Gudaringen

Hjortar

Av Maria Mattiasson

Njarka, midvinter 627

Mörkret kom tidigt till det trötta landskapet och snön föll outtröttligt från himlen, så som det gjort de senaste fyra dagarna. Kylan tycktes tränga igenom varje dörr och fönsterspringa, inte ens de grova timmerväggarna kunde hålla den ute och den ihärdiga vinden var så hård att den nästan skar genom självaste själen.

Rummet var förvånansvärt tyst med tanke på hur många människor som fanns i det. Vid de enkla borden satt små grupper av människor, kanske två eller tre vid varje, tigande med hättorna uppdragna och alla ytterkläder fortfarande på. Den lilla elden som brann i eldstaden gav väldigt lite ljus, men det som fanns kom underliga och skrämmande skuggor att kastas över väggarna.
Det skumma ljuset till trots kunde man urskilja att detta var en underlig blandning av folk. En herre tycktes komma rätt från Furstens salar med vacker djupblå mantel och nya vinterstövlar, en annan bar smedens tydliga kännetecken och den högresta kvinnan sittandes med ryggen säkert mot väggen gjorde inget för att dölja svärdet vid hennes sida. En mycket omaka blandning, minst sagt.
En hård knackning på dörren fick hela salen på fötter. Händer på svärdskolvar och andra snabbt innanför skjortor för att nå dolda dolkar. Två korta knackningar följdes av ett ögonblicks tystnad och sedan ytterligare fem. En suck utandades i salen och dörregeln drogs ifrån, men man förblev stående tills man sett och godkänt de nykomna. På detta sätt fortsatte det tills ytterligare tre små grupper anlänt och endast prästen lyste med sin frånvaro.
En otålighet spred sig sakta i salen och slutligen reste sig en man och sa till husets fru:
—Det är förgjort! De har fått tag i honom... Prästen kommer inte, det blir inget blot. Allt är förgäves!
—Jag skulle vänta lite med att ge upp om jag var du, hördes en djup och melodisk stämma bortifrån ett av rummets mörkare hörn, Natten må vara mörk, men ännu är inte allt förbi.
Med ett svagt leende frigjorde sig en ung kvinna från skuggorna. Hennes klädsel var enkel, men väl skött och hennes långa hår gyllengult som kornåkrar en varm sommardag. Hon var vacker, inte på ett överdådigt sätt, utan svalt skön och de samlade männen förvånades var och en över att de inte lagt märke till henne förrän nu.
Hon rörde sig sakta ut till mitten av rummet och plockade fram vad som såg ut att vara två långsmala dukar. Den ena rödbrun och den andra mörkgrön. Hon såg sig om i rummet, tycktes skåda in i var man och kvinnas ögon, in i varje själ. Så nickade hon och sade;
—Nu är tiden mogen, vände mot dörren och gick. Folket i salen följde, vissa villigt, de som hade mött henne förr, andra något tveksamt och mer försiktigt.

De samlades under tystnad i en ring runt den kalla eldstaden och snön föll vit från den svarta himlen. Utan att yttra ett ord plockade hon fram den röda duken och räckte den till mannen i den vackra blå manteln. Han nickade tyst och band den sedan om hennes handleder. Hon talade.
—Alla vi som samlas här, alla vi Naroniens folk, alla människor skapade av gudarna, är del av samma släkte, samma familj. Vi delar alla samma drömmar. Drömmar om frihet, drömmar om rättvisa, drömmar om ett fritt Naronien.
Hon sträckte sina bundna händer högt i luften och hennes röst var hård när hon talade.
—Men ändå är vi alla bundna av samma boja!
Hon tystnade ett ögonblick och när hon fortsatte var henne röst triumferande av glädje.
—Men inte i afton, i afton kan ingen mänsklig boja hejda oss. I afton ska vi minnas vad Furstarna försökt få oss att glömma, vi ska fira vad de lömska falskprästerna förnekat oss. I afton låter vi elden från de sanna gudarna rena oss från den osanning som sagts oss och fria oss från den boja som oss fjättrat. I afton äter vi vid gudarnas bord!
Ett instämmande sorl hördes från de församlade.
—Den eld som tändes här är samma eld som gavs av de sanna gudarna till Nar, samma eld vars gnistor arla i urtid var orsak till allt.
Med en enda rörelse slog hon flintan mot eldstålet och elden flammade till liv. Hon sträckte fram sina bundna händer över elden. Tyget i bojan fattade eld och strax var hon fri.
—Elden renar oss och friar oss från mörkrets bojor! I afton är vi bjudna att äta och dricka vid gudarnas bord! Brödet kommer inte bara ge mättnad utan även vänskap, mjödet inte rus utan vishet. Vi har äran att vara bjudna till bordet, att bryta brödet, och det gör vi som vänner eller inte alls. Gudarna ser era hjärtan och ser där gott.
Elden hade vuxit sig stark och flammorna dansade sin vilda dans. Den vita röken steg i en enda slinga mot den nu klara himlen. Snöfallet hade upphört efter så lång tid, gudarna hade hört dem och välkomnade dem nu.
—Det är tid att förtälja historien.

"Det var höst och Nar vandrande tillsammans med Brage under de mogna äppelträdens frukt. Nar var betänksam och Brage, som är en säll gud, ville lätta hans sinne diktade en lustiger vers för honom, men Nars tungsinne bestod. Slutligen frågade Brage om Nar ville låta honom dela hans börda och tillsammans kunde de lösa gåtan som brydde honom. Nar berättade honom att hans hjärta var tyngt av oro för sina söners söner och döttrars döttrar. Han sade, När mitt liv är till ända och mitt folk börjar glömma mina ord, hur kan vi då undvika att de åter faller i okunskap och mörkret åter kommer att härska över detta land? Brage brydde sitt huvud också han, men bad Nar vänta där på honom då han behövde tala med sin fader. Nar väntade och väntade, snön hann falla och smälta, och när Brage återvände var äppelträden i full blom. Tiden går fortare i människors värld än i gudars. Med Brage kom hans fader, den enögde, den Höge och Nar var ordlös av att vara i hans närvaro. Den Höge talade med en röst som kom vart ting i hela världen att lyssna. Han sade, 'Nar, när dina år är till ända kommer minnet leva kvar. Vart minne behöver dock ett stöd och detta ska bli folkets minnes stöd.' Ur den Höges hand flammade en liten låga som han gav till Nar. Den Höge sade, 'När minnet tryter kommer detta få dem att minnas.' Den lågan tände elden i det första templet och tände i mångas hjärtan törsten efter sann kunskap om gudarna. Var låga som sedan dess tändes i gudarnas ära ses av den Höge själv och är alla del av den första lågan. Elden ger oss liv, ger oss sanning och ger oss hopp. Så länge de sanna gudarna är på vår sida finns hopp."

—Liv, sanning och hopp, sade alla i en mun, det finns hopp.
Hon såg sig omkring, såg de ansikten som upplysta av eldens flammor, visade känslor av glädje, av hopp.
—Låt oss så sätta oss till bords, sade hon.
Varje liten grupp som anlänt till huset hade medtagit mat. Alla hade med sig den bästa mat deras hushåll kunde uppbringa, det var inte var dag man fick sitta till bords med gudarna. Var grupp hade med sig någon form av kött, bröd eller rotmos, ost, fisk och så det sötaste, godaste som funnits i huset.
All denna mat hade burits med ut och nu hölls faten fram mot elden, redo att bli äten av gudars munnar. Var och en tog en liten bit mat från det fat man bar och blotade den i elden med ord om tack och hopp inför det som komma skall. Ur deras munnar kom tysta böner menade för inga andra än gudars öron. Deras vita andedräkter blandades med röken från blotelden och steg upp mot den klara natthimlen. När allt detta var gjort neg och bockade man och begav sig tillbaka till stugan.
Där plockades den gröna duken fram och lades på bordet. Den var symbolen för den boja som de befriats från och för löftet att framtiden bar goda ting i sitt sköte. Sedan dukades bordet med maten och man slog sig ned för att äta. Det var mången läckert tillredd rätt. Där fanns kött från lamm och gris och älg, bröd av grovt och fint malet mjöl. Där fanns den gyllene Iduns paj, gjord av höstäpplen och inbakade i söt gyllene deg. Alla ville äta av den, för den lovade god hälsa inför framtidens okända dagar. Där fanns Frejsbröd, den grova sorten med hela korn inblandade bland de malda. Där fanns massor av mat och var maträtt hade en historia att berätta för dem.
Vid bordets huvudända satt kvinnan med den gyllene håret och betraktade de samlade. Man åt och man drack, och då den värsta hungern lagt sig var tid för rådplägning och utbyte av kunskap. Man berättade om ting som hänt och planerade för ting som skulle komma att hända. Det hände att viljor gick isär och röster höjdes, men det slutade alltid med att den gyllenhövdade kvinnan påminde dem om vems bord de hade valt att dela och då valde man att söka vänskap istället för fiendskap och enighet där oenighet tidigare funnits. När maten var slut och de sagt allt som behövdes sägas, vandrade man åter ut till den alltjämt brinnande elden.
—Vi samlas åter här med lättare och visare hjärtan. Vi tackar för alla gåvor som givits oss och för de vi ännu inte fått. Med er välsignelse går vi nu. Odin, den Högste av gudar. Frej, allt växandes vilja. Tyr, som visat att en modig kämpe är villig att offra allt för det goda. Med er välsignelse går vi nu.
Elden släktes snabbt med snö och knappt hade den sista rökslingan försvunnit, förrän den första snöflingan föll. Man återvände till stugan för mer samtal och kanske ett eller annat spel innan aftonen var över. För nu var tiden då gudarnas välsignelse nått dem och världens öde vilade tryggt i gudarnas händer. I morgon skulle kampen åter tas upp, ljuset skulle åter givas plats i Nars land, men i afton skulle glada röster höjas om så bara för denna enda kväll.