Lärkas mörka år

- eller Rädsla för åska!

Hjortar

Av: Lennart Egerquist

Under hösten år 631 hände det sig att Torsten Lärka tidvis satt fast i Hellons vackra stad, utan att kunna vara sin härförare, landriddare Örnvinge, behjälplig. Staden behärskades då helt av de wenheimska trupper, som gick under namnet Aldoreanska frikåren och Mangral Spelaren förde befäl på plats. Under de långa kvällarna kom de båda männen att sakta lära känna och respektera varandra, trots avundskapen mellan deras överordnade. En sådan kväll, när Mangral tagit med sig några flaskor god belchari, började de berätta om gamla tider för att fördriva tiden. Först berättade Lärka om sin tid i södra Naronien.

Det var våren 624 då vi låg i trakten kring Triti. Staden belägrades av så stora styrkor att man tvingats flytta ut en del trupper för att enbart söka sköta skaffningen i bygden omkring. Arbetet med detta var mindre farligt och man kom bort från härlägrens stank och sjukdomar, även om det kändes mindre ärofullt att skatta de byar som ännu stod obrända i trakterna. Tidvis kunde det också dyka upp små rövarband eller vättehopar från Björkskogen, vilka tävlade med oss om böndernas brödsäd. Att jaga och rota ut dessa var förvisso en välkommen omväxling och förde det goda med sig, att böndernas inställning till oss avsevärt förbättrades var gång det inträffade. Dock tänkte jag ofta att enda skillnaden mellan oss och rövarna vore, att vi lät bönderna leva så att de kunde fortsätta ge oss säd. Det var ett mörkt år i mitt liv.

Det jag nu skall berätta är dock om en helig tilldragelse, då själva gudarna må ha ingripit för att rädda våra arma liv. Det är berättelsen om hur stålet i vättarnas klingor dövades av Dundrarens sejd, men också om hur faneförare Grym-Sverker Vidarsson slutade vara rädd för åskan.

Det hela började med att vi fått höra av flyende bönder, hur en flock vättar rört sig söderifrån och på sedvanligt sätt börjat bränna och härja var de kom åt. Jag tjänstgjorde på den tiden som vanlig soldat, men hade utsetts att vara i faneförarens närhet för att gå allehanda ärenden och stå honom nära i striden. "Grymme", som han gärna såg att vi kallade honom, gjorde liksom vi andra ingen större min åt tidningarna om vättar, utan gav lugnt order om att låta halva fänikan ställa upp för avmarsch. En rote var ute på annat håll och ett flertal övriga soldater hade nyligen kommit tillbaka hem och var i behov av vila, varvid de lämnades att bevaka lägret. Vanligtvis var det inte svårt att komma obemärkt inpå de upphetsade och plundrande kreaturen och sedan splittra dem med ett överraskande anfall. Därefter kunde man lugnt nedgöra dem där de sprang omkring i terrängen utan att förstå vad som hänt. Därför valde inte faneföraren en större trupp.

Inte långt söderut träffade vi på den första nedbrända byn. Upprörda bönder besvor oss att hjälpa dem mot mörkrets varelser, vilka hade kommit med skrän och facklor om natten sade de, och drivit byborna framför sig för sitt höga nöjes skull. Barn och gamla hade inte hunnit undan i deras svärdslek, och de bybor som gått emot dem hade de skrattande hängt levande på vassa störar. Då vi frågade om vättarnas antal fick vi bara veta att de brutit fram ur mörkret i en vällande massa. Det var inte annat att göra än att skaka på huvudet åt denna vittnesbörd, då ju bönderna var svårt skärrade och alla gav olika svar. En gammal man berättade dock att han på håll tyckt sig se en högrest skepnad insvept i svarta kläder mitt bland vättarna. Just som skepnaden vänt ansiktet åt hans riktning hade han trott sig se ett par ljusa punkter, likt röda kol, där ögonen borde ha varit. Mer än så sade han sig inte ha kunnat uppfatta.

Grymme blev, liksom vi andra, bekymrad över detta, att en illvätte kanske skulle finnas i den flock vi nu förföljde. Fortsättningsvis skulle vi vara mycket försiktiga och inte röra oss om natten, den tid då dessa sades vara som starkast. Vi försökte alla dra oss till minnes sådant vi hört om slika varelser som flera ansåg vara blott sägner och bondska villfarelser. Av dem som trodde sig veta något, kunde vi inte förstå mer än att flera hört att illvättar var hårda för vanliga vapen. Ryktet spred sig bland leden och redan inför avmarschen syntes det en förstämning bland krigsfolket.

Just som jag skulle hjälpa min faneförare upp på hästen, kom så en mycket gammal kvinna fram. Med sänkt blick satte hon sig mumlande på huk framför Grymme och tog tag i kanten på hans vapenrock. "Herre .... herre ...." hörde jag henne säga gång på gång tills faneföraren böjde sig ned och bjöd henne tala. Då höjde hon sitt ansikte, och jag kunde ha svurit på blicken i hennes ögon att hon var galen.

"Det är eld, herre, eld som frälser er", väste hon och slet i tyget hon höll i, "men mörker! Ni måste lära känna varför människor förnimmer skräck i mörker!"

Vi ryggade båda tillbaka och bybor skyndade fram för att ta hand om den gamla.

"Räds i mörker, herre", hörde vi henne viska över axeln, medan hon hjälptes bort av de övriga.

Vi såg frågande på varandra och försökte skaka av oss den obehagliga känsla som alltid infinner sig när man inte vet hur man skall förstå något nytt och skrämmande. En bybo kom fram till oss och sade ursäktande, att gumman ibland blev förvirrad och inte kunde hjälpa sig, och att vi inte skulle harmas över henne. Hon kom dock inte ur mina tankar under resten av den dagen.

Vi fann aldrig någon mening i kvinnans ord och snart hade vi annat att tänka på. Truppen gick först långsamt söderut i spåren av vättarna, och vi sände ut spanare och förridare för att kunna avgöra när vi skulle få känning med flocken. Två dygn förflöt utan att vi såg skymten av vare sig vättar eller nedbrända byar. Markerna blev mer skogklädda just här och vägen mindre farbar, och det tycktes som om jorden tunnades ut för vart steg vi tog. Även i Tritis annars så rika landskap finns områden där klippa och sten sticker upp ur den karga marken och skogarna blir snåriga och svåra att vandra i. Vi började undra vart vättarna egentligen var på väg. Otvetydiga spår fanns det emellertid och de visade på hur en större flock vridit sin vandring i östlig riktning. Normalt borde de antingen söka sig till fetare trakter för rikt byte eller så söderut mot Björkskogen, och till yttermera var det ovanligt att de höll samman och marscherade i så hög takt. Kanske hade vättarna något särskilt i sinnet; kanske visste de att vi var efter dem? Fanns det bland dem en varelse med ett mycket skarpare förstånd? Vi började alla gripas av nyfikenhet inför detta och undrade vad som skulle finnas vid vägs ände, men ju mer jag tänkte på det, kände jag att faran för fälla blev allt starkare.

Sent den andra dagen fick vi vår första känning, men på ett sätt vi helst inte önskat. Bakom en krök på leden vi följde, fann vi huvudet till en av våra förridare uppsatt på en vass stör. Av hans kamrat eller deras hästar syntes intet till, och detta verkade för oss kanske än mer skrämmande. Vi sökte runt platsen men fann inga tecken på strid just där. Vättarnas spår höll sig mest på leden och varken kroppar, utrustning eller blodsspår syntes till. Grymme sammankallade sina rotemästare och de höll rådslag medan krigsfolket väntade. Vi tänkte alla på hur ovant vättarna tycktes bete sig, och på att de nu kände till oss. Det är oklokt gjort att stanna upp och förlora sig i grubbel medan fienden kan välja, men också farligt att kasta sig tanklöst in i det som verkar mer annorlunda än man först tänkt sig. Kanske borde vi ha fortsatt, kanske dragit oss tillbaka, men en förstämning hade redan spridit sig bland truppen, och ingen tyckte sig kunna förstå det skedda. Det är underligt, det som händer med människors sinnen när de befinner sig på okänd mark och något gåtfullt ligger i deras väg; och det föll oss inte in det löjliga i, att krigare från Aralantha skulle stoppas av något så simpelt som ett avhugget huvud. Efter att ha hört sina rotemästare, beslöt faneföraren att söka en lägerplats så nära som möjligt för att fortsätta spana nästa dag.

Den natten låg vi intill en tjärn nära leden. Tält och hage för packhästar satte vi upp på ett litet fält där det fanns rester utav en gammal husgrund och en ihoprasad brunn. En liten bäck ett stycke bort försåg oss med färskt dricksvatten och rotarna turades om att tvaga sig i tjärnen. Intill tjärnen och fältet låg en skarp ås som var kal längs krönet och på denna placerade faneföraren en utkik bemannad med flera soldater. På detta sätt räknade vi med att kunna få en förvarning i god tid om en större mängd vättar skulle ses i antågande. Väl så långt fanns ännu tid på dagen för någon ytterligare undersökning. Faneföraren red personligen ut med några man på en spårsökningsrunda i skogen, och jag var själv med på denna och minns vad vi såg.

Skogen stod i stort sett orörd runt omkring tjärnen och vi kunde inte hitta något som tydde på vättar. Trots att vi red i ett vitt svep runt lägret syntes varken färska stigar eller annat, och därför beslöt vi återvända till leden varifrån vi kommit från början. Spåren efter vättarna var fortfarande tydliga här och eftersom inget annat fanns att se, så följde vi leden framåt i sakta mak. Nu krävdes det inte mer än några hundra stegs ritt innan vi äntligen fann något nytt. Alldeles intill leden låg stenar upplagda i en ring och det var tydligt att detta nyttjats som eldstad sedan långt tidigare. Runt denna eldstad gick en väl upptrampad ring av spår och dessa var tydligt färska, vilket syntes redan på håll. Jag hade fått sitta upp på en packhäst och beordrades nu skritta fram mot detta. Jag minns tydligt hur cirkeln syntes ha sparkats upp av grova fötter, liksom i en vild ringdans, men det underliga var att jag kunnat svära på att ingen eld varit tänd här under de senaste veckorna. Likväl låg en del grenar och kvistar uppstaplade som ved inte långt från ringen, och dessa måste ha samlats in nyligen; men ingen eld.

De övriga kom nu fram, och platsen undersöktes grundligt varvid alla spår ödelades. Inget av vikt stod att finna tills en ung soldat sparkade på vedhögen av kvistar och gav upp ett högt rop av förvåning. Hon pekade upphetsat på det hon funnit utan att ta upp det, och vi skyndade alla fram för att se. Bland kvistarna låg en skalle, ren från kött, och grinade mot oss med tomma ögonhålor. Flera trodde genast att vi nu funnit huvudet till den andre försvunne förridaren, men skallen var äldre än så och jag såg snabbt att den var underlig till sin form. Detta var en vättes kranium.

Vi hade nu två skallar och ytterligare ett mysterium. Ständigt tycktes fler och fler märkliga små bitar läggas till pusslet utan att vi för den skull kunde se vad som skulle hända i slutet. Som solen börjat närma sig horisonten återvände vi snarast till lägret.

Här lutade sig Lärka makligt tillbaka i stolen och drack sakta av vinet. Han log förnöjt bakom bägaren och såg spefullt över kanten mot Mangral, som i sin tur tuggade irriterat på ett skäggstrå. Lärka satte tillbaka bägaren på bordet.

"Så vad tycker du om min historia så långt?"

"Inte händer det mycket. Blir du färdig med den ikväll, eller ... " Mangral skramlade med tärningarna.

"Seså, en historia med en själ, som denna har, måste berättas i sin egen takt. En god historia blir bara bättre av att man drar ut på den. Kvällen är lång, min vän."

"Längre blir den," muttrade Mangral och slog en tärning. Han svor till när en sexa kom upp. "Typiskt min tur att mjölka ur dem till ingen nytta ..." klagade han.

Åt detta nickade Lärka begrundande innan han fortsatte.

Den kvällen gav faneföraren order om att krigsfolket skulle iakta sträng tystnad och inga eldar eller facklor fick förekomma ens i tälten, på det att lägret inte skulle märkas om natten. Som det var min tur att tjäna som pårustare, sov Grymme och jag den natten i samma tält. Vi var båda oroliga till sinnet och kom att tala med varandra i förtroende om djupare ting, så som män plägar göra ibland när ingen kvinna finns därstädes att skingra deras oro. Jag minns att han då anförtrodde mig, att han sedan barnsben alltid fruktat två saker mest; att bli instängd i ett trångt rum och att vara nära himlen då åskan gick. Jag svor att inte yppa detta för resten av krigsfolket, men lång tid har förflutit sedan dess och fänikan finns inte längre kvar. Den natten kändes det också i luften att åska kunde vara i antågande, men jag påtalade inför Grymme att nog vore detta ett gott tecken, om hammarguden ville bistå oss mot vättepacket. Åt detta nickade faneföraren och sade att det nu kändes bättre med åskan sedan han fått yppa om sin oro. Det skall dock sägas att mannen aldrig visade den minsta rädsla i sitt ansikte. Hela natten stod vätteskallen uppställd på kistan i tältet.

Lägervakten väckte oss tidigt nästa morgon innan solen gått upp, eftersom Grymme önskade påbörja sina bestyr innan frukost. Vädret var oroligt och ständiga småskurar av duggregn slog mot tältväggen, som riste i den oroliga vinden. Tunga moln dolde de solstrålar som möjligen kunde ha skymtat över horisonten och det var tydligt att det snart skulle bli åska. Faneföraren intog på stående fot vatten med torrt bröd och kött, och jag gjorde detsamma i det att jag försökte få morgonkylan ur benen och gruset ur mina trötta ögon. För kylans skull men också för beredskapen hade han sovit i den tagelfyllda särk han plägade ha under sin rustning. Själv hade jag sovit i den läderskjorta jag bar innanför brynjan, och vi rustade oss nu båda för strid. Faneförare Grym-Sverker Vidarsson red ofta, trots att resten av fänikan gick, och han ägde en ansenlig rustning med särk, hosor och handskar i finaste ringväv. Till detta bar han en visirklädd hjälm och det skall sägas att mannen var stark som en tjur, ty han rörde sig lika obehindrat i denna utstyrsel som vi andra i våra grova ringskjortor. Pårustningen krävde dock litet hjälp även om det gick hyfsat fort. Som jag minns, höll faneföraren fortfarande på att lirka särken över huvudet när hornsignalen ljöd. Jag trodde först att regndropparna nu börjat falla tungt mot tälten omkring, men så hörde jag skriken från sårade män och kvinnor. Strax därefter bröt en tung pil igenom duken och satte sig hårt i träkistan. Ljud av svordomar och tunga steg hördes bortanför.

"Tusen draugar och Lokes avföda! Lärka! Ut och rapportera vad du ser! Jag klarar resten själv", svor Grymme och sträckte sig efter sitt tunga bredsvärd. Jag tog skjöld och yxa och dök ut under tältduken. Det var lika skumt ute som inne och jag duckade för en ny pil, innan jag gick åt sidan och röt ut en varning. Pilarna tycktes komma från skogsbrynet nära sluttningen upp mot åsen och från andra hållet såg jag en vällande mörk massa bryta fram mellan träden. Hornklangen ljöd åter uppifrån åsen och krigsfolket började komma till liv. Mörka skuggor syntes springa mellan tälten, men jag kunde inte urskilja lägervakten som borde ha larmat oss.

Plötsligt kom en ensam vätte springande mot mig med ett lyftat svärd. Överrumplad tog jag hugget med skölden över huvudet. Samtidigt förde jag kroppen så att jag kunde hugga honom över benet och hoppades att han inte fintat. Jag kände hur eggen tog tungt i kött och förstod att jag överlevt. Därefter återfick jag kontrollen och högg mot halsen på det knäande kreaturet. Dess grymtande klipptes tvärt av. Jag såg en annan mörk skugga rusa mot ett tält och döda den soldat som först försökte ta sig ut. Jag svor men ville inte lämna faneförarens tält. Pilarna hade slutat falla nu. Den stora skaran av vättar utanför lägret upphov ett härskri och började springa in mot tälten.

"Vad händer, Lärka?" röt Grymme innefrån tältet. "Rapportera!" Jag lyfte på duken och svarade att vättarna nu anföll. De måste ha strypt lägerposten. I ögonvrån såg jag hur andra roten, som sovit pårustade i beredskap, nu kommit ur tälten och börjat formera sköldmur. "Hjälp mig med hjälmen!" gnisslade Grymme och jag dök in i tältet. Så fort detta var gjort grep faneföraren åter sitt svärd medan jag höll upp tältduken. Innan han gick ut slängde han en snabb blick mot vätteskallen som fortfarande låg på kistlocket med vättepilen sittandes under sig. "Fördömda tingest", grymtade han och måttade ett hugg mot den. Det tjocka hjässlocket klövs utan att käkbenet rörde sig, och det tycktes som det ihoprasade ansiktet fick ett snett hångrin efter hugget. Vi rusade båda ut i striden.

Andra roten mötte de anstormande vättarna med sin sköldmur, och många liv må ha räddats den natten för att dessa kom i ordning i tid. Övrigt krigsfolk, de som ännu kunde stå, var nu alla vakna och på benen, och ännu hade inte många sandkorn runnit genom glaset sedan anfallet påbörjats. Grymme och flera andra befäl var nu på plats och röt ut sina order. De enskilda vättar, som tidigt varit inne mellan tälten, nedgjordes en efter en. Fänikans bågskyttar samlades vant runt en rotemästare som Grymme snabbt utsåg. Därefter ropade han till sig övrigt krigsfolk, de som var utspridda, och många hann följa honom. Ännu kunde ingen se klart hur många vättar som var på plats, men vi tog oss i en kringgående rörelse runt andra rotens sköldmur, och därefter anföll vi springande rakt in i sidan på hopen med svärd och yxor lyftade. Män och kvinnor högg blint in på massan. Trots vättarnas mängd sviktade de inför detta nya anfall, och det må vara sant att de här föll för sin egen enkla taktik. De råkade nu i oordning och började springa in i varandra i sitt trängda läge. Då såg jag en storvuxen vätte med röda band tvinnade genom sitt toviga, långa hår bröla åt resten av hopen, som omedelbart började dra sig bakåt. Grymme stoppade förföljandet men vinkade åt bågskyttarna. Skotten ven genom vättarnas led och jag såg den store med de röda banden och flera andra segna ned. Krigsfolket hurrade ur hesa strupar, men glädjen blev kort.

Liksom vi överrumplat vättarna med deras egen taktik, överrumplade de oss med vår. Så fort deras anfallsvåg dragit sig undan hördes åter de tunga anslagen från deras grova pilar. Soldaterna var oförberedda och flera segnade ned efter att ha träffats i ryggen, innan vi hann sprida oss och ta skydd bakom sköldarna. Som sig bör hade jag ställt mig rygg mot rygg med min faneförare och Roghild Svarte, som brukade föra fänikans märke, hade sällat sig till oss. Grymme svor högt när vi hörde vättevrålen och gnäggandet från hagen, och vi förstod att vi inte längre hade några hästar. "Det här går illa", minns jag att han sade. "Nu får vi rädda det vi kan innan de tar oss!" Därefter gav han order om anfall mot den dunge där vättarnas bågskyttar satt.

Bågskytte tillhör vid Fröjas barmhärtighet inte vättars främsta egenskaper och att snabbt kunna rensa ut den dungen gav oss mycken dyrbar tid. Var soldat hann få sig en munfull vatten och litet bröd och kött tack vare Grymmes kloka försyn, och därefter posterade vi halva styrkan i skogsbrynet medan resten försökte få fatt på viktig utrustning. Tälten skulle vi bli tvungna att lämna. Det dröjde nu innan vättarna återkom, men vi märkte deras närvaro. På avstånd hörde vi dem yla gällt som i kör, och det kunde tänkas att de nu åkallade sådana väsen de ägde som gudar, för att repa nytt mod.

Kanske var det för att tidsfristen gav oss tid att tänka; jag har svårt att förklara det på annat sätt. Jag minns att mina knän plötsligt började svikta och att jag började tänka på hur stor och mörk skogen omkring oss var. Framför mig såg jag vättar dolda bakom vart träd; kände hur huggen trängde in i köttet. Det hade börjat blixtra vid horisonten nu och himlen var svart, men åskan bekom mig intet; däremot mörkret. När jag såg hur alla andra började hulka sig och försöka få stopp på sina darrande fingrar förstod jag att vi måste vara förlorade. Återigen syntes vättarna formera sig i det motstående skogsbrynet. Jag kröp ihop och försökte tänka på min mor, men hon fanns inte där; bara eggens tunga hugg i mörkret. Då hörde jag faneföraren ryta en ny order. Hans ansikte tycktes skuret i sten, då han skådade upp mot horisontens blixtar. Som i dimma hörde jag honom beordra reträtt upp mot åsen.

Lärka tystnade och stirrade med rynkade ögonbryn ned i sin tomma bägare. Mangral såg med lätt frågande blick på honom, höjde ena ögonbrynet och höll upp flaskan, men Lärka avböjde. Förbryllad iakttog Mangral vännens tilltagande svårmod, medan han tankfullt drog sig i örat. Till slut lade han tungt handen på Lärkas axel.

"Fortsätt nu", sade han och Lärka log tacksamt.

På darrande ben följde jag resten av krigsfolket, och för skams skull försökte jag hålla mig nära faneföraren trots att jag helst velat krypa ihop under honom med armarna om hans lår. Råa skratt hördes bakom oss från vättarnas led, men de tycktes inte göra sig någon större brådska. Snarare stod de hukade och slog sig på knäna, av vad jag kunde skönja då jag såg mig över axeln. Vi skyndade upp mot åsens topp där utkiken tidigare legat, de som varnat oss med sitt horn. Sorgligt nog hade dessa nu fallit offer för vättar, men åsynen av deras sargade kroppar skrämde mig inte längre, och det var som om förflyttningen fått oss alla att repa mod. Ilskna vrål började höras nedifrån vättarna, som om de först nu insett att de låtit oss undslippa till en bättre position. Raskt formerades ett nytt försvar, och jag ställde mig med Roghild intill Grymme. Hans sista order tystnade och innan han stängde visiret såg jag in i hans ögon. Han hade räddat oss, men jag undrar till vilket pris för honom själv.

All skräck var nu plötsligt som bortblåst och det tycktes vara lika för alla med den saken, men medan ovädret tilltog ovan oss började vättarnas anfall på allvar. Vi kunde nu se att de var fler än vi, och de kom springandes och klättrandes emot oss under hotfulla rop och skrän. Många föll för bågskyttarnas pilar och tack vare vårt högre läge kunde vi flera gånger kasta dem tillbaka nedför branten. Då försökte de sända en smärre styrka runt oss för att anfalla från två håll, men trots att de använde trummor och pipor för att ge signal om samtidigt anfall, kom den mindre truppen bakom oss först fram och vi hann nedgöra dem innan vi mötte den större truppen. Kampen var lyckosam för oss, men trots att vättarnas förluster nu vida översteg våra, var situationen mycket tröttande och snart gick ingen man eller kvinna utan små blödande sår från striden. Ingen kunde säga var detta skulle sluta och fortfarande tilltog mörkret på himlen, trots att det nu borde vara dag.

Jag närmar mig nu slutet på min berättelse och det är först nu som de verkligt undersamma sakerna är att förtälja om. Vilka främmande makter eller höga gudar som kan ha varit med i detta spel vet jag icke, men det är först nu som man kan säga sig förstå, hur en bricka på spelbrädet måste känna sig till mods. Vad jag minns började vättarna ställa sig som i slagordning nedanför branten, medan deras trummor ljöd med en långsam samtidig takt, sakta stegrande. Återigen började det körlika ylandet och vi samlade oss på krönet för att möta anfallet, samtidigt som vi såg ned mot detta nya. Plötsligt klövs leden och vättarna vek åt sidan som för att ge plats åt något. Vi spanade ned i det dunkla men kunde inte skönja mycket i mörkret. Jag minns att det först var skumt, men att sedan började en högrest gestalt i mörka kläder framträda, sakta framskridandes mellan leden. Trummornas takt ökade ytterligare medan ylandet lade sig. I stället hördes ett tilltagande mummel från vättarnas led. Så började de röra sig framåt.

Tyst men obevekligt kom de uppför branten. De vanliga stridsropen hördes inte och vapnen svängdes inte heller. Här och var segnade en vätte med en pil genom kroppen, men horden rörde sig hela tiden spöklikt framåt utan att se sig om efter de fallna. Endast trummornas stegrande takt hördes. Pötsligt kom ett fräsande ljud. Med ett skarpt sken uppenbarade sig nu en lång rad kornblixtar i vättarnas led. Samtidigt som vättarna upphov ett rop, rörde sig kornblixtarna upp mot oss och slog in i våra ställningar. Några bland krigsfolket försökte komma undan blixtarna och andra värjde sig med sköldar, men var och en som kom i vägen brändes svårt. En frän stickande lukt blandades med stanken av bränt kött. Så var vättarna över oss.

Nu var deras anfall fruktansvärt. Med rasande skrän högg de hårt in på det skakade krigsfolket. Våra led sviktade och bröts och med ens blev allt en kokande gryta av järn och blod uppe på krönet, där striden stod man mot vätte lika mycket som att fienden höggs i ryggen. Nu dog många goda kämpar och många vänner jag känt. Där föll Roghild Svarte framför faneförarens fötter, den hårdaste sköldmö jag stridit med näst Örnvinge och jarl Dana själv. Jag såg soldater kasta skölden och fly för att omedelbart huggas ned, och andra såg jag gripas av raseri men likväl huggas ned.

Lärka tystnade och drack djupt ur bägaren. Mangral såg orörligt ut i luften utan att säga ett ord. Med ett spänt uttryck i ansiktet satte Lärka åter ned bägaren på bordet.

"Det är nu det börjar", sade han stilla.

Vättarna hade brutit våra led, och detta under så lång tid det tar för en stock att rulla nedför en slänt. Då hördes ett muller stiga upp över hela himlen. Med ens lystes den upp av en rad flammande blixtar, och ljuset träffade oss så plötsligt att gräset syntes skina grönt likt under solens sken. Ett blodisande tjut steg upp nedifrån backen och striden avstannade kort. Återigen hördes skriket, nu mer likt ett kvidande barn, och sedan tysnade det i en jämmer. Jag skall aldrig glömma det ljudet.

Så hördes plötsligt faneförarens röst. "Till mig, Aralanthas blod, till mig!" hördes han ryta. Vi såg honom alla stå på toppen av krönet; bredbent och med svärdet lyftat högt över huvudet. Jag själv var bara ett halvdussin steg ifrån, då plötsligt åter himlen öppnade sig. Jag minns att jag såg hur strömmande ljus ringlade sig kring faneföraren när blixten slog ned i hans lyftade bredsvärd. Jag måste ha slungats bakåt, för i nästa stund låg jag på backen utan att först veta skilnaden mellan vad som var uppåt eller nedåt. När jag åter reste mig, såg jag hur faneförarens svartnade och rykande skepnad stod kvar några steg ifrån mig. Det brann i gräset runt honom och det stod en stank som av bränt hår och återigen den fräna stickande lukten. Framför honom låg några vättar illa svedda och det tycktes som om hela slagfältet avstannat. Jag såg andra vättar närma sig med förundran i sina anleten. Innan jag han reagera hade en av dem riktat ett hugg mot faneföraren. Eggen slant mot den hårda svartnade brynjan som helt täckte hans kvarlevor, ty jag var helt övertygad om att han måste vara död, trots att han stod stilla i samma ställning med svärdet lyftat.

Då hördes plötsligt hans ande tala. Ett gällt mumlande som stegrades till ett skri, likt under en mäktig galder, hördes ur hjälmens innandöme. Det gick inte att uppfatta många ord, men det tycktes mig, och flera andra som jag sedan talade med, som om varje gudanamn åkallades ett efter ett i en stigande bön om bistånd. Vättarna bleknade och flydde. Runt hela åskrönet fattade krigsfolket mod och började nedkämpa de rännande missfostren. Jag själv rusade med några andra fram mot den svartnade gestalten som ännu hördes galdra. Först när vi rörde hans hjälmvisir tystnade bönen. Uppfyllda av vördnad öppnade vi försiktigt hjälmen och se, där var hjälten oskadd! Aldrig har jag förr genom gudarnas försorg beskurits en sådan upplevelse! Trots att brynjan smälts av ljungeldens kraft, så att alla ringarna satt som lödda vid varandra, var vår faneförare orörd och gudarna hade hjälpt oss till seger.

Mangral stirrade med gapande mun på Lärka. Vinet hade nu börjat ge denne en alltmer blossande färg på kinderna, och han såg mycket nöjd ut med att slutligen ha fångat vännens intresse.

"Sannerligen, blir inte historien allt bättre", sade Mangral stillsamt.

"Du kan alltid lita på en gammal aralanthier", grinade Lärka fryntligt och räckte fram bägaren. "Vi lovar alltid vad vi säger ... menar vad vi lovar, menar jag. Vad säger jag!" Mangral skänkte i.

"Nå, vad hände egentligen med allt detta sedan", undrade Mangral. Försiktigtvis ställde han ned flaskan på golvet bakom sig.

De få vättar som inte huggits ned syntes aldrig mera till och vi kunde nu återvända hem. Vi tvingades lämna mycken utrustning sedan våra hästar gått förlorade, och det tog ett tag att komma till mer bebodda trakter. Vår älskade faneförare, numera hjälte vorden, fick vi stjälpa ned på en bår sedan vi hällt vatten på honom för att släcka glöden i taglet under brynjan. Brynjan, som täckte honom helt, var omöjlig att rubba sedan ringarna lötts ihop av blixten, och vätan gjorde inte saken bättre. Det skulle berättas mycket bland soldater och prästerskap om denna händelse senare, men sanningen är den, att vi var tvungna att bära honom med rustning och allt i regnet under en hel dag innan vi nådde fram till en smed. Väl där tog det en hel natt innan Grymme var helt befriad ur sitt fängelse, och jag har aldrig sedan dess sett den mannen med en min så fylld av hängivenhet och lättnad. Händelsen hade nära nog blivit honom övermäktig i helig styrka, och han var blek och knäna vek sig under honom många timmar efteråt. Först ett dygn senare var han stark nog att återta befälet över truppen. Även svärdet bände vi loss från de ihoplödda brynjehandskarna, men vi fann att skärpan nu var helt borta ur stålet och stor förundran visade krigsfolket över detta.

Senare, när vi nått lägret, kom präster till oss för att förhöra sig om denna begynnande legend. Vi var alla villiga att berätta vad vi sett och upplevt, och de heliga männen och kvinnorna visade stor glädje och förundran. De sade oss att detta var förvisso ett under och att faneföraren måste ha uppfyllts av gudomlig kraft. Grymme själv svarade hela tiden undvikande på alla frågor och sade att han nog inte mindes så mycket av det skedda. Sådan ödmjukhet visade nu faneföraren inför det gudomliga, att han helst ville slippa vidare berömmelse och helst såg att inget mera sades om saken. De heliga ville dock att hjälten skulle föras till översteprästen och legenden spridas över världen till uppbyggelse för de troende, men när sådant fördes på tal blev faneföraren högröd i ansiktet och vände på klacken för att aldrig mer nämna något om saken. Till slut fick också prästerna ge sig av utan honom.

Fanemästaren talade aldrig mer om saken och ingen vågade någonsin nämna det i hans närvaro. Det skall dock sägas att han, efter detta, oftare besökte tempel när han hade tillfälle, och var gång det kom oväder och åska sågs han endast titta upp mot himlen med en tankfull inre frid. Det är därför min tro att något mycket särskilt hände oss den morgonen, när vi helt uppenbart utsattes för ont häxeri och trolldom men sedan frälstes på detta underbara sätt. Svärdet, som mist sin skärpa i ljungelden, fördes dock av prästerna till Aahren och där lär det finnas än att beskåda för den som kan ta sig dit.

"Och nu, min vän, är berättelsen till ända", sade Lärka med en längtansfylld blick bortanför Mangral. Denne satt tankfull och begrundande.

"Förstod du någonsin något om vad den gamla kvinnan sade? Hon, den galna i byn, du vet."

"Jag har tänkt en del på det också, men jag kan inte förstå annat än att hon måste ha varit en smula synsk. 'Elden frälser', sade hon ju, och på sätt och vis var det ju himlens eld som räddade oss. Kanske var det något sådant hon menade."

"Kanske. Jag känner ju vättar litet bättre än du, som du vet, men om illvättar minns jag inte allt för tillfället."

"Litet vin kanske skulle ..."

Mangral tog fram flaskan och hällde upp. Sedan satt ha tyst och grubblande en stund.

"Lärka ..."

"Hmmjaa ..."

"Du ljuger väl inte för mig!?"

"Nej, vet du vad, på mitt hedersord så sant jag kämpat mot onda makter."

Ett kort krig utspelade sig mellan vännernas blickar, där bådas anleten skiftade mellan spefull finurlighet och ett frågande uttryck. Till slut tog Lärka till orda .

"Händer det möjligen något spännande i Wenheim?"

"Kanske det."

"Din tur då."

Mangral satte ett finger mot sin rynkade panna och lutade sig bakåt i stolen. Under en lång stund skiftade hans ansiktsuttryck fram och tillbaka medan han tänkte. Till slut lutade han sig framåt och började berätta.

Men det är en annan historia.