Furstedömet Njarka

Hjortar

Denna text är resultatet av ett gemensamt arbete i Njarkagruppen. Många personer har varit med och givit synpunkter, men det är Ann-Britt Florin som har tagit på sig det otacksamma uppdraget att sammanställa allt. Denna text bör ej ses som slutgiltig, saker kan ändras, men främst tillkomma i framtiden.


Historia

I arla urtid hade vättar sin boplats vid källan (Dammen?) vid bergens fot. Men när människorna upptäckte att bergen var rika på såväl järn som salt och att källan var en utmärkt lägerplats försökte de med våld köra bort vättarna. Vättarna var starka men människorna var bättre rustade och de lade grunden till sin gruvby där vättarna bott. Vättarna tilläts dock att slå sig ned i närheten och de utnyttjades av människorna i den tunga gruvbrytningen. I gengäld blev de väl utrustade av människorna och lade grunden till den vättehär som varit Njarkas starka kort i alla tider. Kanske är det den bottenlösa dammen som gett Njarka dess namn då ordet Njarka härstammar från det fornnaronska ord som betyder "bergets spegel" eller "själens spegel".

Under Nars tid blomstrade handeln och Njarka växte från en gruvby till en stor stad. Under denna tid byggdes det mäktiga templet i stadens mitt. Det var tillägnat gudarna, men långt ifrån alla i staden var glada över den Nya tiden och många av de ödespräster som flydde undan Nar tog sin tillflykt i närheten av Njarka.

När Nars rike föll samman försvann den intellektuella överklassen söderut. Ödestron tog över och gudabilderna stuvades undan i stadstemplet som hädanefter blev det beryktade Ödestemplet. En mansålder efter utvandringen tillsattes Nemevidsfursten en av sina män att regera i norra Naronien och furstendömet Njarka började struktureras upp.
 

Ekonomi

Njarkas främsta tillgångar är och har alltid varit de järn- och saltrika bergen. Saltet exporteras som råvara medan det mesta järnet smids till bruksföremål och vapen. Framför allt vapen är en av Njarkas största handelsvaror och vapensmeder är högt aktade.

Jordbruket är magert men tack vare Bokfurs bördiga omland är furstendömet självförsörjande under normalgoda år vad gäller basgrödor. Lyxvaror importeras dock och handeln är en mycket givande sysselsättning. De få lyckliga som fått handelsprivilegium av fursten kan göra sig en stor förmögenhet. Berömda handelshus är Bocken som ägs av Note och Artos Handelshus. En stor del av handeln gåre vattenvägen via Fyldiavettna till Bokfur där sker omlastning till pråmar som sedan dras uppför Älvavattnet.

Under det krigstillstånd som idag råder mellan Njarka och övriga Naronien har prins Kei förbjudit handel med furstendömet, men trots detta pågår en intensiv smuggling.

Skatt till fursten betalas av alla borgare enligt en bestämd tabell för varje Gille. Dvs där finns fastslaget hur många par skor en skomakare måste tillverka åt fursten per år. Denna skatt är helt villkorslös och de olyckliga som pga sjukdom inte kan uppfylla sin kvot hamnar snart i saltgruvorna.
 

Markindelning

All mark i Njarka är indelad i stycken som förvaltas av furstens utsedda Markherrar. Framgångsrika Markherrar får sitta i rådet och tituleras Markfurste. Markherrarnas uppgift är att sköta marken och ta fram en viss mängd varor. På markherrarnas domäner bor livegna bönder som sköter jordbruket. Som avlöning får de behålla en del av den gemensamma skörden för egen del.

Varje markherre är dessutom skyldig att se till att de livegna är någorlunda tränade i strid och förvaltar på sitt gods en stor mängd vapen som kan delas ut för att försvara furstendömet. Markherren är dock förbjuden att ha ett eget krigsfölje, om han behöver hjälp mot rövare får han begära hjälp från den reguljära armén.
 

Befolkning

25 000 i Njarka stad. 300 000 i furstedömet. 3 tusen vättar, varav de flesta bor vid den raserade delen av stadsmuren. Vättarna är väl rustade, med ringbrynjor och välsmidda svärd. Vättarna har vakter utsatta vid dammen i staden.

Slavarna är krigsfångar och brottslingar och används i den tunga gruvhanteringen.

I Njarka finns bara två stånd: de fria (ca 30 000) och de livegna. Bland de fria högaktas de 30 markherrarna och deras familjer samt administratörerna mest. Allt folk på landsbygden är livegna, såväl bönder som hantverkare. Några av markherrarnas förmän är också livegna. I staden finns ett fåtal livegna som antingen tagits dit av sin markherre eller tjänar som tjänstehjon.
 

Hären

Fursten har själv kontrollen över den mycket starka armén som till huvuddelen består av vättar. Flottan förvaltas av furstens halvbror Jerin Järnkrage i Bokfur.

En borg är uppförd i Tver, som skydd mot Tere. Alla fria är skyldiga att fullgöra värnplikt i två år i Njarkas armé. Livegna kan också göra karriär i hären om deras markherre tillåter det.

Hären är indelad i hirder som leds av riddare, under dessa finns hoper förda av hövdingar och den minsta enheten är rotar som leds av en kapten.

Hären mönstrar i normalläget 2000 vättar och 3000 människor. av människorna är 2000 värnpliktiga medan de övriga 1000 är yrkessoldater. Som mest kan Njarka mönstra 15 000 man för ett anfallskrig. Gäller det försvar så kan man uppbåda minst det tredubbla då de livegna är tränade att försvara sin egen mark.

Hären består till största delen av tungt beväpnat fotfolk, och armborstskyttar.
 

Natur och Kultur

Fjällvärden är rik på vildrenar och vattnen är rika på lax och öring. Det finns en och annan älg på låglandet. Boskapen består av fjällkor. Skogen består till största delen av björk. (Njarka är mycket likt Umeå).

Man äter gärna klövsoppa.

Njarkaborna har ett visst utbölingsförakt, då de betraktar alla sydlänningar som svikare och avfällingar från den sanna tron.

Namnkulturen är något skild från övriga Erborigien då gudanamn ej förekommer och son-/dotternamn bara bärs av de fria. Livegna tilltalas bara vid förnamn och ev gårdsnamn. Ödesprästerna lämnar sitt efternamn bakom sig då de prästvigs. Markherrar tar sig ett tillnamn då de får sin titel och detta tillnamn bärs sedan av alla efterkommande så länge marken innehas av släkten. Om släkten skulle förlora markherreämbetet så förlorar de också de också rätten till namnet.
 

Lag och rätt

Markherren dömer efter Njarka lag de livegna och de flesta markherrar har en kopia av lagboken. De fria samt de livegna som överklagar döms av domstolen i staden som består av en domare och en notarie för varje balk i lagen.

Det är strängt förbjudet att läsa och skriva om du inte fått särskild tillstånd, därför är tjänstemännen i Njarka värdefulla och högt aktade. Det är bara ödespräster som har rätt att lära ut läs- och skrivkonst. Böcker har bränts upprepade gånger och det senaste stora bokbålet var år 446 efter nydaningen.

Markherrens närmaste familj har rätt att bära eggvapen och armborst för personligt skydd. Spjut och pilbåge får användas av livegna under markherrens överseende. Pilbåge får användas vid jakt av fria som fått tillåtelse av markherren. Ingen utanför hären får bära rustning. I staden är det förbjudet att bära vapen, om man inte tillhör stadsvakten.

I staden är det  utegångsförbud efter midnatt
 

Cermonier

Vid födelsen av varje barn försöker en präst vara närvarande och kyssa barnet på pannan och på det sättet märka det av ödet.

Vid vårdagjämningen varje år är den stora Inskrivningsdagen då alla 9-åriga barn upptas i Tilldelningen (ung. församling) och blir fullvärdiga medborgare. Njarka har liksom övriga Naronien barnadödlighet på ca 25%.

Giftermål sker aldrig mellan stånden. Livegna är tvungna att ha markherrens tillåtelse innnan de får gifta sig, däremot kan markherren aldrig tvinga en livegen att gifta sig. Markherrren har rätt till bruden/brudgummen på bröllopsnatten men i övrigt finns ingen laglig rätt att förgripa sig på de livegna.

Den 22 i den nionde månaden har ödestemplet en stor högtid då vättarna tillåts komma in i ödestemplet för att offra.

Vid midvinter hålls en stor ödesceremoni.

Begravning går till så att den döde begravs hel tillsammans med sin livsduk. Livsduken är en vävd linneduk som i symboliska bilder berättar om den dödes öde, från vaggan till graven. Livsdukarna vävs antingen av nära släktingar eller av livsvävargillet i staden. Man anser att olyckor och sjukdomar är ödets vilja men att mord är av ondo då offret kanske ännu inte har hunnit uppfylla sitt öde.
 

Rådet

Furstendömet är till stor del ärftligt men undantag har visat sig i historien när nya, mer dådrika personer tillskanskar sig makten. Alla furstar har haft en rådgivare med magiskt kunnande. Fursten är mer Makt än en person. Fursten visar sig sällan och vanligt folk märker inte när en furste bytts ut mot en annan.

Fursten sammankallar minst en gång per år Rådet som består av 9 personer: fursten, rådgivaren, de fyra Markfurstarna, gillesmästaren, Ödesprästen i innersta cirkeln och den främste riddaren.
 

Ödestron

Ödesprästerna är helt och hållet furstens verktyg för att kontrollera folket. Prästerskapet är uppbyggt av 9 cirklar. I den yttersta ingår alla lärjungar. Ju längre in man sedan kommer bland prästerna desto mäktigare blir de. De fem innersta cirklarna, som består av 1, 3, 5, 8 och 13 personer har mer administrativa uppgifter, medan de 4 yttre cirklarna (som inte är antalsmässigt begränsande) har ansvaret för den vardagliga kontakten med folket. Varje präst där har en egen Tilldelning av människor, som denne har anvsaret för. "Mässor" hålls en gång i veckan och noggrann närvarokontroll av folket görs. De lägre ödesprästerna har en hård men rättvis kontroll på folket och är inte nödvändigtvis onda. Endast barn över 9 år tas med i folkräkningen. Skatt till Ödestemplet är frivillig, men ingen törs låta bli. Ödesprästerna är vanliga, dödliga människor men de försöker utge sig för att besitta mer makt än vad de gör.

Ödesprästen i den innersta cirkeln har inget namn och under långa tider har fursten själv styrt såväl stadsmakten som kyrkan. Under förra århundradet gick dock prästerna sin egen väg och har sedan dess ökat sitt inflytande i furstendömet.
 

Vandrarna

Vandrarna är underställda ödesprästen i innersta cirkeln, och fungerar som ödestrons hårdhänta kontrollanter och tillrättavisare. Fruktan för Vandrarna och vad de kan tänkas göra med folk har hållit många från att säga sitt hjärtas mening om fursten eller ödesprästerna. Genom ett väl fungerande angiverisystem har Vandrarna god kontroll på folket och är redo att brutalt slå till mot eventuella olagliga aktiviteter, såsom lönnblot. De kan även skickas utanför Njarka och på så sätt räcker ödestrons starka arm långt utanför Njarkas domäner. Något att tänka på för den som planerar en landsflykt.

Vandrarna bär en svart mask över ansiktet så att det är omöljligt för vanligt folk att se vem de är. Det finns olika typer av Vandrare med olika uppgifter. Deras identitet är hemlig även inbördes så den enskilda Vandraren vet inte vilka alla andra Vandrare är.

De har sitt högkarter i anslutning till Ödestemplet i staden.
 

Staden

En 9m hög stenmur kringränner staden och sluter an mot de naturligt skyddande bergen, samt ett försvarsverk i den naturliga klyftan i den nordliga delen av staden (här bor de förnämsta familjerna), som ursprungligen var det vakande ögat norrut. I den nordöstra delen har en tidigare stormning av staden gjort att muren rämnat, här har man gjort byggnationer där delar av vättehären finns. Vid murens västport löper en vindbrygga ut över det stora och djupa Notesgapet, och från insidan av porten löper en större väg mot Söderport där värdshusen och handelsbodarna står så tätt att gatan kallas Värdshusgatan. Söderport är huvudporten till Njarka och Västerport används endast av militären.

Det mäktiga ödestemplet ligger mitt i den väldiga staden och det är här Njarkas furste med sina närmaste, förutom prästerskapet, huserar. Tempelallén leder norrut från Söderport och upp till tempelplatsen. Utanför den gamla delen av staden finns ett bebyggt område där tjänare, tjänstemän och en del handelsmän bor. Fursten bor i bostadsområdet till väster nedanför "gräddhyllan". Garnisonen är förlagd till det vita området på kartan öster om furstens palats. Borgarkvarteren är kvarteren öster om tempelallén.

Staden består av stenhus och många av gatorna är stenlagda.

För att komma in och ut ur staden används passersedlar. Det finns olika typer av passersedlar som ger dess bärare olika typer av rörelsefrihet. Ödesprästerna är ansvariga för att skriva på passersedlar åt folket i sina Tilldelningar. Förfalskning straffas mycket hårt, det blir saltgruvorna direkt.
 

Tideräkning

Tideräkningen utgår ifrån samma händelse som i övriga Erborigien, den stora folkutvandringen till Aralantha, men årtalen anges som år efter nydaningen. Regentlängden används också som ett tidsmått. Månaderna har inga namn utan bara ett nummer. Veckodagarna är som följer: Måndag, Tversdag, Ödesdag, Tröstedag, Fridag, Lördag och Söndag. Tver betyder krigarens lycka på fornnaronska. Ödesdagen är den dagen alla går till "mässan". Fridagen är en ledig dag.
 

Värdshus-Nöjen

Alla värdshus stänger vid midnatt. Det förekommer nästan ingen instrumental musik utan istället lyssnar man till visor, sjungna på prosa. Visorna handlar dock aldrig om fursten, då det skulle vara för farligt.

Notes Gille, Bergspasset, Gastande Grodan och Narams Bud är berömda värdshus. DEt sistnämnda sägs ha tillkommit på befallning av Naram (vem var han, när levde han?) efter ett större slag som man gått segrande ur. Naram lär ha sänt bud till staden att hären törstade och om inte ett välfyllt, nybyggt värdshus stod till deras förfogande vid hemkosten, skulle huvuden skiljas från de ansvarigas kroppar. Naturligtvis stod där ett värdshus vid Narams framkomst och den efterföljande festen lär ha varit den hittills värsta i sitt slag.

Dansar gör man, men bara i högre samhällsskikt och vid finare banketter.

Offentliga avrättningar är en annan typ av folkligt nöje, liksom djurhetsning..
 

Njarkas närhistoria

619 Slaget vid Nebreon. Njarka deltar, på Nemevidsfurstens order, med hela sin här.
620 Furst Karg tar makten. Den dåvarande furstinnan Isengård försvinner spårlöst. Hennes kvinnliga fruktade rådgivare stannar dock och blir furst Kargs rådgivare.
622 Andra slaget vid Nebreon.
623 Furst Karg utser sin halvbror Jerin Järnkrage till markfurste och befälhavare över flottan i Bokfur. Furst Karg gifter sig.
625 Jorund Morgongåva och och några till från södern stormar in och försöker bränna ödestemplet. När de skall avrättas anfaller även en desperat fana randerska ryttare. Anfallarna krossas fullständigt och alla inblandade dödas eller sänds till gruvorna. Templet får omfattande skador i tumultet men restaureringen ges högsta prioritet och blir klar på en månad.
626 Den ökände rövaren Herak, blir den första som lyckas fly från Vinterborgen.
627 En motståndsrörelse med rötter ibland såväl markherrar som livegna slås brutalt ned. Ett 50 tal personer mördas och en asaprästinna döms till bålet men lyckas fly. Ödesprästen i innersta cirkeln låser in sig i ödestemplets källare och Ödesprästen Varind i andra cirkeln lämnar Njarka.
628 Furst Kargs maka försvinner spårlöst. Koreb, ödespräst i andra cirkeln, utropar sig själv till innersta cirkeln, han har stöd av Greshnon i andra cirkeln.
629 Allt mer underliga saker börjar hända i staden.
630 Sädförråden sinar och folket svälter. Rykten om människooffer i stadsdammen och mystiska svarta skuggor börjar spridas. Furst Karg försvinner och Ödesprästerna tar över styret av staden.