Mornams härförare

Hjortar

av Patrik Oksanen

Den här sammanställning upptar viktigare, och oviktigare, fiender som slåss eller har slagits för Mornam. Personerna presenteras i ordning efter rang och ställning.

Meiron Solkulle av Lonäs, jarl av Odels
En av Mornams största hjältar som dock vänt sig från sin forne herre. Jarlen ärvde Odels av sin fader 620, men hans avund mot Noedren gjorde att han förbröt sig mot konung Gladoron genom att sida med Mornam. Jarl Meiron blev snabbt en av Mornams främsta härförare. I Noedren skördade han stora framgångar. Vid Hovaskulle var det han som låg bakom segern mot randersmarkarna, även om kung Mornam har försökt sno åt sig lagerkransen. Jarlen är en kraftig karl med säker lans. Han är en mycket känd tornerare och en god taktiker. Allt detta gör att Mornam har lite svårt för jarl Meiron, och förhållandet de två emellan var aldrig det godaste. Till sist skedde en brytning och Odels fick med sig friherren av Öska och jarlen av Åtuna på sin sida. Tillsammans har de förhandlat fram ett vapenstillestånd med prins Edarin.

Ogil Ogilsson Otterberg, jarl av Chelmar (död 629)
Ätten Otterberg hade länge varit friherrar och mer än nöjda med det. Men när Ogil blev friherre hägrade mer makt och härlighet. Han lierade sig med Mornam och ordnade upproret i Chelmar, Han ledde personligen stormningen av staden och templet. Ogil såg även till att rensa upp bland de kungatrogna, trots att han förrådde släktingar, som brodern Hader, och goda grannar, som familjen Dahl.
Under sin tid som jarl har Ogil gjort sig känd som en lynnig och ganska oduglig härförare. Efter nederlaget vid Arenäs avrättades han år 629 av Mornam.

Olduin Stormfare, jarl av Aralond (död 629)
När nordborna landsteg fördrevs Stormfararna från sin framträdande position. Detta kunde aldrig Olduin glömma, även om hans bror Dare gjorde det. Medan Olduin predikade hat och kamp så tjänade Dare nordborna som landriddare. När Dare dog fick Olduin större svängrum i sin kamp mot nordborna. Han fick god hjälp av många förfördelade familjer med gamla anor. När Mornam kom med i bilden fick upprorsmakarna försäkran om att få ryggen fri. Med hjälp av skrämselpropaganda fick man delar av folket med sig. Jarl Thorgeir Kare mördades och senare kunde staden Aralond intas. Olduin utropades till jarl. Som herre över Aralond brottades Olduin med problemet att inte ha en flotta värd namnet. Varje försök att bygga förstördes av nordbor som kom seglande från Dahlen. Trots svårigheterna skaffade han sig en säker maktbas och kunde skicka en stor här i krig mot Feodras. Tyvärr för Olduin var alltför stora delar av hans styrkor långt i väster när det överraskande anfallet kom. Olduin lyckades skrapa ihop trupper för ett motanfall, men det misslyckades. Inför utsikten att tas till fånga tog han sitt eget liv.

Peder Oxblod, jarl, landriddare och härförare
Han blev känd som en av jarl Otterbergs mer hårdföra kommendanter och fick också efterträda sin herre. Med stor kraft har han försökt besegra jarl Danas styrkor i Chelmar. Han var ytterst nära seger år 630, men året därpå förlorade han i stället sin jarlastad.
I början av kriget mötte Peder Oxblod prins Edarin i tre drabbningar, och redan då visade han sig vara en svår motståndare, trots undermåliga styrkor. Detta gav honom inte något gott namn, då man från folket visste till vilket pris han tvingade soldaterna att stå fast. Det sades att han hotat bränna soldaternas byar om de vägrat lyda order eller flytt fanorna. Peder Oxblods fjärde större drabbning blev hans första olycka. Han belägrade staden Meldar, men anfölls överraskande av Torskåren i ryggen. I striden mötte han riddar Henrik och togs tillfånga. Oxblods styrkor flydde fältet efter förlusten av sin ledare.
Peder Oxblod satt i fångenskap fram till sommaren 629 då han byttes mot tio riddare trogna prins Edarin. Ett byte som prinsen ångrat sedan dess eftersom Oxblod snabbt efterträdde Otterberg.

Edar Eldsklo, friherre
Han kallas för den enögde örnen. Edar Eldsklo stammar från Aralond, men var tvingad att gå i landsflykt några år efter att nordborna lagt beslag på hans faders friherredöme. Edar Eldsklo sidade med Tere för att kämpa mot den kung, Gladoron, han ansåg begått så mycket orätt. Så småningom hamnade han i tjänst hos Mornam. Med hjälp av dennes pengar kunde Edar Eldsklo bidra till att organisera upproret i Aralond. Efter att ha kastat nordborna i sjön anslöt sig Edar Eldsklo med en kår av aralonder till hären vid Hovaskulle. I drabbningen mot randersmarkarna utmärkte sig aralonderna, och som tack gjorde Mornam aralonderna till sin egen hird. Edar Eldsklo återfick sin friherretitel och innehar en hög ställning vid hovet som hirdkapten. Som hirdkapten är han känd för gott sinne för organisation och taktik. I återtagningsförsöken av Aralond och stormningsförsöket mot Feodras ledde Eldsklo de aralondiska styrkorna under jarlen av Odels befäl. När så jarlen av Odels lämnade sydhären med sina trupper var det Edar som övertog befälet över resterna.

Stenkil Ulfsson av Rödje, friherre
Med slugt maktspel och mutor har Stenkil Ulfsson från Aahren lyckats med konststycket att bli nära förtrogen med kung Mornam och jarlen av Aahren. Stenkil Ulfsson är en makt att räkna med i hovets ränkspel. Han gjorde sin karriär som hätsk utrensare av kungatrogna i Aahren och Feodras. I vissa trakter nämns hans namn med samma avsky som självaste Loke. Stenkil Ulfsson utsågs som ledare för den sjöburna styrka som fick uppdraget att ta tillbaka Aralond. Kanske inte den bästa utnämningen. Stenkil Ulfsson saknade erfarenhet av att leda hela arméer och kom aldrig i närheten av Aralond. Men brist på härförartakter kompenserar han med en stor grymhet gentemot sina fiender. I Edarins här är det pris på Stenkil Ulfssons huvud, utfästare är riddar Henrik av Oxsala som lovat att bjuda den som dräper Stenkil en tunna med Chelmars bästa mjöd.

Karel Lidskjalf, riddare och rådgivare
Karel är numera Mornams mest betrodde rådgivare. Karel är från början en avfallen Chelmarridare.

Elgor af Eidensjö, friherreson och härförare (död 628)
Elgor tjänade Mornam med nit. Han såg till att folket i Chelmar svor trohetsed till Mornam, och metoderna var inte de mjukaste. Han kämpade i jarl Otterbergs här och ansågs allmänt som en duglig man. Efter den andra katastrofen vid Jalum, 628, fick Elgor uppdraget att ta över hären i Chelmar och gå till motangrepp. Men på en resa för att samla ihop folk hamnade han strid med Arnur Kem och dräptes. Därmed uteblev Mornams motanfall och Edarins här kunde utan att störas marschera över bergen.

Are Segerstierna, landriddare och härförare
Sonen till rackaren i Tiria har kommit långt. Are var redan tidigt en ärelysten själ. Han deltog i krigen mot Naronien, utan att komma längre än till att vara ställföreträdande rotemästare. Han lämnade hären och var hyrsvärd i Naronien under några år. Där kom han i kontakt med Mornam och blev en övertygad anhängare. I stormningen av slottet var Are framträdande, och för sin roll i dödandet av kung Gladoron och jarl Vidukinn belönades han med ett landriddarskap i Aahren. Företrädaren hade passande nog stupat i försvaret av kungaborgen. Segerstierna fick sitt adelsnamn av Mornam själv. Efter det har han fört befälet för Aahrens styrkor i norra Feodras med varierande framgång.

Eitil av Ingmansholme, riddare och härförare
Vinnaren av midsommarkransen 628 var Eitil, en duglig riddersman från Tuve. Eitil tjänar jarlinnan av Tuve, både i fält och i sängkammaren (om man får tro på ryktena). I kampen om Aralond ledde Eitil Tuves 400 knektar som deltog i anfallet längs sjövägen ned mot Aralond. Därefter har han slagits i Feodras. Eitil är ingen god strateg, men han kan konsten att mana på sina trupper. I lans mot lans finns det få som överträffar honom.

Kare Frodesson Karkelid, fogde i Chelmar (död 628)
Karkelid var Jarl Otterbergs närmaste man i Chelmar. Må han ha varit en förrädare och fiende, men han hölls ändå för en av de ädlaste. Prisandet av hans förtjänster och ridderlighet kan få en fundersam om han verkligen var en fiende, men i jämförelse med de flesta Otterberg omger sig av kunde prisandet nog vara befogat.
Karkelid föll i prins Edarins händer tystetid 628, och redan innan dess var han aktad av Edarins män. Tyvärr dog Karkelid snöpligt i lunginflammation i lövbrand samma år, innan han hunnits utväxlats.