Matkulturen i Erborigien?

Av Maria Neijman och Anna Jonsson

Lämpligt nog innehåller rubriken ett frågetecken; man frågar sig onekligen om det verkligen finns en matkultur? På varje värdshus, oavsett var i världen man befinner sig, serveras i stort sett samma slags mat. Erborigien upptar ju en yta jämförbar med Europas, och som bekant medför svenska turister emellanåt Kalles Kaviar och knäckebröd på semestern eftersom man knappas förväntar sig att dessa särpräglade livsmedel finns tillgängliga utanför Sveriges gränser.
Detta torde klargöra vår ståndpunkt. I rimlighetens namn borde mathållningen i Aralantha skilja sig minst sagt markant från den i Wenheim. Vi efterfrågar alltså en större variation; från högst lokala specialiteter till nationella rätter.
Mat är tradition. Hemlängtan är i många fall förknippad med mat. Likaväl som den svenske turisten tar med sig knäckebröd kan den randerske resanden ha med sig ett stycke av hemlandets goda, rökta korv att plocka fram när hemlängtan sätter in. Vid det dignande aralanthiska bordet kan naroniern sakna mammas ekorr-ragu...

Nästa spörsmål; hur historiskt korrekt bör man vara? Låt oss exemplifiera med
Majs Kokta majskolvar kan accepteras då Columbus införde majsen till Europa efter sin tripp till Amerika 1492. Cornflakes däremot experimenterade en mr Kellogg fram i USA på 1890-talet...
Kaffe är för många ett livselixir, men importerades till Europa först från början av 1600-talet.
Potatisen är ett annat livsmedel som tyvärr inte faller inom Erborigiens tidsramar.
Den infördes till Europa på 1500-talet. Den nådde inte Sverige förrän c:a 1650 då den först odlades av Olof Rydbeck i Uppsala. (Och hur många tänker erkänna att de trodde det var Jonas Alströmer som införde den stackars knölen?)
Tobak går visserligen inte att äta men kräver en kommentar ändå. Den kan vara gångbar eftersom den gode Columbus är inblandad även här. En historisk eloge dock till alla snusare eftersom man först använde tobaken till snusning, och även om piprökning snart nog tog överhanden skedde detta troligtvis inte förrän en bit in på 1500-talet.

Däremot finns det historiskt korrekta livsmedel och maträtter som förbisetts. I Syd-Europa under medeltiden odlades faktiskt ris! Vi vill även slå ett slag för fänkål, baljväxter, jordärtsskockor, svamp, soppor i största allmänhet, sallader och sist men inte minst kryddor såsom ingefära, kanel och saffran.
För övrigt behöver man inte som barder plägar mumla "mämmin" när det borde vara fullt tillåtet att beställa in brännvin. Brännvinet blev nämligen känt i Europa under 1300- och 1400-talen. Sverige hade sitt första brännvinsförbud 1494, vilket torde innebära att man innan detta lärt känna dryckens verkan. Varför annars förbjuda den?

Andra intressanta uppgifter vi fått fram i våra matstudier är att hårdost och råa grönsaker sällan serverades eftersom det var fattigmanskost. Alltså helt OK att ha med sig att gnaga på under vandringar, men knappast något ett värdshus med självrespekt serverar sina gäster.
Grovt bröd användes som tallrik eller nödkost. det bröd man serverade till maten var finare kuvertbröd av vete, åtminstone om man festade till.

Nu är det allom bekant att vi ganska ofta serveras potatis i Erborigien, Erdamar är känt för sin tobak, emellanåt bjuds man på kaffe och dessvärre har cornflakes vid åtminstone ett tillfälle serverats till frukost.
Vi vill ju inte frånta Erdamar dess försörjning, men hur vill vi ha det med potatisen och kaffet? Cornflakes? Låt oss säga att vi hoppas att denna företeelse har gjort sitt sista gästspel i Erborigien!
Erborigien är en sagovärld och vi kan ta oss vissa friheter gentemot den europeiska medeltiden vilken, enligt stadgarna, denna värld i många avseenden liknar. Följaktligen kan vi inlemma potatis och kaffe i mathållning om vi vill. Oavsett utgången är det bra om vi en gång för alla bestämmer oss.
Om vi utgår från en korrekt medeltida mathållning; vilka icke-medeltida livsmedel och maträtter vill vi då tillföra Erborigien? Som ni kanske har märkt är mat ett av våra stora intressen och tar gärna på oss uppgiften att sammanställa en "världskokbok". Detta givetvis under förutsättning att föreningens medlemmar kan komma överens om riktlinjerna.

Tobias spekulerar:

Mat ligger nog de flest varmt om hjärtat (eller i alla fall varm i magen). Engagemanget från Maria och Anna går det inte att ta fel på. Iden med en världskokbok är sannerligen inte dum. De var med något liknande i tankarna vi för ett par år sedan hade ett par "matkvällar" i Uppsala. Ett slags knytkalas där var och en tog med en maträtt från "sin" del av Erborigien. Ett par av recepten har jag sparat och publicerar nedan.
Jag skulle också vilja avråda, att som Maria och Anna delvis gör, ta den historiska korrektheten som ett rättesnöre för Erborigien. Historien var sällan särskilt glamourös eller sagofylld. När vi nu har möjligheten att skapa en egen värld tycker jag att vi skall ta tillfället i akt att välja ut de bitar ur historien vi vill upp leva och avstå från resten.
Det finns t.ex. ingen digerdöd i Erborigien, ingen krutvapen och inga tryckpressar. Dessa företeelser skulle leda oss utanför den värld vi har skapat hittills, och som jag tror att de flesta vill behålla. På liknande sätt fick jag när jag kom till Gyllene Hjorten veta att brännvin inte förekommer i Erborigien av den enkla anledningen att fylleri och rollspel inte går ihop, och det tycker jag är en bra inställning. Kaffe och tobak tycker jag däremot bidrar till den stämning jag vill ha i Erborigien. Ett värdshus fyllt av piprök eller en kopparpanna mocka över öppen eld i duggregn är oemotståndliga upplevelser.
Potatis och ris slipper jag däremot gärna. (För att inte tala om majsflingorna. Det var mycket nära att den frukosten förstörde hela morgonen för mig, hu!) Potatisen är en nödlösning för den okunnige. Det finns som Maria och Anna påpekar gott om alternativ som bättre skulle kunna hjälpa oss att skapa den särskilda Erborigiska stämning som vi vill ha.

Recept

Jag hoppas att jag har skrivit rätt namn till rätt recept.

Kall laxröra från Tangbergen

(Tobias Amnell)
Ingredienser
150 g kallröktlax
4 hårdkokta ägg
½ röd lök
½ dl hackad gräslök
½ dl hackad dill
1 msk mildrökt kaviar
½ krm nymalen vitpeppar

Skär laxen i små tärningar, hacka äggen ganska grovt, finhacka rödlöken. Blanda samtliga ingredienser.

Salt vinterröra från Njarka

(Kristina Jagell, Monica Pettersson)
Ingredienser
Ett sjok potatis tärnas
En bit fläsk
En lök
Mjölk
Mjöl
Stark peppar
Timjan
Salt
Buljong

Stek fläsk ock lök. Koka potatis i buljong. Gör redning. Blanda.

Vrackmockor (Vidklyfte)

(Maria Risberg, Marit Hedlund)
Ingredienser
5 ägg
5 dl syrad mjölk (fil)
5 dl mjöl (graham eller vete)
3-4 rivna morötter
Peppar
Något vatten

Gräddas

Äppelkaka från Erdamaar

(Tobias Amnell)
Ingredienser
½-3/4 torrt bröd
4-5 äpplen
½-1 dl honung
1-2 dl rött vin
150 g smör

Riv brödet. Skala och riv äpplena, blanda med honungen. Varva rivet bröd med äppelblandningen. Börja och sluta med bröd. På varje varv skall lite skirat smör hällas, extra mycket på det översta lagret. Över alltsammans hälls vinet varefter kakan gräddas i ca 200° C 30-40 minuter.

Båtbyggarbädd från Aralond

(Helena Ängebrink)
Ingredienser
180 g smör
1 dl socker
4 ½ dl vetemjöl
1 äggula
1/8 tsk muskot
¼ tsk kryddnejlika
1 knivsudd saffran
ev gurkmeja efter färg och smak

Smält smöret. Blanda i socker och äggula. Tillsätt mjöl och kryddor. Använd eventuellt mer smör eller äggula om det blir för torrt. Häll upp i smord och bröad form och grädda på 165° C i mer än 45 minuter.