Lite Randersk Historia

Hjortar

av: Peter Engström

Ur: Hjortspår 38

När tumultet i Naronien för lite över 600 år sedan fick konung Arned att flytta, fanns det fortfarande stormän som ville stanna och kämpa.

Störst av dessa var Rander han var den av hövdingarna som ivrigast förespråkade fortsatt kamp. Han härstammade från kämpen Nerods ätt och var krigare ut i fingerspetsarna. Han såg det som ett stort svek mot förfäderna att utvandra och lämna landet i de ondskefulla, falska och giriga stormännens händer. När så konung Arned valde att ge sig av söderut med sitt folk, valde den bittre Rander att stanna kvar med de sina. Runt honom samlades de stormän och furstar som ansåg att landet skulle försvaras mot de vidriga vättarna och de självgoda furstarna. Rander och hans folk inbegreps snart i ett bittert krig mot en överlägsen och hänsynslös fiende. Medan Randers kämpar blev allt färre, blev vättarna bara fler. Han tvingades dra sig tillbaka till ett fåtal borgar vilka samman bildade en väldigt försvarsverk. Läget blev snabbt illa f&ou ml;r Rander. När så en av borgarna föll blev hans ställning ohållbar och han tvingas slutligen på flykt. Hans fiende hade visserligen för avsikt att innesluta honom och nedgöra hans här till sista man, kvinnor och barn ej undantagna. Rander hade sedan en tid förhandlat med ett jägarfolk, Zaardras, och med deras hjälp lyckades han slå sig ut med folket och fly österut och rädda sig undan. Då man med den skoningslöse fienden i ryggen nådde den stora flod som i öster begränsade landet, blev man tvungen att simma, då inga båtar fanns att uppbringa och ingen tid gavs att bygga flottar. Många drunknade och det var så floden fick sitt namn. Zaardras pilregn från den östra stranden fick fienden att ge upp försöken att själva ta sig över floden och fortsätta jakten. Under tiden fortsatte Rander och hans folk sin flykt söderut.

Två slitsamma dagsmarscher senare stötte Rander sin lans i marken och förklarade att han inte hade för avsikt att fly längre. Den platsen blev senare Randersborg.

I det nya landet fann man rik tillgång på vildhästar. Dessa tämjdes och har sedan dess utgjort Randersmarkarnas största stolthet.