Hei-Nå och Ai-Wah från Ryn hedar

Hjortar

Ur: Hjortspår 38

(Ja, vad gör man med en spillra, en bortglömd rad och en oansenlig liten tanke. Detta är en sidohandling inför jarl Edars, prins Peders och fröken Alilias hemliga möte hösten 634)

Av: Lennart Egerquist

Folket som lever på Ryn hedar är inte många fler än ett par hundra. De lever nedanför bergen på de folkfattiga hedarna i den östligaste delen av Erdamaars jarladöme och sydöstligaste kanten av Tuve jarladöme. Få känner till dem och inte ens folket i de västligare delarna av jarladömena brukar ens minnas att de finns till. Detta är deras historia som de känner den.

I många mansåldrar har de levt utan att bruka våld mot andra. Förr var de krigare och hade mäktiga hövdingar liksom kungarnas folk, och barnen levde från hedarna vid Kenodrim och över skogarna västerut till fälten och kullarna i fjärran. Ingen minns längre namnen på alla de stammar som levde av landet. Det berättas att landet var rikt och större än vad någon kunde vandra och gästa alla fränder under ett liv, men att två stora floder rann igenom det och delade landet mellan de som odlade, de som jagade och de som vallade. Idag finns bara kvar de som vallade. De som odlade gifte sig med kungarnas folk och försvann, och de som jagade försvann i skogarna, så de som vallade lade till slut ned sina vapen och lovade kungarnas folk fred och att ge "Erilen", den som kungarnas folk satt som sin store hövding över Ryn hedar, ull, hudar och ost mot at t den hövdingen såg till att alla var goda mot dem som vallade och lät dem vara ifred, så att det skulle vara kvar någon som skulle minnas föräldrarna och fränderna bortom floderna och deras föräldrar. Men man tänkte inte på att kungarnas folk skulle glömma vilka barnen på Ryn hedar var. Kungarnas folk glömde att låta dem leva i fred och tog mark som sin egen och lät sina hjordar beta ned marken och skyllde på Ryns barn när gräset på hedarna inte räckte. Ofta gick Ryns barn till riddarna och kanske till och med till herren som "Erilen", kungarnas hövding, satt att styra under sig, men denne bjöd dem bara att fritt komma till byarna där kungarnas folk levde och få säd och att fritt få bo i byarna. Många av Ryns barns yngre gjorde så, ty man sade att kungarnas folk skulle vilja dem väl, men det livet passade dem illa och sjukd omar kom och folket i byarna började tröttna på dem för att de utförde sysslorna i byarna så illa. Kungarnas folk började se illa på Ryns barn. De kallade dem Rynhednar, men ibland värre saker, och de glömde vilka Ryns barn var. Kungarnas folk hade velat väl men de hade glömt vilka Ryns barn var. Snart började också de Ryns barn som bodde i byarna att glömma. Ändå sökte sig fler av Ryns barn till byarna när betet försvann. Snart vände sig kungarnas folk bort från dem i avsky, utom de som lät Ryns barn utföra det smutsigaste arbetet mot billigt öl och surt vin, som Ryns barn tålde illa men ändå drack så fort de fick. Snart glömde alla kungarnas folk vilka Ryns barn var och ingen utanför Ryn hedar mindes längre ens att de fanns till. Även Ryns barn själva slutade minnas vilka de var. Man glömde minnas danserna, må lningarna, sångerna och sagorna och föräldrarnas minnen och allt färre kunde ännu tala med föräldrarna vid deras stenrösen på hedarna. Allt färre var de gamla och kloka som lärde sig hur man skulle upprätthålla banden med föräldrarna så att de kunde tala till barnen och hjälpa dem att minnas. Allt färre visste hur den som dog skulle läggas rätt i röse för att kunna inträda i föräldrarnas skara.

Hei-Nå mindes hur det hade varit när hon och Ai-Wah hade bestämt sig för att fly från byn där de vuxit upp i den rike bondens stall och söka sig ut till hedarna där deras folk bott förr. Det hade varit svårt att klara sig men till slut hade de mött några fränder. De hade fått gå i lära under den gamla stammodern, som behövde hjälp med sina sysslor och de behövde hennes hjälp med att lära sig överleva ute på hedarna. Stammen talade ofta om hur illa det var med folket i byarna som trängde dem allt mer, och att man snart borde försöka sända någon att be "Erilen", den store hövdingen i den fjärran byn Tuve, om råd som man hade gjort för några år sedan; kanske skulle det gå bättre nu. Stammodern sade dock att så länge kungarnas folk inte mindes skulle de inte kunna råda och om Ryns barn glömde så skulle de aldrig kunna minna kungarnas folk på rätt sätt. De yngre i stammen sade att man borde vända sina bågar och spjut mot byborna, men stammodern sade att detta fick Ryns barn aldrig göra ty då skulle de aldrig rätt kunna minna någon. "Kungarnas folk bär vapen mot varandra", sade hon, " och det är deras sätt om de skall skydda Ryns barn, men det skall komma en dag då kanske Ryns barn är de enda som kan skydda kungarnas folk."

Sedan mindes Hei-Nå hur en dag när de tjänat den gamla stammodern några år, den gamla hade visat Ai-Wah några målningar och Ai-Wah hade tagit efter och gjort några nya. Stammodern hade nickat tyst och några dagar senare hade hon velat höra hur Hei-Nå kunde sjunga några ord på det gamla språket. Efter det ändrades plötsligt en del av deras sysslor och resten av stammen började hjälpa dem med det dagliga. I stället lärde stammodern dem mer om målningar och sånger och de började lära sig allt mer om det gamla och om att minnas, men ännu kunde de inte få veta hur de skulle få kunskap om vilka föräldrarna varit eller hur man besökte dem vid deras rösen. Den gamla lärde dem mer för varje dag, och de tog till sig färdigheterna med glädje, men ändå såg hon ibland sorgset på dem om kvällarna.

Så en dag drabbades stammodern av en feber så svår att hon låg och yrade i flera dagar. Slutligen var hon kry nog att kalla till sig Hei-Nå och Ai-Wah.

"De andra i stammen är goda barn men de har inte haft den ådra eller hängivenhet som vårt hantverk kräver, därför var ni alltid min glädje. Jag hade aldrig kunnat lära er allt det jag borde ty min tid var för kort, det visste jag", sade hon, "men jag har lärt er några av målningarna och sångerna, så att ni i alla fall skall minnas ett tag. Men jag hade aldrig hunnit lära er nog för att föra samman er med föräldrarna. Inte hann jag låta er veta hur banden till dem skall upprätthållas. Den kunskapen dör med mig, ty jag är den siste, och med mig dör Ryns barn ty ingen skall längre minnas vilka vi var när detta sista glöms med er. För alltid tyst skall det vara vid rösena, tills ej längre någon går dit för att låta sig minnas.

Så tänkte jag ofta om kvällarna när jag haft min glädje i era målningar och sånger. Under min feber fick jag dock en dröm och jag såg en plats där man talar med föräldrarna vid deras stenrösen som barnen gjorde förr och där minnet ännu finns för den som vet att bringa det till sig. På denna plats finns en drömtyderska. Gå till henne mina kära. Kanske skall hon kunna tyda denna min dröm åt er, men ni måste finna platsen själva.

Det är platsen där de levande och de döda dansar,

där det som var är och det som är var,

där någon alltid vet men inte förstår att minnas.

Där, mina kära, skall det som blev delat bli fullt, det varma kärilet få möta vätskan som frusit och barnen och föräldrarna få komma till varandra."

Så dog den gamla och de lade henne i röse som hon lärt dem att de skulle.

Hei-Nå och Ai-Wah gav sig ut att leta efter platsen med drömtyderskan. De sökte under hösten i bergen i öster och på hedarna i väster men till vintern återvände de till stammen utan att ha funnit något. Under vintern sköt byborna tre av stammen med pilar och Hei-Nåh och Ai-Wah gick för stammens räkning först till riddaren för att få råd. Denne frågade bara om de kunde slåss och när de förklarade att den saken var omöjlig och förvånades över att inte riddaren kände till detta, så sade denne sig inte ha mer tid över. Då gick de till herren som var över riddaren i rang, men inte heller där gick det bättre. Hos herren fick de dock reda på att kungarnas folk satt nya hövdingar, nya "Erilar", över både Tuve och den andra stora byn som kallades Erdamaar. Kanske, tänkte Hei-N&a ring; och Ai-Wah, skulle dessa "Erilar" lyssna bättre än de som varit. Kanske skulle de minnas och råda till det bättre. Ja, kanske skulle en stor hövding även kunna råda om drömtyderskan åt dem. De gav sig av att söka en sådan.

"Erilen" i Erdamaar hade inte mints och nu stod de i skogen utanför Tuve långt bortom Kenodrim. För tjugofem år sedan hade Ryns barn gått till "Erilen" i Tuve, men denne hade inte mints och inte kunnat råda. För fem år sedan hade de gjort det igen, men då hade man skrattat åt Ryns barn och män med hästar och hundar hade jagat dem. Förra året, sent på våren när gräset just börjat komma på hedarna, hade stammodern dött och nu måste de hitta en hövding stor nog att minnas och kanske råda, eller skulle ingen om en mansålder längre minnas Ryns barn. Kanske skulle de här finna en rätt hövding, "Erilen" från Tuve eller kvinnan från bortom floderna som de hört om i Erdamaar, eller kanske skulle ingen av dem minnas. Kanske visste ingen av dem längre av att Ryns barn fanns. Hei-N&ar ing; rabblade för sig själv det som stammodern sagt en gång:

"Kungarnas folk som bor i byarna kallar oss ibland för Rynhednar i tron att det är för att vi bor på Ryn hedar och kanske för att namnet påminner dem om Ulvhednar som ibland är deras namn på folket som bor på Daga. Men folket på Daga är inte de samma som oss. Det finns ett band mellan oss och folket på Daga, men de skall aldrig lära oss minnas det som varit oss. Kungarnas folk kallade oss för länge sedan rynhedna, därför att på deras språk betydde detta en gång ’de som dyrkar Ryn’, men inte heller då förstod kungarnas folk den fulla betydelsen av Ryn, som är ’föräldrarna’ på vårt gamla språk.

De av kungarnas folk som bor fjärran hedarna minns inte längre att vi finns, och om ni visar er där så kanske de skall tro att ni är från Dagaberget och att ni önskar bära svärd och strida. Inte ens de största av hövdingarna där känner till namnet Rynhednar, som byborna här nämner oss vid. Kanske skall någon av deras stammödrar en gång finna ordet i något av de hopbundna skinn som kallas ’böcker’, men då skall det för länge sedan vara för sent.

Men om ni finner en stor hövding, en som har undfått mycket av kungarnas visdom och som sett i många av de målningar de bevarar i sina bundna skinn, så skall han kanske minnas om ni nämner vårt folks sanna namn, det som barnen kallade sig själva då de levde runt de två floderna och först mötte kungarnas folk.

Ryns barn. Säg hövdingen det namnet, och om han är rätt skall han minnas och råda. Namnet, som på deras språk är ’föräldrarnas barn’, men som på vårt gamla språk är Echa-Ryn. Detta skall ni säga."

Hei-Nå hoppades att kungarnas folks "Erilar" skulle vara den rätte. Hon strök sakta tygremsorna på sin stav; de som var färgade med den mörkröda purpurfärg, vars betydelse ingen längre kunde minnas.

not: Ordet Echa-ryn torde på rynhedniska uttalas med betoning på första stavelsen.