Erborigisk Magikerkultur

Hjortar

Av: främst Sonny Jakobsson, Patrik Oksanen och Tobias Amnell

Magikerna i Nars rike

När Nar härskade i Naroniens land var magikerna en naturlig del i hans rike. Runt omkring i landet fanns ett flertal skolor för magiker. Skolor, som delades med de som lärde ut konsten att läsa, konsten att räkna och konsten att läka sår.

Under Nar var landet ett själens tempel där lärde, poeter, barder och bildhuggare frodades. Magikerna var en del i samhället och deltog liksom andra lärde och präster i att bygga riket, och kunde hålla ämbeten i hela det vidsträckta Naronien. Med tiden falnade Nars glans, när Arned var kung hade förfallet gått så långt att riket föll samman. Hungriga ämbetsinnehavare som gillade makten intrigerade mot konungen och varandra, alla knep för att vinna fördelar användes. Bland dessa fanns magin, vilket inte var konstigt då även magiker höll ämbeten. Många menar att det var de mäktiga magikerna som slutligen drev konungen och prästerskapet i landsflykt.

Arneds utvandring innebar att magikerna splittrades i två delar, de som följde Arned och de som stannade kvar. De som följde med Arned menade att använda magi för vinningens skull var en styggelse och hotade hela balansen. Deras strävanden kom att inrikta sig på att bevara balansen, och bekämpa de som missbrukade magin för att påverka balansen. Många av dessa magiker var sådana som var verksamma i skolor runt omkring Nars rike. De medförde stora delar av biblioteken, eller lät förstöra dessa för att de inte skulle hamna i fel händer. Trots det blev många viktiga orginalskrifter kvar i händerna på skrupelfria naronska magiker. De magiker som stannade kvar i Naronien var magiker som fanns ute i samhället, som ämbetsinnehavare, som rådgivare, som lycksökare. De kom att med tiden inrikta sig till större delen på förvrängningsmagi som var användbar i deras intriger, eller magi för kontroll över människor för att underlätta sina strävanden efter makt. De hade inga intressen av att upprätthålla magiskolor eller göra sina kunskaper kända för omgivningen. Detta skulle i sådana fall innebära att deras makt avdramatiserades. Detta är förklaringen till att det finns två, mycket separata sätt att se på magin. Dels det traditionella, balansbevarande och institutionaliserade sättet som brukas i Aralantha, dels ett mer dolt, och mer maktorienterat sätt initierat i Naronien.

Magikerna i Aralantha

Magiker skrudar sig oftast i fotsida kåpor av klassiskt snitt, gärna i dyra material och täckta med symboler och magiska verser. Slokande struthattar föredras starkt framför andra huvudbonader. Dräktens färg varierar allt efter ägarens smak och intressen. Ofta bäras också rikt snidade och symbolprydda stavar.

Magikerna i Aralantha ser sig som bevarare av den sanna magin från Nars rike. De tar sin uppgift att bevara och försvara balansen på största allvar. För dem är kunskapen det viktiga, inte att vinna fördelar med dess hjälp. Alla har olika talang för magi, vilket inte endast bestäms av intellektuell förmåga. Denna uppmäts av magikerna i Aralantha genom ett slags antagningsprov innan eventuella elever får tillträde till studier. Den blivande lärjungen får visa sina förmågor i olika situationer och på olika sätt. Lärjunge som bedöms som lämpad får gå i lära, vanligtvis är det förknippat med kostnader - vilket gynnar den med kontakter och pengar, men ibland tar magikern upp fattiga, men exceptionella talanger.

Naturligtvis är det som så att den med mindre fallenhet i större utsträckning brukar hoppa av studierna, då det brukar ta lång att klara av de enklaste av de magiska principerna.

I Aralantha fanns det två magikersammanslutningar vilka bedrev både studier och efterforskningar inom magin såväl som upptog lärlingar: dels "Gillet för Magi och Trolldom" i Aahren och dels "Magikernas och Alkemisternas Skrå" i Erdamaar. Den senare splittrades dock efter Mornams kupp, då Olvar Bolme störtade sin far och intog jarlatronen. Olvar Bolme lät därefter förfölja och fördriva stadens magiker, vilka han fruktade. Kung Mornam lät dock magikerna i Aahren vara, mot att de höll sig för sig själva.

Att gå lära i Aahren och Erdamaar ter sig ofta lika, med vissa mindre skillnader. De som godkänts får studera magins grunder. Efter omkring 5 år brukar lärlingarna prövas, för att se de om de har förstått dessa grunder. De som har någorlunda talang och lagt in en tillräcklig arbetsinsats brukar klara av detta, och de som inte har det brukar oftast klara av det inom 15 år om inget avbryter deras studier.

Efter detta bedöms magikerlärlingens kunskaper och läggningar inom de olika Elementen (Luft, Eld, Jord & Vatten) för att se vilken inriktning som lärlingen skall ta i sina studier. Då intresse har stor vikt, brukar alltid lärlingens egna önskningar beaktas. Därefter får lärlingen (som därefter dessutom kallas efter sitt element, exempelvis jordlärling) en mästare inom sitt tilltänkta element som skall tillse hans utbildning. Lärlingen bistår också mästaren i dennes forskning. Dessutom får lärlingen räkna med att utföra en rad sysslor och ärenden åt sin mästare.

Efter ytterligare fem år (eller när mästaren tycker att lärlingen är mogen samt förtjänar detta) får lärlingen göra ett gesällprov, vilket skall visa att denne behärskar sitt element samt har de grundkunskaper och den etik som krävs för friare och mer självständiga studier.

Magikergesällen tillåts söka magisk kunskap på egen hand, och brukar oftast ta anställning hos en magiker i Aahren eller Erdamaar (oavsett var gesällen fick sin utbildning) som dennes biträdare eller besöka diverse bibliotek och boksamlingar för att utöka sin kunskap. När magikergesällen anser sig redo, kan denne ansöka om att få göra ett mästarprov, vilket kunde göras antingen i Aahren eller i Erdamaar. Efter fördrivningen från Erdamaar kan endast mästarprov avläggas i Aahren. Det är dock rekommenderat att man spenderar minst fem år i fortsatta studier innan man försöker sig på det. Om provet lyckas får man titeln magiker och tas upp i ett av de fyra kollegierna på skolan i Aahren (eller före år 626 i magikerskrået i Erdamaar).

Oönskade element, makthungriga och oansvariga lärjungar (ofta skyllda för naronsk påverkan), vilka man inte önskar inom magikerkåren brukar rensas ut under utbildningen. Stor möda läggs på att försöka upptäcka sådana individer tidigt för att minska skadeverkningarna. Detta, kombinerat med att många hoppar av på grund av andra orsaker eller inte har talang nog för att bli fullvärdiga magiker, gör att knappt en fjärdedel brukar ta sig fram till mästarprovet.

Om en misskötande lärling hunnit få tillräckligt med kunskaper för att kunna åstadkomma skada försöker man genom olika besvärjelser göra att lärlingen antingen glömmer sina kunskaper eller inte kan lära sig mer. Eftersom alla magiker vet vilken skada magiker som brukar sina krafter för egen vinning kan göra tar man detta på största allvar.

En magiker som använder sina magiska krafter för egen eller andras vinning stör, eller rent av förstör balansen. Den som förstör balansen hotar all existens och blir därigenom inte bara ett hot mot magiker, utan mot alla människor. Detta visade erfarenheterna från Nars rike. En magiker som är upptagen i Aahren eller Erdamaar och som brukar sina krafter utanför de ramar och normer som är accepterade rannsakas alltid. Denne ställs då inför en slags domstol och får där framlägga sina skäl för brukandet av sina krafter. Om magikern kan påvisa att detta gjordes för att återskapa en balans rubbad av annan magi frias han, annars fälls han och blev bannlyst. Bannlysningen innebär att bli utslängd från skolan/gillet. Ibland är det en begränsad tid, är brottet grovt - för alltid. Den felande magikerns kollegor försöker också frånta, eller låsa, den fallne kollegans kunskaper så att denne inte kan fortsätta att göra skada.

Därmed kan sägas att även om Aralanthas magiker är bland de mäktigaste inom människosläktet, är de ofta esoteriskt inriktade, och kan sägas ägna sig åt magin främst för magins skull.

Gillet för magi och trolldom i Aahren

Det finns en magikerskola med ca 100 magikerkunniga i ett torn bredvid de lärdes akademi i Aahren. Gillet består av fyra kollegium, Luftens-, Jordens-, Eldens- och Vattnets Kollegium. Varje kollegium utser den lämpligaste av de sina till Mästare. Mästaren sitter oftast på sin position livet ut, och brukar ofta dessutom i sitt testamente nominera sin efterträdare. Effekten av detta är dock endast att den nominerade automatiskt får ställa upp i valet till att bli Mästarens efterträdare, samt får en röst ytterligare, "hörd från graven". En Mästare kan stiga ner självmant eller bli avsatt om denne anses olämplig. Gillet leds av den äldste av Mästarna, vilket för tillfället är Rekosh, Jordens Mästare.

De som blir antagna till skolan i Aahren betalar man antingen avgift eller får stipendium om de har stor talang. Magikerlärlingarna får naturligtvis hjälpa till i hushållet och även biblioteket och magikergesällerna assistera sina mästare i experiment samt undervisa lärlingarna i magins grunder. Detta oavsett social klass. De som har stipendier förväntas göra mer av dessa sysslor än andra.

Magikernas och Alkemisternas Skrå i Erdamaar

I Erdamaar fanns fordom ett magikerskrå, där det 626 fanns drygt 80 magikunniga anslutna (inklusive lärlingar och gesäller i träning). Detta magikerskrå bildades då det fanns magiker som önskade en något mer avskild miljö att bedriva sin forskning än skolan i Aahren. Den blev dessutom med tiden en tillflykt för de magiker som önskade inrikta sina studier i delvis andra fält än de allmänt accepterade Elementen, (Jord, Luft, etc.), eller helt enkelt komma lite närmare naturen och småstadslivet (Erdamaar varken var eller är en alltför stor stad). Det har lett till att det oftast är magikerskolan i Aahren som leder den elementarmagiska forskningen medan den esoteriska hade sitt främsta säte i Erdamaar. Att magikergesäller brukade studera för både magiker i Erdamaar och Aahren innan de erlade sitt mästerprov, gjorde att de båda magikersammanslutningarna inte fjärmade sig alltför mycket, då gesäller från båda kan hamna hos den andra.

I Erdamaar har varje magiker sin egen privata bostad. Men skrået har även ett gemensamt hus med samlingssal, gästrum och bibliotek. De officiella representanterna för skrået var Mästarrådet. Till Mästarrådet brukade fyra ledamöter väljas, vilka enligt aahrisk modell skulle representera de fyra elementen. Dessa ledamöter fick titeln Mästare som kollegiernas överhuvud i Aahren, men hade inte Element-tilläggen till sina titlar. Mästarrådets Äldste var överhuvud för hela Skrået, vilket innan statskuppen var Andwar Nelchadriansfare. Mästarrådet tog upp allehanda frågor, antagningar och prov av lärlingar, gesäller och magiker, samt dömde lärlingar, magikergesäller och magiker som ansågs vara olämpliga eller begått diverse brott, varefter de kunde uteslutas ur Mästarrådet och förbjudas vidare skolning i både Erdamaar och Aahren. När det gällde affärer magiker emellan hade jarlen skänkt Mästarrådet full domsrätt, vilket gjorde att även för allvarligare förseelser kunde straff utmätas, vilket har lett till bland annat tre avrättningar i Skråets månghundraåriga historia.

I Skrået i Erdamaar tog varje magiker som så önskade en eller möjligen två lärlingar till sin hjälp, vilka assisterade honom i allehanda sysslor (experiment, städning, katalogisering, hämta saker, gå ärenden o.s.v.) Varje lärling antogs på privata grunder, ofta beroende på talang, men även beroende på kontakter, tjänster, och pengar. Efter 5-10 år (när lärlingen ansågs vara tillräckligt kunnig av sin mäster) prövades denne inför Mästarrådet, varefter lärlingen fick välja sitt element genom att välja en mästare bland de magiker som presenterades som villiga att ta emot denne. Minst en magiker av vardera elementet skulle finnas i urvalet, vilket gjorde att Mästarrådet ibland nästan tvingade vissa magiker att ta emot lärlingar.

Efter omkring fem år, eller när en lärling ansågs tillräckligt kunnig, kunde denne begära ett gesällprov, eller så ställde magikern upp ett prov för lärlingen närhelst denne verkade vara mogen. En magikergesäll kunde om han så önskade ta anställning hos en erdamaarisk magiker som assistent, antingen i "labbet" eller för att lära upp lärlingarna i grunderna. Lärlingar fick mat, husrum och undervisning, gesällassistenter fick dessutom en lön. En lärling som inte fick ovanstående hade rätt att gå till Skrået och ta upp saken, varefter om lärlingens mäster ansågs försumma sina plikter antingen korrigerade sina ovanor eller fråntogs lärlingen, som då fick en ny plats hos en annan magiker. Om skrået ansåg klagomålet ogillt kunde lärlingen fråntas sina kunskaper och slängas ut.

Mästaren kunde också när som helst kasta ut lärlingen om så önskades. Lärlingar eller magikergesäller som ansågs vara olämpliga efter beslut i Mästarrådet förbjöds vidare skolning i både Erdamaar och Aahren. För allvarligare förseelser kunde även värre straff utmätas. När det gällde affärer magiker emellan hade jarlen skänkt Mästarrådet full domsrätt.

När en magikergesäll ansåg sig redo kunde ett "mästarprov" göras inför magikerskrået, varefter (om det godkändes) han blev en magiker själv, med rätt att "öppna eget" och anta lärlingar som en fullvärdig medlem i skrået. Som fullvärdig medlem fick denne rösträtt gällande de frågor som togs upp på skråmötena, samt rättigheten ställa upp i valet till Mästarrådet. Till rådet brukade fyra ledamöter väljas, vilka enligt aahrisk modell skulle representera de fyra elementen.

Skrået trodde sig ha goda relationer till staden såväl som till befolkningen, vilket gjorde att när Olvar Bolme störtade sin far och lät avrätta drygt ett dussin magiker, lärlingar och gesäller, blev maigkerna synnerligen överraskade och helt tagna på sängen. De flesta packade och flydde staden, men då det inte var en sammanhållen skola, utan ett skrå, blev flyktorterna individuella. De flesta tog sig först till magikerskolan i Aahren, men flydde raskt vidare då de förföljdes av Olvars beskyllningar.

Av vissa anledningar blev dock magikertätheten i Borgevid avsevärt högre, då många tog tillfället i akt att började leta efter gamla försvunna dokument i stadens nu något mer tillgängliga boksamlingar, samt slå sig ned i något av de tomma gamla husen. Det var ju trots allt hit som Nems skrifter togs, och det kallades inte Nemevid för intet.

De magikunniga i Naronien

När Arned utvandrade ville den förste fursten av Borgevid döpa om sin stad efter den han beundrade mest - det blev Nemevid. De kvarvarande magikunniga i Naronien var egoistiska, ute efter egen vinning och föga intresserade av att bygga upp öppna institutioner. De höll på sina kunskaper, och delgav inte sina lärlingar allt - för att inte hamna i underläge.

Nems system verkar ha bevarats intakt av Ödesnaroniens konservativa anda. Detta har också hjälpts av att många av originaltexterna har legat kvar där sedan Utvandringen.

Detta, samt naronernas sinnelag, gör att Naroniens trollkunniga ofta antingen använder mindre påtagliga magiska bruk (som sinnesmagi) vilket inte kräver alltför mycket magisk kraft, eller hanterar magiska föremål och artefakter (som Nems spira) som gör att de i vissa fall klarar av bedrifter som en Aralanthisk magiker aldrig ens skulle drömma om att försöka sig på. Dessutom har de ödesnaronska magikunniga mindre skrupler gällande användandet av magi, och använder det när tillfälle ges så länge det kan göras utan att någon märker det. Magin används främst för att komplettera bruket av annan makt. Till skillnad från den aralanthiske magikern är magin för den naronske trollkunnige främst ett medel, och inte ett mål i sig.

Det finns inte någon magikerskola i Naronien. Det finns dock traditioner som att furstar håller sig med magi-kunniga rådgivare. Här är Njarkafursten av tradition kanske det bästa exemplet. Andra furstar lär sig magi själva, som den siste fursten av Nemevid. Ödespräster skaffar sig gärna kunskaper om de "glömda mysterierna" när de har möjlighet. Dock har kunskaperna om Nems system förfallit p g a den mindre öppna anda som finnes i dessa kretsar, då sådana mäktiga kunskaper aldrig helt delas med någon. Detta har lett till att det bland Naroniens magi-kunniga finns en tradition att ens mästare oftast har varit mäktigare än en själv. Det finns ett talessätt som talar för sig själv:
"De gamla mästarna kunde mycket mer än vi, ack så mycken kunskap är förlorad."

Förutom detta har självstudier av magi genom att läsa gamla texter, eller avtvingandet av andra magikunnigas hemligheter, varit ett av de främsta sätten att finna ny kunskap. Det kan därmed sägas att det finns en viss tradition att föra de magiska kunskaperna vidare i Ödes-Naronien. Dessutom har naronierna haft stor fördel av att de inte (som Aralnanthierna) har strävat efter balans. De har brukat magi så ofta de har ansett sig betjänta av det, och därmed lärt sig genom erfarenhet. Dock har det varit få som vikt sin tid enbart till att utforska magins irrgångar.

Det ovanstående gäller dock mest de delar av Naronien som ligger under ödestrons inflytande, då nya influenser har kommit till de fria delarna. En del av dessa består av asatrons nya inflytande, speciellt i Wenheim och Borgevidstrakten, och andra på grund av de magiker som flydde från Erdamaar i och med den magikerförföljelse som Olvar bedrev.

Randersk magikultur

Då randersmarkarna har få, om ens någon känd magiker, inom sitt rikes gränser kan nog sägas att randers folk håller sig väl avvaktande till magi. Detta kan kanske hänföras till de erfarenheter randersmarkarnas förfäder hade av magikerkunniga fiender innan de tvingades ut ur Naronien.

Man skall inte utesluta trollkunninghet i randermark helt bara för den sakens skull, det finns personer med speciella krafter och förmågor även där. Men de är antagligen inte skolade i Nems system.