Hären delas

Hjortar

Skriven inför "Krigsråd i Meldar" 631

Av Patrik Oksanen

Gryningen var kommen. Sols första strålar letade sig fram mellan träden och spred ett svagt ljus. Himlen var drömskt blå, såsom om den ännu inte hade vaknat. Fästet Jalum avtecknade sig som en svart skugga mot horisonten. Vid foten av Jalum vilade en här.

Det var den sista dagen av vinterkvarter. Det var den första dagen på årets kampanj. Bud hade under gårdagen nått Jalum att Peder Oxblod, jarl av Chelmar, hade brutit sin vila. Med en långt större här var han på väg mot Jalum. Ryktena sade att Oxblod var fast besluten att finna friherrinnan av Verdfeldt och besegra hennes här i grunden.

Friherrinnans här, det fria Aralanthas här i väster, var större än någon gång tidigare under de snart fyra år som inbördeskriget hade varat. Under vintern hade förstärkningar från Aralond och Feodras tillkommit. De senaste räkningarna som hade gjorts talade om att hären nu bestod av mer än fem tusenden.

- Vi är nästan sex tusenden, muttrade Joar Hendersson, faneförare och riddare i friherrinnans tjänst. Tänk vad vi hade kunnat göra med sex tusenden under våren 627, när Noedren fortfarande var i våra händer.

Joar Hendersson sträckte på tunikan, drog till bältet, och nickade till soldaten som stod på vakt. Soldaten slank in genom tältduken och kom efter en stund ut igen.

- Ni kan gå in, herr Hendersson.

Han steg in i tältet, som var hans andra hem. Tältet där han otaliga nätter suttit och diskuterat strategier och taktik med friherrinnan själv. Hon stod vid bordet med kartorna och slängde en sista blick. Sedan vände hon sig mot honom.

- De är redo nu, friherrinnan.

Dana av Verdfeldt nickade och var på väg mot tältöppningen. Men hon såg att Hendersson tvekade.

- Vad är det?

- Jag tycker inte att det är en bra idé att skicka Morgongåva som högste befälhavare för ryttarna.

- Varför inte.

- Han skulle behöva understöd av någon mer taktisk och eftertänksam befälhavare. Den där Morgongåva är lika oreglerlig som Loke. Jag har hört historien om styrkan han ledde mot Njarka.

- Henderson, vi behöver en Loke som härjar bakom fiendens linjer. Vi behöver en ledare som agerar oberäkneligt. Morgongåva har eld i blodet, låt oss använda den elden till att bränna Oxblods bak. Ryttarna skulle bara försvåra för oss i bergen. Den här frågan har vi diskuterat hundra gånger och det är litet sent att ändra sig nu.

Joar Hendersson nickade tungt. Dana av Verdfeldt lade en tröstande hand på riddarens axel. Sedan drog hon undan tältöppningen och steg ut.

Femhundra hästar stampade otåligt omkring. Ryttarstyrkan var beredd att ge sig av. Dana av Verdfeldt såg hur jarl Henrik av Odels, landriddar Höghäll och riddar Vinterstjärna kom gående från ryttarna. De hade sagt farväl till sina kamrater och stridsbröder. När riddar Jorund Morgongåva såg att rikets första härförare hade kommit ut ur tältet satte han av i en kort galopp mot henne. Han stegrade hästen och bugade lätt.

- Det fria Aralanthas ryttare står redo, friherrinnan.

- Rid med Odins vishet, Tors styrka och Tyrs seger. Rid som vinden, svep över Chelmar och sprid budet om att Nars sak lever.

- Det har varit en ära att få tjäna under ert befäl. En ära, och ett nöje. Jag kände den gamle Vidukinn Marke, och ni har fyllt hans mantel väl.

- Nars Blod, Morgongåva.

- Nars Blod, Verdfeldt.

Morgongåva bugade mot friherrinnan. Sedan drog han sitt svärd och skrek:

- Aralanthas ryttare, i skritt!

Verdfeldt, Oxsala, Höghäll, Vinterstjärna och Hendersson stod kvar medan ryttarna red bort mot öster.

När den siste ryttaren försvann i fjärran viskade Dana av Verdfeldt lågt:

- Vi ses till hösten, om det blir en höst i år också.

Jarl Henrik, som stod friherrinnan närmast, hörde härförarens ord och svarade, mest för sig själv:

- Det blir det alltid.