Hjältedikter

Hjortar

Av: Lennart Egerquist

Till de två första hjältedikterna har jag inspirerats av ett kapitel i krönikorna, där prins Eduron - kort efter Garguls fall - lyssnar till en skald frýn nordborna. Han uppskattar att skalden hýller sig mer till saken och jämför därvidlag med hovets diktares sirliga men overkliga tolkningar av det skedda. Den första dikten är ett brottstycke ur nordbons kv,de (drottkv,tt hoppas jag) medan den andra är ett exempel på vad en poet vid hovet skrivit (alexandrin).

Den tredje dikten är egentligen ett stycke folklig poesi. Jag har jobbat en del på ett litet speciellt sångsätt, "trall", som skulle kunna finnas i utmarkerna i norra Erborigien. Det innehåller många kvartstoner och överstigande kvarter och annat som hör den litet vildare musiken till. Kulningen ligger inte långt borta men "trallen" har inte samma fallande tendenser, och eftersom den sjungs av både män och kvinnor och inte nödvändigtvis används som lockrop, så kan den sjungas med djup bas om man vill. Det rör sig snarast om någon slags nordisk herdesång för ensamma kvällar vid brasan. Texten är kort, upprepande och halvrimmad, gärna med små alliterationer och assonanser som dekoration. Texter om hjältar är förstås inte vanliga men här är faktiskt en.


Detta är ett brottstycke ur ett av nordbornas kväden till Edurons ära. Det behandlar Garguls fall och Varghuvuds försvinnande och förmodade död därvid. Eduron lär ha uttryckt sitt gillande.

Bister fursten bidar
men bruten är ej härskar'n.
Visor vandrar, tänder
i värdshus upprorshärdar.
Garguls mörka gravsång
gräver dvärg i berget.
Snart skall fästets svåra
svarta öde varda.
Eduron tvingade ödet,
Aralanthas mandom.

Nars blod nu nödgas
nära vän att sända
bort mot bistra murar;
brister grund därunder;
skymmer dimma; sköljer
sjö när fästet söndras.
I vemod sörjer vargens
frändes vän sin vän.

Andra skalder vid Aahrens hov hade en annan stil. Här är ett stycke inspirerat av samma händelse, dock kanske med en viss frihet i tolkningen. Stycket var mycket populärt vid Aahrens hov för omkring tio år sedan, och förtjänar (möjligen) att räddas ur glömskan.

Prins Eduron den djärve han en stridens hjälte är,
men också ärans, dygdens, hjärtats prins som sorger bär.
Det sägs hon var likt dagg som fallit över bergens kam,
liksom ett rå som härskade bland varg av vargars stam.
Så dygderik och kysk den sköna syntes män i järn.
Den spröda kvinnan följde de till strids, till Garguls värn!
Det spörjs att spjut och svärd ej tog den borg som fursten höll;
nej, för den skönas blick det sägs att Garguls murar föll!
Av sten och järn som föll i mängd väl riste berg och dal.
Ej mäktade den sköna allt av rök och dån och kval.
Prins Eduron stod rak och stark dock hävde sig hans barm.
Väl flämtade hans hopp en stund, när på hans starka arm
Varghuvud föll. Han sökte hennes andedräkt, men -ack-
från rosenröda läppar han ett sista avsked drack.

I vissa delar av Erborigiens utmarker finns ett särskilt sångsätt. Oftast sjungs det av ensamma herdar för att hålla oron borta. Texterna är korta och enkla. Här är en med hjälteanknytning från trakten av Tere.

Femton man med svärd i hand
kämpade och dog vid Gjaugris djup.
Ensam man med svärd i hand
de femton slog vid mörka stup.
En ensam man, en hjälte han.
Han dog av sår vid svåra mörka stup,
vid Gjaugris djup.

Så där ja, det var det. Apropå dikt nummer två vill jag för säkerhets skull påpeka att något så sliskigt skulle jag ju aldrig personligen skriva. Blanda inte ihop mig med romantiska hovpoeter i Aahren, jag själv skulle aldrig bära spetskrage eller skära trikåer.