Furstedömet Tere

Hjortar

Texten  om Tere skrevs i en första version av Patrik Oksanen och fanns med i utskicket inför I Teres skugga. Efter det har Teregruppen haft ett möte och Ann-Britt Florin har bearbetat texten så att det nya har kommit med.


Det västra furstendömet, Tere, sträcker sig från Noldria i söder upp mot trakterna av Tver, där det gränsar mot Njarka. I väster väller Teres bördiga slättland ned mot Stupavad, och sedan går gränsen, först mellan Tere och Triti och sedan mellan Tere och Borgevid, i en ringlande linje rakt upp mot Tver. Geografiskt och kulturellt kan Tere delas i två delar. Den ena är ett bergs-Tere, den andra ett slätt-Tere. Från bergstrakterna kring Teredalen, där själva furstesätet ligger, kommer nästan alla adelsfamiljer. Det vanliga folket, bönder och hantverkare, är tämligen fria. Här är den som brukar marken att betrakta som markägare. Från dessa trakter värvas alltid furstens lojalaste trupper på frivillig väg. Här bor drygt 100 000 människor.

På slätten liknar Tere mer övriga Ödesnaronien. Här är folket hårdare förtryckt, bönderna är livegna, och under krig är tvångsvärvningar är vanligt förekommande. Det är ytterst få adelsfamiljer som stammar från slättlandet. Istället är det adel som kommit från bergs-Tere som styr över slättlandet. Det gör att man generellt ser ner på terebor från slättlandet trots att de är fler till antalet, hela 700 000.

Styrelseskick

Tere styrs av en furste. Av tradition har furstarna hämtats från sex olika ätter, som också kallas för de sex husen, eller de sex drakarna (varav en är utslocknad, se nedan). Drakarnas namn är: Bergstolts, Kloskarpe, Järhierta, Blodstupe, Rovhierta och Vargbane. När en furste dör utbryter alltid en maktkamp mellan husen, som sällan slutar utan offer. Oftast når en ätt furstetron genom förslagenhet och allians med någon eller några andra av drakarna.  När en furste väl har blivit vald anses han/hon vara satt på tronen på ödet, och regelrätta statskupper är undantagsfall. Däremot kan det ju vara så att ödet har en "olycka" i beredskap - men det är en annan historia. För närvarande är det ätten Kloskarpe som härskar i Tere och har så gjort i två generationer. I teorin är fursten enväldig, men i praktiken måste fursten ta stor hänsyn till övriga drakar. Det är en svår balansgång att få de olika, egensinniga och makthungriga drakarna att samarbeta för Teres bästa och en impopulär furste löper stor risk att råka ut för en "olycka".

Den senaste fursten, Karel Kloskarpe, vann tronen år 615 genom att låta sin äldre bror råka ut för en "olycka" och sedan gifta sig med hans fästmö från ätten Eldstunga. Dessförinnan hade brodern röjt undan några kandidater från andra hus, och genom Karels "ingripande" kunde de andra husen slutligen acceptera Karel och ordningen återställdes. Bakom drakarna finns en lång rad mindre, och fattigare, adelsätter som kan vara mer eller mindre bundna till någon av de större husen. Idag finns det ungefär 30 sådana adelsätter, Eldstunga, Skuggfrände och Månhöök är några. Intrigerandet har nått närmast en fulländig i Tereadelns kamp att nå större makt och inflytande. Men det finns en viss heder i att den som en gång blivit mutad förblir mutad, att ta emot en muta utan att uppfylla givarens förväntningar innebär att man går miste om möjligheten att få fler mutor i framtiden. Adelns splittring gör att Tere traditionellt aldrig har varit expansivt, även om man brukar enas inför yttre hot. I det gamla Ödesnaronien betraktades Tere som det svagaste furstendömet av de fem (Gargul, Nemevid, Njarka, Tere och Triti) men samtidigt som det viktigaste att ha på sin sida i de maktkamper som förekom mellan Nemevid och Triti.

I Tere finns fyra stånd: Högvälborna (drakarna), välborna (adeln), friborna (borgare, fria bönder) och livegna. Alla utom de livegna tillhör en ätt och det värsta som kan hända en människa är att hon blir utkastad ur ätten och därmed ättlös. Det som särskiljer adeln och drakarna från resten är att de har rätten att hålla trupper och att ta upp skatt på slättlandet.

En drakätt har mellan 50 och 100 medlemmar medan en adelsätt kan räkna mellan 20 och 50.

Vättar finns i hären (ett par hundra) samt som slavar i gruvorna eller hos rika medborgare.

Lagar

Ute på slättlandet existerar knappt lagar för de livegna, och förslavade bönderna. De är helt i händerna på sina herrars godtycke och ödesprästernas nycker. I trakter som är befolkade med människor från Teredalen, främst i bergstrakterna, finns det däremot lagar och en del rättigheter.

Dessa lagar och rättigheter övervakas av en lagman, något som infördes på prov för 138 år sedan, men som har blivit kvar. Lagmännen tillsätts och avlönas av fursten. Om fria bönder har en tvist lägger de fram den för lagmannen istället för att bekymra fursten med sådana saker. Är däremot en adelsman inblandad i tvisten har lagmannen ingen domsrätt.

Tvister ädlingar emellan kan endast dömas av fursten, om parterna inte kan komma överens. Oftast vill man dock inte besvära fursten utan väljer att vända sig till en lagman och följa det råd man får. Det är god sed att acceptera lagmannens ord och att hålla sig på rätt sida lagen (inget hindrar dock att lagmannen är mutad).

Furstens domslut är sällan grundat på rättvisa utan mer på politik, men det finns lagmän som faktiskt beslutar utifrån de lagar som finns, även om långt i från alla är så ärevördiga.

Arv avgörs via testamenten; om inget sådant finns tillfaller kvarlåtenskapen ätten som helhet och ättens överhuvud avgör hur den ska fördelas. Med hjälp av testamente kan man alltså göra sina barn och sin ätt arvslösa, som upplagt för intriger.

I städerna upprätthålls ordningen av furstens garnisoner, eller rättare sagt av uppsyningsmannen som har soldaterna till sitt förfogande.

Alla har rätt att böra vapen på sin egen mark. För att passera på annans mark måste man dock betala tribut. I staden måste du betala tribut för att få bära vapen, något som har gjort att endast de rika har råd att gå beväpnade i staden och därmed också gjort det lugnare.

Ekonomi

Slättlandet i Tere försörjer bergs-Tere med mat. I bergen finns bara en mindre areal brukad mark, samt lite getskötsel och fiske som bidrar till matförsörjningen.

Bergstraktens främsta näring är gruvdrift, framför allt vintertid. De flesta av gruvorna ligger alldeles intill vattenbrynet och är därför vattenfyllda på sommaren. På vintern fryser vattnet till is och berget sprängs sönder, sedan är malmen lätt att bryta. Längre bort från staden ligger vanliga gruvor där den mesta brytningen sker sommartid. Gruvorna nedanför Tere ägs av fursten medan övriga gruvor fördelas av fursten till adeln.

De flesta som arbetar i gruvorna är förslavade vättar och människor. Ett vanligt straff är att bli dömd till gruvorna. Där är livslängden inte särskilt lång men det går att köpa sig fri.

Själva staden Tere är känd för sina duktiga smeder och Teres viktigaste handelvaror är smide, både svartsmide och finare silversmide. Särskilt gott rykte har knivsmederna, och det är allmänt känt i hela Naronien att det är lika svårt att förstöra ett knivblad från Tere som att fånga Lindormen.

På grund av kriget mot Keis Naronien så sköts all handel idag av smugglare.

De enda egentlig skatter som betalas är : 1) tullavgifter som tas upp av en tullförpaktare (person som av fursten köpt sig rätten att inkassera tullavgifter), 2) bärgningsskatt på dyrbarheter funna i Gjaugridjupet som går direkt till fursten, och 3) livegnas skatter som tas upp av adeln.

Istället betalar man tribut - en av tradition fastlagd gåva. Fria bönder förväntas ge tribut åt närliggande adelsätter, stadens gillen ger tribut till fursten och drakarna ger tribut till fursten. Genom sina tributer till fursten får stadens gillen rätt att utfärda tillstånd till verksamheter och alla verksamheter kräver tillstånd. Köpmannen ger också tribut till fursten för att få sälja varor.

Kultur

Intrigerandet är, som tidigare nämnts, en stor del i den tereianska kulturen. Makt och förmögenhet byter hela tiden ägare men ökar inte, större möda läggs ned på att själv försöka få så stor del av kakan som möjligt istället för att göra kakan större. Vill man använda moderna termer kan man säga att hela Tere är ett enda stort nollsummespel.

I Tere existerar inte rättvisa som begrepp, däremot är tradition mycket viktigt.

Läs och skrivkunnighet är inte förbjudet men inte vare sig uppmuntrat eller spritt, oftast kan bara adel, präster, lagmän och vissa köpmän läsa och det finns ytterst få böcker.

Man vill undvika blodsfejd och tar ofta mansbot istället för blodshämnd. Det är för övrigt bäst att ta det försiktigt med dödandet, man kan ju råka döda någon som ännu inte uppfyllt sitt öde, eller någon som man skulle kunna ha nytta av i framtiden.

Nöjen

Det finns många värdshus i Tere. Lindormens andedräkt och Vågkrossaren är två av de mest kända. Man spelar gärna om pengar och lyssnar på musik från musikergillet och låter sig roas av gycklargillet. Barderna på värdshuset är "partybarder" medan det vid banketter är mer finstämd musik. Respekterade musikanter tillhör musikergillet. Dans är även det ett omtyckt nöje.

Tideräkning

Tideräkningen är som i övriga Erborigien men istället för år efter utvandringen talar man om år efter nydaningen. Regentlängden används också som ett tidsmått. Månaderna heter som i övriga Erborigien. Veckodagarna är: Måndag, Tversdag, Ödesdag, Tröstedag, Fridag, Lördag och Söndag. Tver betyder krigarens lycka på fornnaronska.

Ödestron

Ödet har dyrkats här i mer än 600 år och det har satt sina spår. Folket är apatiskt och har lätt att foga sig i sitt öde. Särskilt hårt är förtrycket av folket på slättlandet, där adel och ödestro håller folket i ett järngrepp.

Ödestrons ställning bland de rikare är dock inte lika stark.  Det inflytande som ödespräster har i Njarka existerar inte i Tere. Här är istället ödesprästerna närmast uppbundna till olika ätter, och deras lojaliteter riktas i slutändan till en av drakarna, inte till en övergripande kyrkoorganisation. Det finns också olika kultavarter i de högre klasserna som man ser mellan fingrarna med, så länge det är bra att ha en hållhake på utövaren.

Den styrande ödesprästen i varje tempel tituleras tempelherre och under sig har denne vanliga ödespräster samt noviser. De olika tempelherrarnas inflytande är beroende på hur stort och anrikt deras tempel är, mest anseende har tempelherren i Stortemplet i Tere och det är här de övriga tempelherrarna har fått sin utbildning. För att få bygga sitt tempel är ödesprästerna beroende av att drakarna eller adeln ger dem mark.

De styrande i Tere fruktar den Erborigiska kyrkan, men inte mest på grund av tron utan av organisationen.

Religiösa cermonier

Då två människor skall vigas tillsammans förrättar ödesprästen en ceremoni då två trådar knyts ihop, dessa symboliserar då att de bägge parternas öden är sammanknutna. Skilsmässor är ovanliga och ses ej med blida ögon av prästerskapet. Om äktenskapet fullbordats, dvs barn har fötts, så är det än svårare att dra sig ur. Enda möjligheten för en skilsmässa är att övertyga ödesprästen att radera i registret så att vigseln i själva verket aldrig har ägt rum.

Förutom vigseln mellan två människor kan man också viga sig till en ätt, dvs man adopteras av den nya ätten. Detta måste godkännas av ättens överhuvud och cermonin utförs av en ödespräst. När det gäller gifta par så brukar oftast, men inte alltid, parten från den lägre ätten vigas till den andres ätt, så att båda parter tillhör den högre ätten. Om ätterna har lika anseende så händer det ibland att parterna behåller sin ursprungliga ättillhörighet och barnen tillhör den ätt som modern tillhörde vid deras födelse. Det är därför viktigt att få in kvinnor i ätten för att säkra dess överlevnad. När barnen uppnått myndig ålder, vilket bestäms av ättens överhuvud, så kan de låta viga sig till en annan ätt.

Ödespräster vigs till ödet och kan därför inte vigas till vare sig någon ätt eller make/maka.

I Tere bränner man inte sina döda då det skulle innebära att man eldade upp deras ödestråd och därmed tog bort deras plats i den eviga väven. Rika landägande ätter bygger hela mausoleer för sina döda släktingar medan mindre välbärgade bara låter gräva ned dem och markerar platsen med en sten. Borgarna i staden Tere kan få köpa sig en plats i katakomberna. De fattigaste i staden sänker sina döda i Gjaugridjupet.

Ödeslös är den enda dagen på året då ödet släpper sitt starka grepp om människorna. Högtiden infaller den längsta natten på året och varar från gryning till gryning. Under denna tid råder en karnevalsliknade feststämning och alla bär masker. Under Ödeslös så har man inte längre några förpliktelser och man kan dricka med sina fiender. Allt man gör under denna enda dag kommer sedan att betraktas som att det aldrig har hänt, och det är mycket ofint att utnyttja något man fått veta under Ödeslös. Den enda regeln som finns är att när dagen åter gryr så ska man inte ha lämnat några bestående spår och livet går vidare som om inget hänt. Det går alltså inte att ta livet av folk under ödeslös- man blir inte dömd för mord, men för att man är skyldig till offrets frånvaro.

Hären

Varje drake har en egen hird med framförallt beridna trupper. Där ingår som stående trupper ca 50 man. För att göra karriär inom hirden så måste man vara släkt med ätten.

Vid krig inställer sig adelsmännen med sina trupper sig hos valfri drake, som de är lojala mot under den kampanjen. På detta sätt mönstrar varje drake uppåt 300 man, sedan tvångsvärvas ytterligare 7000 man på slättlandet och utrustas med hjälm och spjut, i bästa fall även sköld.

Befälet för en hird kallas drake och hirden delas upp i mindre hopar som leds av en hövding.Den minsta enheten som leds av en kapten kallas dolk (fotfolk), lans (ryttare) eller dymmel (båt).

När det gäller drakarnas trupper så kallas hela ättens styrka för hird och hövdingar är oftast den adelsman som mönstrat truppen. Hoparna består av ett varierande antal mindre enheter, framför allt lansar, av varierande storlek beroende på hur många adelsmannan kan mönsta.

Fursten har till sitt förfogande garnisonen som består av 5 så kallade Drakhirder av framförallt fotfolk. (från början fanns 6 Drakhirder men hird nummer 5 upplöstes efter Rovhiertas utslocknande). Till drakhirderna hämtas folk från de lägre samhällsklasserna som kan förväntas vara lojalare till fursten och Tere än till någon drake. Varje Drakhird har 120 man och högste befälet inom varje hird tituleras överhövding.

Staden Tere

Högt, högt uppe på en platå med alla sidor omgivna av branta stup ligger staden Tere vid Gjaugridjupets norra strand. Ovanpå platån ringlar en stenmur med höga torn vilket gör staden nästintill ointaglig.  Nedanför själva platån ligger hamnen och här finns handelskvarteren, en stor basar med småbutiker och en mängd skjul. Furstefamiljen, adeln, de förnämsta hantverkarna och de allra rikaste köpmännen har storslagna hus uppe på platån. Ju längre bort från själva hamnen desto finare blir husen för att slutligen övergå till att vara palats.

Furstepalatset är en magnifik skapelse som delvis är uthuggd ur en höjning i klipplatån. Furstens ökända fängelsehålor finns i själva platån som vimlar av gångar. Stadslivet präglas av ett uppsluppet leverne.

Fursten Karel är ökänd för sina festligheter och den övriga adeln vill inte vara sämre. Detta har delvis anammats av t ex de rikare köpmannaätterna där aktiviteter som bärstolstävlingar runt staden är en populär sysselsättning. Mycket av de traditionella festligheterna går ut på fysiska aktiveter som kräver mod och våghalsighet. Om sommaren tar sig äventyrslystna män och kvinnor till Noldria och stjäl båtar som de sedan seglar hem.  En lyckad kupp brukar resultera i fest och glam. Om vintrarna bygger man isjakter som man seglar med en fruktansvärd hastighet. På senvintern hålls den Stora Isjakten, en tävling där vem som helst får delta. Segraren belönas med ett fraktfat mjöd av fursten.

Knivsmederna bor högt upp i staden, ansedda som de är, men värre är det för de flesta köpmän om vårarna när snösmältningen är igång.  Då brukar hamnen översvämmas vilket föranleder köpmännen att ljuda i en kör av klagorop som når ända till fursten. De nedre delarna av staden brukar dock klara sig under normala år eftersom man efter den stora översvämningen 624 börjat bygga vallar för att skydda husen.

Konflikten med Noldria

Ända sedan utvandringens dagar har det förekommit strider mellan Noldria och Tere. Vem som började är svårt att minnas, men en del sägner tyder på att noldriaborna var de som stod trogna Arned i Teredalen och efter hårda strider drog de sig åt söderut.

Andra hävdar att så nära släktskap bara inte kan förekomma mellan två så såta fiender. Även i tider av fred mellan Aralantha och Naronien har det förekommit strider mellan Tere och Noldria.  Det har ofta rört sig om mindre räder och attacker. Räderna har blivit ett sätt för unga noldriabor och terebor att skaffa sig anseende och inkomster.

Till exempel finns det numera bara en båttyp i trakten, vågdymmeln, eftersom båtarna blev stulna så ofta blev det lättast att bara bygga en typ. Och nu hinner ofta en båt byta ägare ett par gånger innan dess resa är till ända.

Under perioder har det förekommit större och mer omfattande stridigheter. Särskild om strategiskt viktiga landområden som ömsom styrts av Terefursten och ömsom av Noldriajarlen.

Närhistoria

611 När furst Kilian är på resa till Borgevid reser sig ätten Rovhjärta.  En statskupp genomförs och furstens fru och åtta av hans barn och sex av barnbarnen mördas.
Detta blir för mycket för de andra drakarna, som anser att huset Rovhjärta förbrutit sig mot de oskrivna lagar som finns i Tere. De andra husen enar sig och och krossar Rovhjärta. Draken utplånas för all evighet genom att alla ättemedlemmar mördas. Även tre adelsätter som stod Rovhjärta närmast släcks intill sista ättling. Furst Kilian kan efter det åter beträda tronen.
614 Gamle fursten Kilian dör av ålderdom och sorg.
615 Karel Kloskarpe, kusinbarn till Kilian, röjer undan alla kandidater till tronen och gifter sig med sin broders fästmö Isa Eldstunga. Med henne får han senare flera barn.
617-619 Flera osedvanligt framgångsrika räder görs mot Noldria.
619 Teres trupper deltar i slaget vid Nebreon.
622 Teres trupper deltar i slaget vid Stupavad.
623 Tere drar sig undan de större stridigheterna med Aralantha och vägrar att undsätta Triti p g a gamla meningskiljaktigheter mellan ätten Tre Nätter av Triti och Kloskarpe.
624 Ett väldigt gruvras sker strax utanför staden, femhundra slavar stängs inne i raset och deras plågade rop om hjälp kan höras i veckor.
625 Förhandlingar om en undsättning av Triti förs, men man når inget resultat innan staden faller för wenheimska och randerska vapen.
626 Furst Karel reser till Njarka för att diskutera läget. Senare under året tillfångatas en viktig fånge vars identitet aldrig avslöjades. Fången hålls noggrant bevakad och isolerad, men trots det försvinner fången under mystiska omständigheter efter två år.
627-628 Oroligheter bland köpmännen. Det ryktas om uppror, men det hela rinner uti sanden.
628 Prins Kei av Naronien anfaller överraskande längs Härleden och fienden når nästan ända in i Teredalen. Prinsens trupper intar en viktig fästning längs vägen och håller den i månader. Efter stor blodspillan återerövras borgen och prins Kei retirerar tillbaka, nöjd med vad han åstadkommit. Anfallet slog ut de resurser som Tere byggt upp för ett eventuellt angrepp mot Borgevid tillsammans med Njarka.
629 Isa Demar ratar furst Karel efter intensiv uppvaktning. Fursten bli vansinnig och spärrar in Isa Demar. Men en väldig proteststorm från alla furstendömets unga ädlingar gör att furst Karel måste backa. Men den som uppvaktar Isa Demar efter denna händelse hamnar i onåd hos fursten.
630 Furst Karel låter meddela att hans son Keral ska efterträda honom. Detta bekräftas av de fem drakarna (men sådant brukar inte vara värt så mycket när fursten dör).

Rykten

Utanför Tere lär det finnas en fruktad drakliknande varelse som kallas för Lindormen. Den har blivit sedd till och från under många århundrade. Det sägs att staden Tere byggdes på platån för att folket skulle skydda sig mot Lindormen. Om sommaren kan man ibland känna en märklig söt lukt från bergen, som man tror är Lindormens andedräkt. Då brukar mödrar gömma sina barn och staden Teres vaktstyrka fördubblas.

Grymmast i Tere är Ragnhilder, hon är lika grym som barsk, å det säger inte litet. Hon sägs ha dräpt två dussin av furstens fångar, och är känd som furstens särskilde rådgivare när det gäller att hantera Kloskarpes fiender. Det sägs ofta att hon rövat många hjärtan i sitt liv, handgripligen.  Olydliga barn brukar skrämmas till lydnad med blott Ragnhilders namn.

Isa Demar, den gudomliga, har orsakat minst lika många dödsfall som Ragnhilder.  Isa Demar är den vackraste kvinnan i staden och allt sedan hennes trettonde födelsedag har kämpar stridit och dött för att vinna hennes gunst. Under de tio år som gått sedan dess har det blivit några stycken. Isa Demars ögon sägs vara lika vackra och klara som källflödena uppe i bergen, och ett leende från henne lär vara värt tusen livs lidande.

Den forntida praktstaden Gaulun ska ha legat mäktigt på en klippa i södra Döda Bergen. En del hävdar att staden låg där Tere nu ligger. Andra hävdar att den måste ha legat i Svarta Drakryggen. De senare styrker sin teori med berättelser om mystiska tilldragelser, oförklarliga ljud som om en vindbrygga fälldes, uppenbarelser som skuggriddare som marscherar genom skogarna.