Redors slut

Hjortar

Av: Peter Engström

Redor gäspar och sträcker slött på sig där han står på murkrönet över norrport och försöker se igenom gryningsdimman. Luften är rå och lite kylslagen efter nattens regn och solen har ännu inte gått upp. Dimman ligger tät kring staden och man ser inte längre än ett par hus bort om man vänder sig om och ser in över staden Han sveper manteln tätare omkring sig och önskar att solen snart skulle gå upp och värma hans frusna lemmar. Dessutom skulle avlösningen komma vid soluppgången, han längtade efter sin säng nu efter många timmar här på post. Tack och lov hade våren i alla fall kommit till sist, nu slapp man pulsa omkring i modden och förfrysa tårna.

Han gick lite fram och åter för att få upp värmen lite och sneglade bortåt horisonten där det redan börjat ljusna. Plötsligt hörde han ett ljud han inte var van vid, i alla fall inte så här tidigt. Det lät som en kärra ute på landsvägen. Han flinade för sig själv när han gick närmare murkrönet för att se efter vad det var för en stolle. Han skulle ändå inte bli insläppt i staden förrän solen hade gått upp, sådana var bestämmelserna. Han lutade sig över muren och spejade ut i dimman.

Konstigt, det lät som om det var fler än en vagn. Det måste vara resande, inga bönder kommer så här tidigt, de känner ju till bestämmelserna. Han funderade på om han skulle säga till kapten, men ångrade sig då han mindes att kapten Rurik, som vanligtvis var en sur en, hade varit på värdshuset kvällen innan och var synnerligen retlig i natt när de klev på sitt pass, han hade till och med läxat upp mjölnarens son Valdemar, som var den som skötte sig bäst i truppen, för något ingen annan hade förstått. Näe, bäst att inte störa honom allt för mycket.

Vagnsknirret kom närmare och Redor blev riktigt nyfiken på vad det var för några. Där, nu skymtade han något genom dimman.

En vagn, två vagnar lösgjorde sig ur dimman och närmade sig stadsporten i sakta mak. Plötsligt blev han varse en mängd rörelser i dimman framför sig och han stirrade klentroget på när män, många män, beväpnade med spjut, pilbågar och svärd kom fram ur dimman. De smög fram bredvid vägen för att inte deras steg inte skulle höras och nu såg han även att flera som bar på stegar. Oförmögen att riktigt förstå vad som höll på att hända vände han sig om för att rusa iväg och varna kapten och slå larm och fann sig stå öga mot öga med kaptenen som just hade klättrat uppför trappan.

- Kapten, kapten, vi blir anfallna. Vi måste slå larm! utbrast han stammande.

- Såå, det säger du, svarade vaktkaptenen och flinade brett mot honom.

Redor började bli orolig, hans kapten trodde honom inte utan tycktes tro att han stått och sovit på sin post och drömt.

- Det är säkert, kom och se själv, utbrast han och viftade med armen mot murkrönet.

- Visa mig, krävde kaptenen.

- Där, där, pekade Redor och pekade ut över krönet mot vägen.

- Det där är inget anfall, det är en befrielse, svarade kaptenen och vände sig leende mot honom samtidigt som han höjde handen.

Redor såg undrande på sitt befäl och försent gick allt upp för honom.

Den kraftige kaptenen måttade ett slag mot Redor som av kraften for bakåt och kände murkrönet slå in i ryggen. Han kände blodsmak i munnen och världen gick runt för honom.

- Varför inte gå och se efter vilka det är? sade en röst nära hans öra och sedan fick han en känsla av att falla.

En kraftig smärta exploderade i kroppen på honom och han öppnade ögonen och såg dimmigt att han låg på stenläggningen framför porten, han vred på huvudet och även det frammanade en blixtrande smärta och såg ut mot vägen. Han hostade till och försökte lyfta en arm, men av nån anledning ville den inte röra sig.