och Jorund deltagit i Jalums fritagning hade saker skett snabbt. Jorund berättade vad som timat i prinsens fältläger och framförallt om det som skedde då han och Embla återsåg varandra. Vi satt i en av Torskårens paviljonger då jag med en kraftansträngning återhöll ett skratt, då Jorund med en komiskt fånig uppsyn sade: "Jag älskar henne, Arnur." Men hans fortsättning var inte lika munter. Jorund, som är lika ädel som dum, hade inte kunnat säga ja till hennes förfrågan om de skulle gifta sig. Istället hade han börjat en utläggning om hur osäkert det var att äkta en man som ständigt stred mot ondskan. En man som alltid var på resande fot och som alltid var utsatt för faror. Han kunde inte erbjuda henne någonting, mer än ett fuktigt och kallt läger som ständigt var i rörelse. De hade språkat länge och väl. Slutligen hade Jorund gått med på att om hennes far eller någon av hennes bröder samtycke så skulle han taga henne till sin. Nu var det ju bara det att Embla skulle gifta sig med en av usurpatorn Mornams förtrogna och tiden till giftermålet var knapp. Jorund var alltså tvungen att finna Emblas far eller någon av hennes bröder och be om välsignelse.

Samtidigt skulle vår här förflyttas och vår frånvaro kunde inte tillåtas. En av Emblas bröder skulle säkert ge Jorund sin välsignelse, men han var för tillfället i Borgevid. Hennes far och de andra bröderna var utspridda över Aralantha och starkt lierade med usurpatorn Mornam. "Nu har vi problem", sade jag. "Vi?", sade Jorund. "Snarare är det jag som har problem. Det är jag som måste söka upp en av Emblas förmyndare utan att bryta mot prinsens order eller någon annan av de plikter jag åtagit mig." Jag log och sade då: "Min ädle, korkade vän. Tror du att jag skulle låta dig ge dig av på äventyr och ha allt roligt för sig själv? Då tror du fel. Den senaste tiden har jag tagit hand om kårens trupper och haft fullt upp med att göra dem redo för Jalum. Jag har förtjänat ett litet äventyr. Och dessutom så skall jag se till att alla dina kroppsdelar kommer välbehållna hem till din väntande älskade. Framför allt en viss del jag är säker på att hon skulle sakna väldigt mycket", sade jag och mitt leende växte medan Jorunds ansikte steg i rodnad så mycket att det nästan fick samma färg som hans tunika. "Och vad tillstånd beträffar så tror jag nog att prinsen är vänlig nog att skicka iväg oss på ett spaningsuppdrag på några veckor", avslutade jag och lämnade min generade vän för att begära audiens med den rättmätige arvtagaren till Aralanthas tron.

Som jag förutsett var prinsen inte omöjlig och tanken på att irritera Mornam på detta vis föll honom i smaken. Han erbjöd oss till och med hjälp i den mån han kunde. Genom prinsens kunskapare fick vi reda på att Emblas far, Eigal av Eidensjö, var den enda av Emblas förmyndare som var nåbar inom vår tidsram. De visste också att denne jagade en veckas färd sydost om Jalum och att han under sina jakter brukar på värdshuset Fem Stop som ligger vid avtagsvägen till Eidensjö på vägen mellan Chelmar och Feodras. Vi kunde nu bara hoppas att han skulle följa samma vana i krigstid, och inte slå läger i markerna. Då skulle det vara omöjligt att finna honom, särskilt med den tid vi hade till vårt förfogande.

Värdshuset var nu bara någon timmes färd framför oss och jag var vid gott mod. Jorund däremot var tyst och grubblande. En sammanbiten min vanprydde hans annars så gladlynta ansikte. De senaste dagarna hade han ständigt plågot mig med tal om hur farligt det var att färdas bakom fiendernas linjer. Hur hopplöst det var att försöka finna Eigal. Att vår plikt var hos prinsen. Att han inte var värdig Emblas hand och så vidare, och så vidare. Under det år som gått sedan jag fått min tjänst av Derion har jag fått chansen att lära känna Jorund väl. Han är min bästa vän och jag vet att han håller mig i lika hög aktning. Han är en av de modigaste, dödligaste och klokaste människor jag känner.

Därför visste jag att han nu var livrädd, vilket speglade sig i hans fåvitska tal. Han oroade sig för att han snart skulle anhålla om Emblas hand inför en man han inte kände, och som säkerligen hellre skulle sticka en klinga genom halsen på honom än att ge honom den välsignelse han sökte. Det skulle säkerligen vara en lättnad att möta gudarna mot att få ett nej och sedan stå hjälplös medan Embla äktade en annan, så som det måste ske i spelet adeln emellan. Ett spel jag anser vara idiotiskt och jag tror nog att Embla tycker det samma. Om det tvingar henne att välja mellan Jorund eller något Mornamsyngel så tror jag nog att hon kommer att visa vem det är som bestämmer över henne en gång för alla. Detta sade jag dock inte till Jorund under vår färd mot värdshuset Fem Stop utan jag lät hans ridderlighet gnaga honom i småbitar. Jag var övertygad om att Embla inte skulle äkta någon annan än Jorund, men frågan var om Jorund skulle äkta Embla om inte allt gick rätt till. Han skulle troligen inte kunna äkta henne om han inte fick någon av hennes förmyndares tillåtelse.

Jorund var av enkel familj och föddes som Jorund roddare och har av egen kraft tagit sig till dit han är idag. Jag tror att det är därför han beter sig så korkat som han gör i det här ärendet. Han känner sig helt enkelt sig inte värdig Emblas hand och måste därför gå helt korrekt tillväga i denna fråga.

Vid kvällningen var vi framme vid värdshuset. Vi presenterade oss för värdshusfolket som Tremar och Grim, utsända av jarlinnan av Tuve med uppdrag av hemlig art. Med denna bluff blev vi väl bemötta och snart värmde rykande kryddvin våra magar. Vi sade till värdshusvärden att friherre Eigal av Eidensjö sades vara i trakten och frågade om han sett honom nyligen. Värdshusvärden sade då att man hade nöjet att ha friherrens jaktsällskap som gäster och att han väntade dem till kvällsvard när som helst. Vi frågade vidare om friherrens sällskap och värden svarade att förutom en av sönerna, Egil, så hade han stallmästare, jaktmästare, några goda vännar samt en tropp på sexton soldater. Alla sov på värdshuset, utom soldaterna som sov i tält på ängen bakom värdshuet. Vi tackade och beställde sedan in kvällsvard.

När jag som bäst satt och njöt ett stop efter maten slogs dörren upp och två tämligen druckna män kom in. Efter dem följde en man med skarpa drag och grånade tinningar. Han såg ut att vara runt de femtio, men var fortfarande kraftfull och spänstig och på hans tunika var Eidensjös vapen skickligt inlagt. Vi insåg genast att detta inte kunde vara någon annan än Eigal av Eidensjö själv. Tillsammans med honom kom en yngre man med samma skarpa drag som Eigal, men han verkade inte ha samma energi och kraft som denne. Vi antog snabbt att detta måste vara sonen Egil, vilken vi visste väldigt lite om. De satte sig vid ett av långborden vilket värdshusfolket snabbt började att fylla med diverse läckerheter och snart fylldes bänkarna runt bordet av högljudda, ätande män i Eigals följe som snabbt tömde både bägare och fat. Jorund och jag satt tysta vid vårt bord och studerade dem. De var elva till antalet och alla aralanthier trogna ursupatorn Mornam, vilket för Jorund och mig kunde beskrivas med ett enda ord: fienden.

Det var nästan skrämmande hur lika de var de vänner vi nyss lämnat i prinsens härläger. Sättet de skålade på, skämten, språket och dryckessångerna kunde lika gärna tillhöra de vi nyligen lämnat. Men det var krig och bröder stod mot bröder, och orsaken till detta var den man som vid detta laget borde fått beskedet att belägringen av Jalum var hävd. Det värmde mitt hjärta när jag tänkte på ursupatorns vrede och ängslan när han försökte förstå vad som gått fel. Han skulle antagligen bli vansinnig och sedan när kräket Ogil av Otterberg hunnit fram och berättat att han inte ens var närvarande när prinsen krossade hans styrkor, då skulle det bli ett liv som borde höras ända till Väktarbergen, Dahlen och Randersborg med för den delen. Mina tankar kom ett tag att kretsa kring mitt hemland. Det mäktiga Randersmark, som nu stod lamslaget och åsåg hur Aralantha våldtogs av ett av Lokes misslyckade avelsförsök med en jotunheimsk hynda. Jag hade börjat att hetsa upp mig och kände att det var dags att antingen slå ihjäl någon eller börja distrahera de festande vid långbordet.

Med ett lugn jag inte trodde mig besitta gick jag fram mot bordet, greppade närmste bägare och utropade med barks stämma konung Mornams skål. Det tog några sekunder innan de församlade lyckats hämta sig och stämde in i min skål. Jag drack bägaren tom och sade med lycklig stämma:
- Vid gudarna, det är skönt att civiliserat sällskap kring sig igen. Hell Aralantha!
Alla stämde in i min skål och hyllning utom Eigal och hans son. Eigal satt och iakttog mig med en outgrundlig blick och Egil såg ut som blotta ljudet av Mornams namn gav honom obehag. Jorund hade nu slutit upp vid min sida och började sjunga på en gammal känd aralanthisk dryckesvisa och snart fylldes gillesstugan av grova röster som kvad fram ord om kvinnor, mjöd och pengar. När vi så blivit förbrödrade genom sången bjöds vi in att sitta. Våra nyvunna dryckesbröder frågade oss vilka vi var och vi berättade vår uppdiktade historia om hur vi fått i uppdrag av jarlinnan av Tuve att försöka spåra upp hennes förrädare till bror, Ossian Nordenstjärna Grip, som tydligen skall ha sidat med rebellerna. Vi sade att hittills hade vårt sökande varit förgäves, men att vi nu ämnade oss till Jalum och till Otterbergs här för att se om de visste var jarlinnans bror kunde befinna sig. De verkade nöjda med vår berättelse och Eigal uttryckte beundran för vår matmor, som enligt honom redan var rikets första dam. Hur vi lyckades hålla charaden vid liv vet jag inte, men kvällen fortlöpte och jag söp ikapp med alla i sällskapet utom Eigal och hans son. Jorund satt och konverserade denne och försökte även språka med Egil, men han verkade inte vara på humör.

Flera gånger under kvällen ursäktade jag mig för att gå på avträdet under förevändning att min blåsa behövde tömmas. Väl där kastade jag upp allt jag druckit och sedan fyllde jag på med lite olja från min bältespung, då oljan hindrade dryckjomen att rinna ner i tarmarna. Att stå och krökas över ett avträde är inte världens nöjsammaste syssla och min vrede mot mitt dryckessällskap växte i takt med mina självförvållade uppkastningar. Då jag för tionde gången tömde magen gick det nästan av sig självt, men då hade jag också nått gränsen för vad jag kunde tåla ifråga om klumpiga nidvisor om Nars ätt, Edarin, riddar Henrik, jarl Sigurd, konung Vidar med flera och alla snedvridna floskler och alla dessa skålar till det avskummet Mornam. Jag var flera gånger på väg att skrika ut mitt förakt mot de lismande asen och det var bara min pliktkänslo mot Jorund som hindrade mig. Denne satt djupt inbegripen i en diskussion med Eigal rörande vita viner då jag kom stapplande från avträdet, spelandes asfull med ett fånigt flin i mitt, av självförvållande örfilar, rödmosiga anlete. Den ene av mina dryckesbröder som fortfarande var vid medvetande var Enke jaktmästare, och han höjde sin bägare med en ostadig hand och sluddrade:
- Mornamsh schål!

Raskt gick jag fram och tog tag i hans kalufs och med all min kraft drog jag hans nuna rakt ner i bordet så bägarna hoppade och flisorna flög. Jag tittade mig sedan snabbt omkring, men ingen verkade ha märkt något. Eigal, Egil och Jorund var alla ivrigt diskuterande de gröna druvornas för och nackdelar i förhållande till distrikt, ja till och med från gård till gård. Själv satte jag mig vid en av bänkarna med en bägare och spelade min roll som fylleas och satt även jag som mina dryckesbröder med mina armar som kudde och andades djupt. Jorund upptäckte snart att jag lyckats med min uppgift och lät samtalet glida in på Eigals barn. Eigal började med att berömma sin äldste son Elgor, och allt denne gjort för Mornam. Jag tänkte på, medan jag lyssnade på Eigals lovord, alla de oskyldiga och hjälplösa Elgor dräpt och våldtagit. Smeknamnet "Slaktaren" hade Elgor då inte fått oförtjänt. Sedan började Eigal att beklaga sig över den yngsta sonen Etils vettlösa handlande. Denne hade förrått sitt land och slagits för Nars blod. Han hade inte sett vad Gladoron och hans söner stod för, vilket enligt Eigal var en orättvis maktfördelning och förtryck. Sonen hade inte lyssnat när Eigal förklarat att Aralantha behövde friskt, hett blod för att behålla sin storhet. Att ha en kung som hindrade handel och lyssnade mer till kyrkan och bråkmakare än till adeln kunde inte tillåtas styra. Etil hade inte hållit med utan slutit sig till rebellen Henrik av Oxsala slott då statskuppen genomförts, och Etil troddes nu vara i Borgevid. Jorund beklagade och sade att unga män drivs av dåskap, men när deras vett väl växer ikapp brukar allt ordna sig.

- Dårskap är ett av de spratt ungdomen spelar omogna pojkar. Sedan blir de vuxna och förstår att deras fäder har rätt.
Sade Jorund tröstande till sin värd. Knappt hade han avslutat meningen förrän ljudet av en vältande bänk slog mellan stugans väggar. Det var Egil som hastigt rest sig och stod nu med ögonen fulla av hat och låste Jorunds blick med sin. Eigal spände ögonen i sin son och sade med en låg, hotfull stämma till sonen att sätta sig. Denne slet blicken från Jorund och mötte istället sin fars. De stirrade tysta på varandra och tystnaden i rummet var total. Så slog Egil ner ögonen, oförmögen att uthärda faderns obevekliga blick och gick frustrerade iväg. Eigal ursäktade sin sons uppträdande och sände samtidigt en lång blick mot bordet där denne nu satt och tjurade.

Han började sedan berättade om sin dotter, Embla. Han var stolt över henne, då hon var som en dotter skall vara. Söt och lydig, men utan att märkas för mycket. Hon skulle förresten snart gifta sig med en av Mornams närmaste män, en rådsherre vid namn Beder av Duveholm.
- Kanske har du hört talas om honom?
- Visst har jag det, sade Jorund med sin mjuka och välkontrollerade röst. Jag förstod att nu var tiden snart inne. Nu skulle Jorund ställa frågan och Eigal skulle försöka döda oss. Det skulle i alla fall innebära att något hände. Jag hade suttit sysslolös länge nog nu, och sällskapet var allt annat än muntert.

Plötsligt slogs ytterdörren upp och och in stegade en man i väl använd brynja. Han bar en sliten tabard med Eidensjös vapen och hade ett kraftigt slagsvärd hängande i bältet. Mannen var utan tvivel Elgor av Eidensjö, Slaktaren. Han lät blicken svepa över rummet och eftersom de andra få gästerna och värdshusfolket sedan länge gått och lagt sig fann han snabbt bordet gästet av utslagna drinkare, vilket hans far fanns vid. Med några kliv var han framme vid denne och föll på knä. Eigal, som snabbt hämtat sig från sin förvåning över att se sonen på denna plats, välkomnade honom såsom sedan bjuder och sade åt honom att sitta. Elgor slog sig ner och grep en bägare som han kvickt tömde. Han började sedan att berätta om hur ställningarna vid Jalum fallit och att han nu mobiliserade nya styrkor för att genomföra en sista offensiv mot Edarin och hans rebeller. Vidare berättade han stolt att Mornam utsett honom till härförare för denna här då Otterberg kallats till Aahren för att förklara nederlaget för Mornam. Eigal tittade stolt på sin son och sade att denne skulle äta och dricka medan själv skulle tänka. Elgor lydde vant och högg in på den mat som ännu fanns kvar på bordet utan att ta någon större notis om Jorund eller mig. Brodern såg han inte ens åt.

Att Mornams svar på befriandet av Jalum skulle komma så snabbt hade vi aldrig kunnat räkna med. Om prinsen skulle ha någon chans att genomföra sin förflyttning som planerat fick inte Elgor lämna värdshuset levande. Jag steg upp och raglade bort mot ytterdörren där vapnen stod och plockade fram mitt svärd och min yxa. Sedan gick jag bort till Jorund och viskade några ord i hans öra. Han tänkte snabbt och nickade. När jag tittade upp märkte jag att Elgor slutat äta och med rynkad panna iakttog mina blottade vapen. Inom mig steg nu allt det hat jag samlat under kvällen upp till ytan. Med iskall röst lät jag Elgor bli varse min avsikt, att dräpa honom för de nidningsdåd han begått mot Aralanthas folk. Att hämnas de oskyldiga han dräpt i en usel förrädares namn. Elgors ansikte färgades vitt av vrede då han frågade vem jag var. Jag gav honom då mitt namn, min ätt, min klan och även min nuverande tjänst: följeslagare till Jorund Morgongåva, riddare av Chelmarorden. För tillfället befäl i Torskåren under riddar Henrik av Oxsala slott och därmed befäl i prins Edarins här. Elgor blev nu obehagligt lugn och ställde sig upp i sin fulla längd. Han drog sitt svärd med en van rörelse och sade föraktfullt:
- Då så, dräng. Låt oss se vad du går för.

Han avancerade runt bordet med svärdet i bägge händer. Jag släppte yxan, fattade svärdet enligt samma manér och gjorde mig redo för kampen. Allt jag hört om Elgor for snabbt genom huvudet. Han skulle tydligen vara en av de bästa fäktarna i Aralantha och var nära att vinna midsommarkransen förra året. Han var huvudet längre än mig och smidig som en askstav. Jag förstod nu att jag hade att göra med en mycket skicklig motståndare, och att utgången av duellen skulle vara upp till gudarna att bestämma. Plötsligt exploderade Elgor i en serie hugg som jag fick allt besvär i världen med att parera. Serien slutade med ett hugg som tog precis under min brynja och skar ett djupt sår i mitt lår. Jag insåg att han var bättre än jag och att jag måste avsluta striden medan jag ännu kunde stå. Det var samma ben som jag fått en vättepil igenom i Källflödesskogen i våras och jag kände hur musklerna skakade i protest då jag manövrerade runt i salen. En ny slagväxling slutade med att jag nätt och jämt undvek att förlora mitt huvud, men ett svidande sår under örat sade mig hur nära det varit. Jag blödde nu kraftigt ur benet och det var bara en tidsfråga innan jag skulle vara tvungen att gå ner på knä.

Desperat tänkte jag igenom de finter jag kunde och valde en jag lärt av riddar Henrik några månader tidigare. Jag tog initiativet och slog en serie okontrollerade slag mot Elgors huvud som han var tvungen att parera. Sedan bröt jag rytmen och lät mitt svärdet falla i läge och med en stöt genomborra slaktarens hjärta. Förvåning stod att utläsa i hans ansikte då Loke tog hans ande ned till Hel. Jag plockade fram min nageltång ur pungen och lät Nagelfars byggmästare bli utan virke även denna gång. Under tiden hade Jorund och Eigal suttit tysta och betraktat striden. När Eigal såg sonen falla försvann färgen från hans ansikte och med ögon fyllda av misstro vände han sig till Jorund. Denne reste sig och presenterade sig med sitt sanna namn för den chockade Eigal. Han lade sedan fram sin vädjan om att få dennes välsignelse och förklarade att utan den inte kunde gifta sig med sin trolovade Embla. Eigal blev röd som en tomat i ansiktet och hans ögon fylldes av hat. Med ett gutturalt morrande kastade han sig handlöst mot Jorund som fann sig tvungen att försvara sig med all kraft. Stolar och bord flög, men ingen av männen lyckades få ett övertag.

Striden böljade fram och åter då de två urkrafterna mötte sina krafter mot varandra i obeväpnad kamp. Eigal var en gammal, erfaren kämpe, som av sitt ursinne fått otroliga krafter. Jorund däremot var en krigare i sina bästa år som de senaste åren inte gjort något annat än att kämpat för sitt liv. Eigals ursinne gav honom kraft, men fick honom att slåss okontrollerat. Jorund styrdes däremot av förnuft och fann till sist ett läge där Eigal stod utan gard och ur balans. Med ett kraftfullt slag sände Jorund den rasande Eigal av Eidensjö i golvet.

Jorund stod ett tag och tittade på sin tilltänkta svärfar. Hans blick var outgrundlig och långt borta. Så skakade han på huvudet, gick bort och hjälpte mig med det förband jag börjat lägga och sade sedan:
- Tja, det var det. Vad skall jag göra nu?
Egil som hela tiden suttit i ett hörn vid sitt bord och iaktagit det som skett steg nu fram. Han tittade på sin döde bror och sedan på sin medvetslösa far och frågade sedan:
- Så ni gjorde allt detta för att fråga om min fars välsignelse. Ni är inte riktigt kloka.
Han skrattade till och såg leende på oss där vi stod och såg lite skamsna ut. Det hela var ju ett dåraktigt företag dömt att misslyckas redan från början.
- Ja, då min far är medvetslös och min äldre bror är avliden, sade Egil tankfullt, så får ni väl framföra ert ärende till mig. Jorund var det ni hette, inte sant.

Jorund nickade och såg frågande på mannen framför honom. Denne hade varit tillbakadragen och kraftlös hela kvällen men nu stod han med rak rygg och synade Jorund med en sådan blick att han automatiskt stramade upp sig i givakt.
- Nå, riddar Jorund Morgongåva. Älskar min syster er? Sade Egil med uppfodrande röst.
- Ja, svarade Jorund så kraftfullt han förmådde, vilket just nu inte var särskilt imponerande.
Egil fortsatte med avmätt myndig stämma:
- Ämnar ni att äkta henne enligt de seder och regler som är brukligt i Aralantha?
Jorund tänkte några sekunder och svarade sedan nej. Han förklarade att han tänkte äkta Embla snarast möjligt och att seden inte kunde fullföljas då varken hennes far, farbror, bror eller någon annan släkting kunde vara närvarande. Egil sade då att han inte kunde tillåta ett sådant giftemål men samtidigt ville han inte hejda sin systers lycka. Han slog en teatralisk lov runt Jorund, gick bort till långbordet och fyllde en bägare, drack lite och stod sedan försjunken i tankar blickandes ner i bägarens innehåll som om svaret han sökte fanns däri. Till sist tittade han upp och sade att han nått ett beslut. Det enda sättet att skydda sin systers intressen när det gällde hennes förestående vigsel var att helt enkelt följa med Jorund tills tillfälle gavs att i enlighet med alla seder och regler viga Embla och Jorund. Jorund och jag såg på varandra med häpna miner och sedan omfamnade vi samtidigt den flinande Egil. Denne påpekade att vi gjorde nog bäst i att skyndsamt ge oss av då någon av de som fanns på övervåningen kunde finna mod nog att underrätta soldaterna på fältet bakom värdshuset. Vi fann hans ord visa och lämnade värdshuset bakom oss i natten. Vi styrde vår färd mot Feodras, där prinsens här skulle påbörja sin resa västerut. Västerut, mot ett mål ingen av oss kände.