Kvinnor i hären

Hjortar
troligen av Kristina Hedenberg

Skriven inför "Krigsråd i Meldar" 631

I Lieting 629

Det var redan sent då Dana återvände till lägret utanför Jalum, ettläger som i dag såg mindre ut än någonsin. Trots att hon visste attden största delen av hären just nu förflyttade sig söderut rös hontill. Denna lilla styrka, knappt tvåhundra man, skulle alltså utmanahela Otterbergs här och locka den till sig, mot Verdfeldt, mot henneseget friherredöme. Planen var djärv, nästan oförlåtligt djärv, menDana visste att hon inte kunde vänta längre, hon måste få till ståndett avgörande slag före vintern. Om vintern blev så hård som de gamleredan förutspådde skulle hären aldrig kunna hålla sig gömd i skogarna,och hon skulle förlora fler män till kylan än någonsin till Otterbergstrupper. Dessutom tröttade hennes taktik i längden, inte bara dem somutsattes för den, utan också hennes egna trupper. Även om de snabbaanfallen och de lika snabba reträtterna varit framgångsrika hittillsfanns det mycket som talade för att de inte skulle vara så ievighet. Men det viktigaste skälet var kampen för ett fritt Aralanthaoch för Nars ätt. Ett avgörande fältslag skulle stärka prinsens sak iväster, om hans här segrade. Om hon förlorade, om hären krossades ochOtterberg stod som segrare... NEJ! Hon fick inte ens tänka den tanken,inte för ett ögonblick. De skulle segra, de måste segra.

Dana hade för en stund suttit kvar till häst och beskådat sinhär. Nu red hon fram den sista biten till lägret, satt av, och lämnadehästen till en av männen. Han såg frågande på henne, men sadeingenting. Hon log mot honom.

- Tack, Halvar. Tag väl hand om hästen, det var en lång ritt.

- Naturligtvis, friherrinnan. Har ni...

Han tystnade.

- Nå, Halvar, vad är det?

- Om jag får fråga. Jag undrar om ni hört eller sett något omTorsby. Det ligger inte långt härifrån, och jag tänkte att ni kanskeridit förbi eller hört något?

- Det är din by? Danas röst lät lugn, den avslöjade inget om vadhon sett under dagen.

Han nickade.

- Jag har min familj kvar där. Min hustru och mina barn, liksom minfar och två av mina systrar.

Dana teg. Halvar hade tillhört hennes här i tre år nu. Hans familjhade tidigt ställt sig på Nars ätts sida i detta vansinnigainbördeskrig. Hon visste att hans bror stupat vid Jalum, och att hansbåda svågrar också tillhörde prinsens här. En hade tillhörtRoddardotters fana, och gått mot Aralond, en hade avancerat tillrotemästare och befann sig nu nere i Verdfeldt tillsamman med denövriga hären. Halvar själv var en vanlig fotsoldat, ingen ledartyp,ingen mästare med vapnen, men pålitlig, trofast och mycket omtycktbland de andra soldaterna. Och nu stod han här framför henne, med oroi blicken, och frågade om sin hemby och dem han älskade. Dana kändesig frestad att tiga, säga att hon inget visste, inget sett. Men förreller senare skulle han få höra sanningen, och till en befälhavaresplikter hörde också denna, att ge bud om det värsta.

- Jag är ledsen, Halvar. En av Otterbergs trupper passerade förnågra dagar sedan, och ställde till rannsakning. De fann att flera avbyns män tillhörde prinsens här, och de brände byn som straff.

- Och folket? Byborna? Hans röst var stel av ångest, och hon hadeliten tröst att ge.

- Du vet hur det brukar gå till. Männen hängdes. Kvinnor och barndrevs till skogs. De flesta verkar ha undkommit levande, men vi fannbarnlik i några av de nedbrända husen. Tyvärr vet vi inte mer. Jag harsatt en rote på att genomsöka skogen runt byn och se om de kan finnade överlevande. De har order att föra alla som återfinns tillJalum. Jag är ledsen att behöva ge ett sådant bud, Halvar, men du vetlika väl som jag vad vi kämpar mot.

- Tack, friherrinnan. Jag...

Rösten bröts, och han vände sig om för att leda bort henneshäst. Hon såg att hans axlar darrade.

Dana gick sakta mot sitt tält. I kväll skulle hon och JoarHendersson göra upp de sista planerna inför slaget vid Arenäs. Sedanskulle hon själv rida mot Verdfeldt och den övriga hären, och lämnatruppen här till sin faneförares befäl. Hon visste vad hon skulle sepå sin ritt mot söder; fler brända byar, barnungar som tiggde vidvägkanten, män, vars lik hängde från träden. Detta krig blev grymmareför var dag som gick, Otterberg hade satt sig i sinnet att han skullefå henne på knä, få henne och hennes här att ge upp. Hon visste atthon inte hade något val. Hennes här var det enda hoppet för Chelmar,och om män som Halvar någonsin skulle kunna få återvända för att byggaupp sina byar och leva ett liv i fred och ro fanns det bara enmöjlighet. De skulle segra, de måste segra.


Faneförare Kjettil Einarsson reste sig tungt från sin plats vidlägerelden. Det var hans elfte sommar i fält, och det började kännas ikroppen att han inte längre var en ung man. Han hade slagits för Narssak vid Nebreon, mot de ondskefulla furstarna i Naronien. Han hadealdrig trott att han skulle behöva slåss mot en ondskefull furste iAralantha. Men här var de nu, riksföreståndarens här i kamp motMornam. Kjettil Einarsson var inte en man som brukade slösa bort tidmed att grubbla över sådant som inte gick att ändra. Det varinbördeskrig i Aralantha och som kämpe för Nars ätt skulle han stridatills den rätta sidan vunnit eller han själv stupat. Detta var intenågot han formulerat ens i sina egna tankar, det fanns omedvetet inomhonom, lika självklart som gudarnas existens och hans egen.

Han gick bort mot vaktposten vid södra ändan av lägret. Kvinnanstramade upp sig och lade höger hand mot hjärtat i en hälsning.

- Faneförare. Allt lugnt.

Kjettil Einarsson nickade till svar. Han hade inte väntatannat. Otterbergs trupper hade ännu inte närmat sig dessa trakter ochallt skulle vara lugnt ännu några dagar. I tankarna gick han återigenigenom de order han fått av sin härförare:

"Led trupperna ner mot Verdfeldt, och slå läger en dagsmarschsöder om Arenäs. Låt trupperna synas så litet som möjligt, och undvikskärmytslingar med fiendetrupper så långt det går. Invänta minankomst".

Han hade själv varit med och gjort upp planerna för denna taktik,att låta hela hären gå mot söder för att möta upp med trupper frånFrandill, Meldar och Feodras. Han visste att planen var god, denkunde lyckas. Men den kunde lika gärna misslyckas. Om Feodras intesände den trupp man utlovat, om trupperna från Meldar och Frandillblev uppehållna på vägen, om den lilla skara som fanns kvar vid Jalumblev attackerade av en större här - det fanns många om. Kanske hadedet varit klokast att avvakta ytterligare, försvaga Otterbergs härgenom fler småattacker och slå till på fiendens eget territorium, istället för att locka dem hit ned. Om de förlorade slaget skulleChelmar falla i Mornams händer, de skulle aldrig kunna stoppaOtterberg om han stod segerrik efter det väntade slaget. Men Kjettiltvivlade egentligen inte på att de skulle lyckas. Han hade mött mångabefälhavare under sina krigarår, och han kunde skilja på djärvhet ochdumdristighet.

Han vände åter mot elden och värmen, och log för sig själv när hanhörde soldaternas sång. Nidvisan om Otterberg hade snabbt blivitpopulär i hären, och nu, dagarna före det väntade slaget, sjöngs denhögre och oftare än annars. En av hans rotemästare räckte honom enbägare varmt mjöd, vilket han tacksamt tog emot. Det var en kylig nattför att vara i slutet av lieting. Så såg han sig om bland sina män,och höjde bägaren.

- För seger!

- För seger, ekade svaret.


- Det är bra, Laurens! Sidon, du är nästa.

Eilynn Vendesdotters röst ljöd över fältet där hennes rote stoduppställd för övning. Laurens, soldaten som just skjutit en välriktadpil mot måltavlan, log litet för sig själv. Aldrig hade han väl tänktsig att han skulle ledas i strid av en kvinna, och av en sådan kvinnadessutom. Vendesdotter kom från samma by som han själv, och var envälkänd figur i hela trakten. Faktum var att hon var alldeles ovanligtväl känd av männen, både av dem från byn och av diverse resandeherrar. Det sades att hon var bra, själv visste han inte. Han hadealdrig känt behov att besöka byns hora, men att döma av kundströmmentill hennes stuga måste hon vara ganska skicklig i sitt yrke. Och härstod hon nu, rotemästare över den rote han själv tillhörde, och enduglig sådan dessutom. Han erkände villigt för sig själv att hanblivit både arg och förolämpad när han sett vem hans nya rotemästarevar efter slaget vid Jalum. Den förra rotemästaren, Eirik Smed, hadestupat där, och i hans ställe hade man alltså satt byhoran frånNorekärr. Han var inte den ende som blivit upprörd. Harald Torvaldssonhade till och med protesterat inför faneföraren, och sagt att han förrlämnade hären än tog order av en sköka. Men faneförare Hendersson varinte den som lyssnade till sådant tal. Han hade spänt ögonen i Haraldoch frågat om denne mindes sin ed till Nars ätt och till sinhärförare.

- "Du svor att tjäna Nars ätt, med din båge och ditt liv, ochatt följa din härförares order. Vill du svika den eden?", hadeHendersson sagt.

Men Harald gav sig inte.

- "Jag svor att följa de order som gavs, så länge de gavs iNars anda och namn. Det är inte i Nars anda att ta upp byhoror ihären", hade han svarat.

- "Det är i Nars anda att sätta var och en på den post där manbäst tjänar Aralantha". Faneföraren var lugn, men hans röst varkylig när han fortsatte:

- "Vendesdotter är rotemästare för denna rote, utsedd av migoch bekräftad av vår förste härförare. Ifrågasätter du vårt beslut,soldat? Det här är inget byråd där var och en kan komma och beklagasig för att ett beslut inte råkar passa. Du lyder under Vendesdotterfrån och med nu, och jag vill inte höra några klagomål från henne, omnågon av männen i roten. Uppfattat?"

Harald hade muttrat något ohörbart, men Hendersson hade upprepatsitt "Uppfattat" med något bistrare stämma och Harald hadeinte mycket annat att svara än ett "Ja, faneförare".

Trots faneförarens bestämda order hade det tagit tid innan den nyarotemästaren helt hade accepterats av mannarna. Protestera öppetvågade de inte, men de var sena att lyda order, maskade gärna ochlåtsades ofta inte höra Vendesdotter förrän hon upprepat sig både enoch två gånger. Laurens hade trott att hon snart skulle ge upp,beklaga sig inför Hendersson och därmed erkänna sitt misslyckande. Mendagarna gick, och det enda som skedde var att träningspassen ökades,och att kraven på männen i roten blev allt större. De tätaskärmytslingarna med Otterbergs trupper var inte tillräckligt, nuskulle de helt plötsligt träna bågskytte vid alla tider på dygnet, ochdessemellan finna sig i nattliga skogsvandringar och stridsträning iberg och sankmarker.

Efter två veckors tid var roten i det närmasteslutkörd. Vendesdotter kallade till uppställning, och gick lugnt utmedledet av bågskyttar.

- "Nå, soldater, det var de första två veckorna under mittbefäl, då jag prövat er skicklighet och stridsvilja. Jag har funnitden första ganska god, den andra usel. Jag vill inte slåss tillsammansmed soldater jag inte kan lita på i varje ögonblick av striden. Enmotvillig eller opålitlig soldat är inte bara en fara för sin egenrote, han är dessutom den bästa vän vår fiende kan få. De som villfortsätta stödja Otterberg kan göra så - i hans här. I min rote villjag ha soldater som slåss för Nars ätt, soldater som är trogna den sakvi alla svurit vår ed till. Det är upp till var och en av er attavgöra vem ni slåss för. De som väljer att kämpa i härförarens här ochför riksföreståndarens sak kommer jag med glädje att behålla i minrote. De som fortsätter att välja sveket kan gå - men vänta er inteatt bli emottagna i någon annan rote. Ingen rotemästare värd namnetvill ha ovilliga och opålitliga soldater. Avgörandet är ert. Narsblod!"

De hade stått tysta under hennes korta anförande, först bytt någrablickar sinsemellan, men sedan tittat ner i backen eller på en punktbortom rotemästaren. Hon betvivlade deras lojalitet till Nars ätt,till riksföreståndaren prins Edarin och till härföraren. Laurens kundeännu känna hur han rodnade av skam, vid blotta tanken. Så hade hanaldrig sett det, så hade ingen av dem sett det. De hade lagt handenmot hjärtat i en ovanligt valhänt gest och svarat "Narsblod" med större tvekan än de trodde var möjligt. Så hadeVendesdotter nickat kort åt dem, och roten hade skingrats.

Efter den dagen hade stämningen i roten förändrats. Ingen av demerkände det högt, men rotemästarens tal hade gått dem till hjärtat. Dehade långsamt börjat acceptera Vendesdotter som sin ledare. Ingen avdem tvekade längre att gå i strid med sin rotemästare, inte ens HaraldTorvaldsson, som nu lydde order, även om han fortfarande aldrig taladetill rotemästaren om han kunde slippa. Även om det väntade slagetskulle bli hårdare än något slag sedan Jalum var de beredda,vältränade och stridsvilliga. De skulle ge Otterbergs män en hårdmatch. Laurens log. Han visste att de skulle segra.


Riddar Slaghand var på uruselt humör. Han vankade upprört av ochan, och svor tyst för sig själv. Detta var vansinne. Han hade aldriguppskattas av ledas av en kvinna, hon må vara riddare och härförarealdrig så. Enligt Slaghands uppfattning gjorde sig kvinnor bäst ihemmet, eller som fröjderskor på en krog, inte som ledare för härar.Dessutom var denna kvinna vansinnig. Hon hade ingen uppfattning allsom de ridderliga idealen. I ett års tid, sedan slaget om Jalum, hadede hukat i skogarna, kastat sig in i en och annan mindre drabbning,men aldrig haft en enda riktig strid. Det var inte detta som var enriddares ära. En sann riddare skulle rida till slag med fladdrandebanér och en härold som blåste stridssignal. Men när han sagt dettatill härföraren hade hon bara tittat på honom och lett litet. Vid Tyr,vad hade en kvinna för förståelse för riddarära och manliga dåd? Ochnu, när de äntligen skulle få kämpa i en riktig drabbning mot fiendenshela här, var planen komplett vansinnig. Alla visste att Otterbergshär var betydligt större än deras egen, och det var vansinne att lockadem ända hit ned.

Han litade inte riktigt på försäkringarna från Feodras och Meldarom fler män, de hade själva strider att utkämpa och behövde varendaman. Inte skulle de kunna avvara stora delar av sina styrkor för atten kvinna blivit galen. Och även om man nu fick denna förstärkning varden kommande striden utan allt förnuft. Han var inte feg, han hadeblivit dubbad riddare för sin tapperhet vid Jalum, och nog kunde hanmöta vilken fiende som helst, var som helst. Men att kasta bort tapprakrigares liv för att ett fruntimmer hade fått en idé i huvudet, detvar för mycket. Nog hade han försökt tala med de andra faneförarna,men han hade inte fått något medhåll. Nå, det var väl inte heller attvänta, Einarsson hade nog varit bra på sin tid, men började bli litetför gammal för aktiv krigföring, och Hendersson var som en hund somföljde sin matmors befallningar vid minsta vink. Detta var inte ettkrig som Slaghand ville ha det, här fann han sig tvingad att slåsssida vid sida med uppkomlingar som Hendersson och lyda order frånkvinnfolk. Men han hade sin ära, sin tapperhet och sinariddarideal. Dem skulle han följa in i döden om så var, och det såginte ut att vara otroligt att det var dit de alla var på väg.

Slaghand suckade tungt, han skulle söka upp Tyrsprästen, och blotaför seger. En seger han inte trodde på, men skulle kämpa för in i detsista. Om han skulle falla skulle han falla för Nars sak, i öppenstrid. Det fick vara honom nog.


Till
Prins Edarin
Riksföreståndare för Aralantha
Aralonds befriare

Min Prins,
Det gläder mig att kunna sända dessa tidender. Vidslaget i Arenäs den sjätte i Lövbrand mötte och besegrade Eder här iChelmar Otterbergs styrkor. Fiendens trupper led svåra förluster, ochdrevs undan ut ur det fria Chelmar.

Otterbergs förluster beräknas såsom följer:
Döda och sårade: 1 000
Tillfångatagna: 600

Våra förluster:
Döda: 150
Sårade: 350
Saknade: 50

Mot seger och ett fritt Aralantha.
Tyrannernas död!
Nars blod!
Dana, friherrinna av Verdfeldt
Aralanthas förste härförare