Vidarsborgs fall

Av Patrik Oksanen

Om hur uppretade Noedrenska upprorsmän stormade den fästning som för dem symboliserade det aralanthiska förfallet, Vidarsborg vid Rakenälvens mynning.

Hösten 626

Löven hade fallit och hösten gjorde sig redo för att tåga bort. Kung Bore låg i nordan när ett fint, isande regn strilade ned över skogens liv. Vid Rakenälvens mynning arbetade fortfarande män med att timra hus och resa sten, den sena eftermiddagen till trots. Det var på den norra stranden som kung Vidar av Randersmark låtit börja uppföra en fästning och en stad. Staden låg på den norra stranden för att inte reta den aralanthiska grannen i söder. Kanske tyckte folket i den blivande staden att det hade varit bättre att stöta sig med Aralantha än att på bygga på den norra banken, ty den lerig och sumpig och på det hela taget inte lämpad för bebyggelse. Den södra stranden var däremot en fröjd. Från Raken svepte en böljande ås upp mot himlen. Marken var fast och lämpade sig väl för bebyggelse. Nu stod det där bara ett halvfärdigt torn och en tillyxad pallisad som försvar. Resten av bebyggelsen låg, som sagt var, på den norra banken, mellan knycken mot söder som Rakens lugna vatten gör och havet.

Så här på hösten, året efter att Vidar låtit ge order om att det första trädet skulle fällas, hade den garniserande randerska fanan hunnit med en del. En fjärdingsväg pallisad med ett brett dike löpte runt staden. Utefter pallisaden reste sig trätorn, och på sina håll började begynnande stentorn att sticka upp i deras ställe. Innanför murarna stod det två tjog med enkla, timrade, långhus. Taken var lagda av halm. På sina håll fanns större hus helt av trä och några hade stenad grund. Längs gatorna löpte gågator av trä och mellan en del hus låg stora träklossar så att vandraren torrskodd kunde komma över.
Nere i den primitiva hamnen låg halvdussinet enkelt uppförda lador, eller snarare magasin. I hamnen, längs träpirerna som löpte ut, låg fyra tungt lastade koggar. Ett av skeppen förde Rygjardals vimpel medan de andra flaggade rött och grönt - Noedrens färger. Förutom de stora koggarna låg där en två mindre skepp samt en drake. Lite längre upp längs älven fanns det kajer för de mindre flodgående skeppen. Runt kajerna var livet myllrande. Likt flitiga myror arbetade folk med att lasta om varorna mellan de havsgående och de flodgående skeppen. De senare kanske var bara tjoget alnar långa, med en mast och ett otympligt segel.
Från sidorna stack tre par åror trotsigt ut. När varken vinden eller roddarna förmår att föra skeppen uppströms tar oxar vid. Längs byggda ramper dras skeppen förbi de svåra bitarna, därav den karakteristiska kroken i fören. Ute tillhavs skymtade den utstakade leden. Utstakad så att ingen skeppare skulle föra sitt skepp och sin last på de svårupptäckta sandbankerna.

- Bistert det här du Geir.
- Ja, det blir en hård vinter, värre än den förra, genmälde mannen som lyssnade till namnet Geir.
Regnet fortsatte att strila allt mer och skymningen nalkades. Trots att de stod i skydd vid den norra porten trängde fukten igenom deras vaxade yllemantlar. De klagade inte mer, de var härdade män i den randerska hären. De hade varit i fält sedan sommaren 620 och hade inte sedan dess sett varken hem eller härd. Under åren i fält hade de upplevt det mesta, däribland Nemevids fall, vättejakt i Klintjebergen, belägringen av Triti och nu att vara nybyggare. Det här uppdraget, att bygga och att vakta Vidarsborg var det den lugnaste och behagligaste posteringen på mycket länge.
Den största faran, bortsett från de kringströvande stråtrövarna och naronska frikårerna, var att drabbas av sumpfebern. Under den här hösten hade ett fjärdedels märke insjuknat och dött. Räknat under tiden sedan byggandet påbörjades så var det kanske ett halvt märke som dött i sjukdomen.
- Det blir en lång natt Grim.
- Och bistrare än på länge. Det blir frost. Undrar om vi får se snö snart.
- Hoppas inte frosten kommer före midnatt...

Sakta lade sig mörkret tätt över landskapet. Himlen var mörk, inga stjärnor orkade lysa igenom det tjocka molntäcket. Vattnet frös sakta till is och luften som de båda vakterna andades ut bildade små rökmoln.
Långt i söder gal en gök med sorgsen stämma, saknade han den jungfruliga sommaren som försvunnit? Rakenälven brusade stilla och löven susade sakta när en svag pust från norr svepte fram. En gren knäcktes i skogsbrynet, en älg? Ett rådjur?
Grim gäspade och ställde i från sig spjutet och slog med armarna för att få upp värmen.
- Hörde du, Grim?
- Vadå, Geir?
- Det knakar alldeles för mycket i skogsbrynet.
- Äh...
Meningen dog i en strid av blod som forsade från munnen. Grim tittade förvånat på pilen som satt i magen och så föll han, död.
Geir tog ett fastare tag om sitt spjut och formade läpparna för att skrika alarm.
Men innan något ljud hunnit tränga från hans strupe föll han, med halsen genomborrad av en pil, död.
Fyra män med bågar och lika många med svärd lösgjorde sig ur mörkret. De var bistra och klädda som sjömän, men bar harnesk av läder. Två av männen gick fram till porten, lyfte bort plankan och öppnade porten sakta och ljudlöst. Bågskyttarna plockade åt sig sina pilar. En tredje bågskytt tog en pil och antände den med hjälp av en fackla. Så stegade han fram, spände strängen och skickade pilen till väders. Ett skimrande sken flög i en båge innan det slocknade i Rakens kalla vatten. Det var signalen. I skogsbrynet ett par hundra steg bort uppenbarade sig en svart massa av män, till häst och till fots. Som en evighet stod de där, alldeles stilla. Det hotfulla lugnet bröts av riddare som red fram några steg, höjde lansen och gav upp ett gällt stridsrop.
- För Noedren, För Äran, Död åt Inkräktarna.
Riddaren och de andra riddarna satte av i sporrsträck. Männen till fots gav ljud åt ett dödsbringande och rullande rop på död som skrämde södergöken till tystnad. I det bakre ledet skymtade en rad bågskyttar som på en order tog satte eld på pilarna som väntade på ordern. De flammande hundra pilarna flög genom natten som kometer och slog ned bland husen i staden.

Många av stadens försvarare vaknade, men det var försent . De noedrenska sjömännen, som inte vara hade en last av varor i sina koggar utan även knektar, hade barrikaderat dörrarna på många baracker och sedan tänt på.
Om randersmarkarna lyckades komma ut väntade allt för många knektar för att de skulle kunna slå sig fria. På sina ställen lyckades de stridshärdade randerska soldaterna upprätta motstånd. Där bjöds det på hårda strider som varade till gryningen. När solens första strålar började värma den döda, frusna, jorden föll faneriddaren Ermund Ragasson av Rygjardal och med hans död gav det sista dussinet randersmarkare upp. Halva staden var nedbränd och mängder av lik låg överallt. Segrarna ordnade gravar norr om staden där fyra märken av Randers ätt och fem hundrade av anfallarna lades om vart annat. Köpmän och kämpar, motsvarande en fana, behölls i fångenskap för lösen.
På en annan plats, på andra sidan Lamben, men vid samma tid sade en konung till sina män.
- Tyst och lyss. Hör ni inte södergöken...
Södergöken som berättade om död som varit och om död som komma skulle.