Uppror i Tunmar

Hjortar

Av Patrik Oksanen

Hennes nåd, Chelmars rättmätiga jarl, Aralanthas förste härförare, Mornams skräck i väster, tillika friherrinna av Verdfeldt satt djupt försjunken i sina tankar över en väldig karta föreställande hennes jarladöme. Ett jarladöme som hon blott behärskade till hälften. Jarl Dana var säker på sitt styre i sex friherredömen. Först och främst de trognaste längst i väster, hennes eget älskade Verdfeldt, så Vindeland och det tappra Meldar. Därutöver hade hennes folk nu säkrat stora delar av friherredömet Chelmar, det var bara i de östra delarna där Nars lag ännu inte rådde. I söder var Eidensjö svuret till henne och så även Oxsala. Norr om Chelmar fanns Hellon där staden var hennes - men landsbygden hennes fienders mark. Dessutom höll hennes folk staden Tunmar långt borta i östra Chelmar, men det kunde bara vara en tidsfråga innan bud kom om att den staden fallit på nytt. Dessutom stod friherredömena Adaltun, ibland av vissa benämnt som Dahl eller rent av Arsan, Tunmar och Tivestland fortfarande mot henne med full kraft. Längre i tankarna hann hon inte komma innan det knackade försynt på dörren och strax därpå trädde Eylinn Vendesdotter in.

Tidigare hade Eylinn varit en föraktad kvinna i en av Chelmars otaliga byar, nu var hon hela härens förste rotemästare för bågskyttarna. En post hon förtjänat.

- Ers nåd, började Eylinn trevande. En av mina män vill träffa er. Han har bud från Tunmar.

Jarl Danas intresse vaknade och hon vinkade in mannen. Han var lerig, och blodig, kläderna var trasiga och ringbrynjan revad. Hans huvud var lindat med vad som en gång varit en särk, men det kunde inte dölja ett fult sår som bara kunde tillkommit genom hugg. Hon kände igen mannen som en av rotemästarna för bågskyttarna, och han hade följt med riddar Jorund till Tunmar.

- Ers nåd, sa mannen och sjönk ned på knä inför sin jarl.

- Res er rotemästare Ergan Trefare, en kämpe som slagits väl kan stå inför sin jarl och härförare.

- Ers nåd, jag kommer med bud från Tunmar. Men ingen har sänt mig, mitt bud är min berättelse och mitt vittnesmål inför er och gudarna om de saker som skedde under frihetens månvarv.

Med ens förstod både jarl Dana och Eylinn Vendesdotter vad de egentligen hade förstått hela tiden, men som de inte hade önskat att förstå. Tunmar hade fallit.

- Berätta, sade jarl Dana med en hes röst som inte riktigt höll.

- Ers nåd, mitt bud, min berättelse är om hur Tunmar vanns och förlorades åter. Som ni vet genom våra tidigare budbärare vann vi stad och friherreborg lätt.  Rotemästare Rodrik Sidonsson hade gjort ett gott värv, så våra vapen behövdes knappt under det värvet. På era order dubbade riddar Jorund Rodrik Sidonsson till riddar Rodrik av Nerdrik - till minne av den sjö vars strand han fört Nars ätts ärorika banér.

Jarl Dana övervägde för ett ögonblick att bryta in i mannens berättelse om det där med namnet. Riddardubbningen hade hon ju gett order om, men något namn hade hon inte skänkt. Där hade riddar Jorund som vanligt tänjt på orderna, men eftersom det inte gjorde varken till eller från så lät hon bli, och rotemästaren fortsatte sin berättelse:

- Försvaret ordnades raskt och gamla, svaga och unga evakuerades som ni gett order till. Det bestämdes att riddar Slaghand skulle ta befälet över friherreborgen och hålla den så länge som det var möjligt, och stadens försvar skulle ledas av riddar Jorund med bistånd av riddar Rodrik. Så blev det sagt, och så blev det gjort. Efter två veckor var Mornam vid stadens murar och våra budbärare kunde inte längre lämna staden, och så långt har ni säkert hört Tunmars historia.

Jarl Dana nickade, så långt visste hon, att Mornam hade inlett en belägring av staden, och därför inte kunnat undsätta sin jarl, Oxblod, när denne försökte ta tillbaka sitt en gång rövade gods, staden Chelmar.

- De våra gjorde stor skada på trossen, så Mornam skickade fram sina trupper i ett första angrepp i rent vredesmod. Det tillresta hovet som kommit för att se på spektaklet trodde förstås att våra murar skulle ge vika, men vi mötte dem med järn, eld och vatten. Det fick dem att ompröva sig. Mornam skickade runt sina styrkor till andra sidan staden. Där beslöt de sig för att först bryta ned friherreborgens försvar för att på så sätt lättare kunna angripa staden.

- Men det var ett misstag, rotemästaren flinade för första gången.

- Så Slaghand skötte sig, frågade jarlen beskt då det var riddar Slaghand som en gång under kriget gjort att hennes egen faders borg fallit i fiendernas händer.

- Jo, nog skötte han sig, Ers Nåd. Slaghand är duglig när han inte har så stor yta att springa bort sig på. Han är till och med mycket duglig. Jag hörde att riddar Jorund gav honom tre dagar i ett vad, men riddar Jorund förlorade det vadet grovt. Slaghand höll fästet, och fråga inte mig - men väl gudarna hur det gick till, ända till belägringens elfte dag, eller det fria Tunmars tjugofemte dag om ni så vill.

- Föll han och hans folk, frågade jarl Dana behärskat. Hon ogillade förlusten av en soldat lika mycket som en riddare.

- Nej, Slaghand föll inte. De var sex rotar när det började, blandat folk.  Trettio man såg jag föras ut ur den brinnande borgen. Men när Mornam såg lågorna hade han glömt alla löften om fri lejd för manskap. Han radade upp alla trettio framför murarna och inför sitt hov. Dömde dem alla för mordbrand.

Ett öga tårades hos rotemästaren, som rensade strupe med en harkling.

- Därefter föll bödelns yxa mot nacke efter nacke. Jag såg det från muren och vred mina händer vita av förtvivlan. Vi var många som ville rusa våra bröder till undsättning, men riddar Jorund höll oss tillbaka och sade att det var så som Mornam önskade att vi skulle handla. Istället skulle Mornams brott och skändlighet stärka oss i vårt försvar av staden. Men när bödelns yxa nackat hälften av de våra avbröts avrättningen. Jag såg inte vad som hände. Men det finns de som säger att de avståndet till trots såg en vacker kvinna viska i Mornams öra, en kvinna som de säger var jarlinnan av Tuve. Men mer där om vet jag inte.

- Slaghand då?

- Han var den siste som skulle bli avrättad, så hans huvud satt kvar på hans hals när jag såg honom ledas bort till fångenskap.

- Vad hände sedan? Eylinn kunde inte hålla tillbaka sin nervösa fråga, och ville att historien snabbt skulle skynda mot sitt plågsamma slut.

- Därefter ledde riddar Jorund oss alla i bön den natten. Hela staden bad till Tyr för seger, till Tor för styrka och till Freja och Odin för att mottaga de fallna vid sina säten. Morgonen därpå anföll de, liksom de gjorde dagen där på, och dagen efter det, och så upprepade det sig dag efter dag tills den sjuttonde dagen av belägringen.

Rotemästaren tystnade och hans blick blev glansig.

- Fram till den dagen, och natten, hade många fallit, många goda män och kvinnor hade rest till Valhall och Folkvang. Men det var inget mot den dagen och den natten. Fienden var som en stormflod, som vi inte längre kunde stå emot. Han forsade genom murarna som om de vore brustna fördämningar. Där vi tätade var snart nya hål, till sist drog vi oss tillbaka, och försvarade oss kvarter för kvarter. Snart var elden lös i staden, och i lågorna den natten föll de flesta av oss.

- Hur många undkom, frågade jarl Dana sammanbitet.

- Om jag är den första att nå Chelmar var vi inte många. Jag låg som död i dagarna tre innan jag förvägrades inträde i Valhall och vände åter till detta liv. Den Höge måste ha önskat att jag skulle fortsätta att tjäna er. Jag tror att några kan ha flytt till skogs i Tunmar, men de kan nog räknas till som mest en rote.

- En rote, av alla de flera hundra ni samlat, flämtade Eylinn.

- Hur gick det med riddar Jorund och riddar Rodrik, såg ni dem falla, frågade jarl Dana.

- Nej, ers nåd. Jag såg ingen av dem falla, men riddar Rodrik såg jag bara i början av den långa natten. Riddar Jorund däremot återsåg jag flera gånger, det sista jag minns samlade jag mina mannar under hans befäl för att försvara ännu ett kvarter. Om hans öde har jag varken sett eller hört något. Men ett vet jag, det är att Mornam inte kommer att komma till Chelmar. Vi må ha lidit stort med manfall, men det är intet mot vad han har gjort. Mornam gudabespottaren och kungamördaren måste slicka sitt sår likt katten innan han åter går ut på jakt.