Tuve efter Grainers grav

Hjortar

Ur: Hjortspår 38

(Det gick inte som Ellinor tänkt sig. Till våren följde hon sin konung till Grainers grav, där denne gav sig till Eduron av Nars ätt och förband sig att samla och föra en här mot Njarka)

Av: Lennart Egerquist och Peter Engström

Det första året

Efter händelserna vid Grainers grav, våren 633, drar sig Den Namnlöse, tidigare kung Mornam, och Ellinor till Tuve för att börja samla dem, som skall följa till Njarka. Åtuna har till den dagen fortfarande haft trupper i jarladömet för att kontrollera att deras krav efterföljs och bevaka nedrivandet av stadsmurarna, men Åtunafolket börjar nu dra sig hemåt. Den Namnlöse, nu en bruten man, låter påbörja insamlandet av förråd framför allt från Tuvehall, men för övrigt utför han inte mycket, och han håller sig mycket på sitt rum. Hans närvaro känns ändå överallt i Tuve och skall så göra till nästa vår. Ellinor deltar motvilligt i hans arbete, men kan ändå inte fullt ut acceptera att hon skall sändas norröver och hennes bror få återinträda i sitt ämbete. Så smått börjar hon försöka ta kontakt med de nya styrande i Aahren.

Doringer Falk återvänder under sensommaren från skogen till Tuve. Efter en del besvär lyckas han få försvararna i jarlaborgen att ge upp och komma ut. Ingen av dessa har velat lita på den Namnlöse eller Ellinor, när de sagt att freden är kommen och Nars blod åter härskar.

"Han var helt oresonlig och när jag efter en timme tröttnade på hans yrande och beordrade fram ett par av mina riddare för se om vi kunde bryta upp porten så började jarl Edar och hans män skjuta pilar mot oss. Några av oss träffades, undertecknad inklusive, och vi retirerade.

Tyvärr måste jag medge att jag tappade både humöret och tålamodet i det läget och beordrade fram mina egna soldater med stegar för att en gång för alla se till att denna fars fick ett slut. Vi gick till anfall på två flanker med vardera tre rotar för att storma murarna" …"Jarlen var den som sist gav upp, och det bara efter att jag själv hade besegrat honom och tagit ifrån honom hans svärd. Hela tiden hade jag försökt få honom att förstå att allt var över och vi hade segrat, men det var som att tala till en vägg. Till slut gick det upp för honom vad jag sade och han slutade strida. ’Nars Blod’, var det sista han sade innan han av utmattning föll ihop i mina armar. "

När jarl Edar förs ur borgen är han svag av hunger, förvirrad och mycket sjuk. Hans hälsa kommer inte att repa sig fullt ut innan nästa vår. Också Doringer Falk försöker upprätta kontakt med de styrande i Aahren, men har inte mycket att rapportera om läget i övriga Tuve jarladöme, eftersom ingen längre kontrollerar friherrarna. När Rådet i Aahren under hösten bildas, låter de skicka härolder till Tuve men har själva händerna bundna på annat håll. Till svar på Doringers begäran om hjälp sänder man en symbolisk rote på tjugo soldater med Aralanthas standar för att visa sin närvaro. Doringer väntar på bättre tider och på att jarlen skall bli frisk.

Läget i Tuve under hösten 633 och vintern och våren 634 förblir i stort sett stillastående. Jarl Edar kommer ur sin förvirring, men är mycket svag och återvinner inte sin styrka innan våren. Åtuna vågar sig inte på några handlingar i det öppna, men ser till att ha en stark diplomatisk närvaro i Tuve och upprättar en fast ambassad där. Till rådet i Aahren skickar man en försiktig propå med förhoppning om att fredsfördraget mellan dem, Öska och Nars ätt inte skall brytas. Doringer Falk gör sitt bästa för att bygga upp Tuve stad, men friherrarna ute i jarladömet sköter sig själva och börjar i vissa fall uppträda nästan som egna suveräner. Ellinor gör sitt bästa för att påpeka sin brors ohälsa inför Rådet och antyda att en annan jarl skulle behövas just nu i Tuve, m en hon möts med kall tystnad från Aahrens håll. Under våren blir hon allt djärvare, men plötsligt avslutar hon allt sitt intrigerande. Några veckor senare bryter hon också ihop öppet och tillbringar sedan tiden på sitt rum.

Under senvåren 634 marscherar så den Namnlöse, Ellinor och deras gamla trogna mot Njarka och lämnar en lättad stad efter sig. Jarl Edar börjar så smått ta tag i styret, behjälpt av den ständigt trogne Doringer, men fortfarande vilar Åtunas skugga tungt över staden. Sommaren går medan man samlar sina trogna och hoppas på hjälp från Rådet i Aahren.

Tuve inför hösten 634

Kring staden växer gräset på de två år gamla belägringsställningarna och i vallgravarna syns stenen från stadens kullvälta murar. Åtunas diplomatiska aktivitet har dämpats, men jarlens betrodda vet att berätta att ett kontaktnät med många kunskapare nu verkar finnas utlagt över Tuve och få saker kan undgå öronen till den starka grannen i norr. Ett antal svårförklarliga mord har också inträffat i närheten av områden i staden under Åtunas kontroll, men ingen av Edars trogna har blivit utsatt.

Under våren och sommaren har Edar och Doringer stämt många träffar med de gamla ledarna inom Silverhöken, som dammat av sitt underjordiska nätverk i staden och ute i jarladömet. Med dess hjälp har Doringer till sin jarl kunnat sammanställa följande rapport om de olika friherrarna:

Friherrarna Ilsa Solbrand av Nordantun och Daron Dåde av Tuveudd deltog båda aktivt i striderna mot jarl Edar förra året och har nu sällat sig till den namnlöses skara. Dessa båda friherredömen besattes under förra hösten av Rådets trupper och har behärskats från Aahren sedan dess.

Friherre Geiron Ramstarke är som bekant död och Daga är i händerna på Åtuna. Det ryktas att jarl Vädersol skall ha tillsatt en ny friherre.

Friherre Demirian Höstros Sporre av Skoghall återintog sitt herresäte förra sommaren och har sedan dess i det mesta lyckats hålla sitt län fritt från rövarpack. Det rycktas dock om många okända små grupper i rörelse i den vida Jarneskogen. Den trogne Demirian håller kontakten med jarl Edar sedan vintern.

Friherre Isabell Rimfroste av Näsbyholm drog sig efter hösten 632 tillbaka till sitt sargade län och har under ett och ett halvt års tid ansträngt sig för att återuppbygga det. Isabell, som först var trogen Edar men snart ställde upp på Ellinors sida med sina trupper, har inte hört av sig.

I Tuvehall, jarlens av Tuve personliga län, försvann fogden under sommaren 633, och under hösten och vintern därefter har den Namnlöse skinnat området på alla slags förråd, lämnandes det vind för våg till våren. Tuvehall har lidit hårt av oordning och rövarattacker och landriddarna har kommit till jarlen med klagomål. Edar och Doringer har under sommaren samlat de trupper de har och sökt bringa ordning i länet. Det mesta av skörden har kunnat bärgas, men än är inte allt under kontroll.

Friherre Botvald Björke av Ullsta är stupad och än har ingen intagit hans plats. Ullsta är hårt utsuget först av övervintrande Åtunasoldater och sedan av den Namnlöse och av ständiga rövarattacker. Landriddarna klagar men agerar som självständiga herrar. Kaos råder.

Friherre Aswald Storme av Vråå av Hymenhed stod under striderna på Ellinors sida men deltog aldrig med trupp. Just nu verkar han mest ägna sig åt att försvara sina gränser och sköta sina egna affärer. Det är dock anmärkningsvärt att Olv Knäknus, en nyligen rätt känd rövarhövding, tycks röra sig fredligt på Hymenheds område innan man gör räder in i Ullsta och Tuvehall. Aswald har ingen kontakt med jarl Edar.

Friherrarna Micklas Geilesson av Storslätt och Eren Nattjärv av Björksund stödde båda Ellinor men deltog inte med trupp. Båda verkar nu ägna sig åt att sköta sina egna affärer och har ingen kontakt utåt. Ett otal smärre rövarband rör sig runt om hedarna i östra jarladömet och det verkar som om friherrarna både bekämpar och samarbetar med olika grupper. Faktiskt ryktas det att de även själva deltagit i boskapsräder in i Ullsta och även så i de Dahlenkontrollerade områdena Rindahl och Vargahed.

Friherre Bregor Haldorsson Lilja av Furuborg har varit trogen Edar, men inga bud hörs från honom. Möjligen har han ökat sina kontakter med Dahlen. Det ryktas dock att Bregor företar räder in på Storslätts område.

Rindahl och Vargahed behärskas sedan några år av Dahlen. Friherrarna Ulf Svedjenäve av Rindahl och Endria Himnersdotter av Vargahed deltog båda som befäl under Ellinor, även sedan deras län ockuperats av Dahlen. Endria sägs ha stupat under stormningen av Tuve medan Ulf har tycks ha försvunnit. Han påstås dock ibland ha setts på Tuves gator om kvällarna. Från Rindahl och Vargahed ryktas det att prins Peder ämnar utse egna friherrar.

Den symboliska roten från Aahren slår sig till ro i Tuve jarlaborg och tillbringar tiden med att äta och dricka när de inte övar att gå i takt eller envisas med att följa efter jarlen så fort han rör sig i staden. De lägger sig gärna i frågor rörande Edars säkerhet och tvekar inte att misstycka om hans intresse för stadens värdshus. Jarlens vana att smyga sig iväg från dem för att senare återfinnas på vinkällaren Silverkannan, pokulerandes med diverse lågbördiga och ropandes åt soldaterna att "Vid Hel nu äntligen dra för trollen i våld!" har till och med fått rotemästaren att nämna jarlens skörlevnad i rapporterna hem.

Ängeln från Aahren

Under hösten har Tuve äntligen fått nytt hopp. Från Aahren har fröken Alilia Klinte anlänt, och med sig har hon haft en ansenlig skara av Rådets trupper. Med dessas hjälp har man låtit säkra de båda friherredömena Ullsta och Tuvehall. Visst måste man nu för tredje vintern i rad låta upp sina bostäder och förråd åt en här, men denna gång är krigsfolket här för Tuves eget bästa. Man ser med tillförsikt fram mot våren 635, då man kan tänka sig att de laglösa friherrarna i Storslätt, Björksund och Hymenhed nog skall inta en knähög kroppsställning och börja ge skatt åt staden.

Under tiden löper ryktena vilt i Tuve stad. Det sägs att jarlen ännu inte har orkat ta sig an styret fullt ut, och att han inte drar jämt med sin rådgivare Doringer Falk som mer och mer tycks tröttna på jarlens handlingsförlamning. Det hörs sägas att handelsgillet börjar göra sig sina egna lagar och skaffar sig allt större inflytande, också medan alltfler underliga främlingar från norr börjat synas.