Vinterrosen

Hjortar

Av Patrik Oksanen

Bilder och berättelser från den stora torneringen i Aralond vid Midvinter i Odins år 629.

Han hade sett 28 vårar komma och gå. Han hade utbildats vid hoven i Odels och Aahren och skolan i Lisya. Han såg bra ut. Han var känd för sin snabbhet med svärdet. Han visste att han var en av rikets främsta med lansen. Han hade stridit i fler drabbningar än han kunde minnas. Han hade prisats för sitt mod. Han hade prisats för sitt ledarskap. Han var den mannen många mödrar skulle vilja se som sin svärson.
Han var Meiron Solkulle av Lonäs, jarl av Odels.

Just nu var det kanske inte så angenämt att vara jarl av Odels, eller människa över huvud taget. Den bistra vinden från havet rev genom själ och märg. Det blåste is, salt is, rakt i ansiktet på honom. Snön yrde och det skulle snart bli mörkt. Vintrarna i Aralond brukade vara ljumma, med regn och dimma. Men den här vintern slog alla rekord. Det var lika bistert som uppe i Noldrias berg. Snön hade redan börjat att falla sent i starrfrost. Samtidigt hade den dödande kylan svept in från söder. Den första natten hade femtio man i hären frusit ihjäl. De följande nätterna tog kylan ytterligare trettio män. Efter de första nätternas förlamande köld hade man börjat att få till stånd ett läger som klarade vintern bättre. Men vädret hade skapat förtvivlan och missnöje i hären. Det hade viskats om att Fimbulvintern var här, att Ragnarök stod för dörren. Med de år som varit, med förvirring och död, skulle det inte förvåna honom om så var fallet.

Mornams nya lagar hade inte heller muntrat upp stämningen hos en del av trupperna. De flesta av de fanatiska aralonderna hade dock hälsat lagarna med glädje. För dem var hämnden, till vilket pris som helst, det högsta. För de flesta ädlingarna från Odels, som han själv, var det den återupprättade äran som gjorde att de sidade med Mornam. Och nu, i kriget, var det att behålla äran. Det gjorde man inte genom att följa Mornams lagar, lagar som föreskrev död för de flesta brott, till sista bokstaven. Själv tänkte han inte följa dem helt ut, ty i jarlens här var det jarlens ord som vägde tyngst. Aahren ligger långt från Setvi, särskilt i tider av krig och vinter.

Mornams lagar hade lett till att splittringen inom hären, mellan folket från norr och från söder, hade ökat. Tack vare respekten för jarlen hade ändå meningsskiljaktigheterna kunnats hålla hanterbara. Med stor sorg hade jarlen tvingats avrätta fyra av de värsta orosmakarna, som dessvärre var fyra av hans bästa kämpar. Efter den händelsen hade stämningen dämpats. En seger i en drabbning med en av Edarins patruller hade till och med livat upp en annars tyngd här.

Den vintervilande hären låg bakom honom. Snön hade yrt igen vägen till Aralond, och det var svårt att se hur vägen ringlade sig ned till det iskokande havet. Men det borde inte vara alltför långt till staden, även om landskapet hade bytt till vit skrud så tyckte han ändå att han kände igen kullarna. Om han mindes rätt från sommaren var Aralond bara tio fjärdingsvägar bort. Och det var vid Grönsläntskvarnen som han skulle möta gisslan.

Det tog truppen ytterligare en halvtimme att nå kvarnen och den lilla slumrande byn. Trots att mörkret blivit tätare kunde han se hur kungatornet och en banérvakt stod utanför värdshuset. Han tittade på sin trupp, tjugo av de bästa riddarna, och deras väpnare, som gick att hitta i Mornams sydliga härar. De skulle kämpa i den tornering som väntade dem i Aralond. Dessutom red femtio ryttare med riddarna. De var eskorten som skulle vaka över den gisslan som prins Edarin hade sänt till byn, som säkerhet för Odels och hans män.

Han kände hur upphetsningen pumpades ut i blodet, snart skulle han vara i staden som stått emot honom. Innan de kommit ned till byn möttes de av en liten man till häst. Han kände igen honom, prinsens lille härold, han med den hesa rösten. Jarlen höjde handen och hälsade till härolden som nickade tillbaka.
- Å min herres, prins Edarin, rikets föreståndare och Nars ättling, vägnar hälsar jag er Jarlen av Odels välkommen till Aralond.
- Det är en ära för mig, herr Haldor, att få vara gäst hos er prins. Är allt i ordninggjort för vår fortsatta färd?
- Ers nåd, jag har en lista här på de 20 ädlingar som ska garantera er säkerhet.
- Läs.
- Ers nåd, Edarin av Aralantha presenterar ert sällskap att vaka över följande: Friherre Ergan Nordenflykkt från Dahlen, friherre Garon Sörride från Feodras, landriddare Tolbein Gårdavik från Chelmar, landriddare Astrygg Geirmundsson från Aralond, riddar Joel Vinterstjärna från Noldria, budbären av svärdet Eron Ersson Tride...
Namnen på ädlingarna fortsatte. Och Odels gav sitt gillande till bytet.

Eskorten stannade i byn, tillsammans med gisslan. Jarlen själv, hans riddare och deras väpnare fortsatte att trotsa kylan och fortsatte mot Aralond i sällskap av prinsens härold Doran Tylfesson Haldor och fem riddare från prinsens här som medföljde som eskort.
Skymningen hade övergått i natt, himlen hade klarnat och stjärnorna gnistrade från himlavalvet, när de såg staden. De såg Aralond innan Aralond såg dem. I vintermörkret glänste ljusen nästan spökligt. Snön gav staden ett skimrande liv, som ett väsen som lagt sig för att sova. Varm rök lade sig som en dansande älva över husen, lyktor och facklor var som en hord av eldflugor. Det var vackert.
- Ers nåd, detta är Aralond, sade Haldor.
- Jag vet, jag har varit här förut, svarade jarlen med bitterheten vällande upp i halsen.
Det var här som han för första gången hade besegrats. Minnet av att stå framför Aralond i spetsen för en här, men tvingas vända brände i bröstet. Den här gången skulle han inte låta sig besegras.

XXX
- De är här nu, min prins.
Budbäraren av Tornet, Hrolf från Tunmar, var andfådd efter ritten genom staden och språngmarschen genom slottet till rådskammaren.
I rummet satt prins Edarin, prins Peder av Dahlen, jarl Sigurd av Aralantha, jarlinnan Eliana av Feodras, friherrinnan Dana av Verdfeldt och riddar Henrik av Oxsala slott.
Edarin nickade och viftade sedan undan Hrolf från Tunmar.
- Det börjar bli dags att ta emot våra långväga gäster, men vi har ännu inte bestämt vem som ska leda bohorden. Jarlen av Odels kommer själv att stå i spetsen för sina riddare, vem ska leda våra, frågade prins Edarin.

Det blev tyst i rummet. Alla tittade på varandra, det rådde en tvekan om vem som skulle bryta tystnaden.
- Jag är av den bestämda åsikten att ni, ers höghet, inte ska leda oss i bohorden. Det är alldeles för riskabelt, och en förlust av er person vore en katastrof för Nars ätt, sade riddar Henrik som var den förste som talade.
De andra nickade bestämt.
- Men ni då, riddar Henrik, kan inte ni leda styrkorna, frågade prins Peder.
- Jag står under jarl Odels i rang, svarade Henrik kort.
- Men det gick ju bra i Midsommarkransen.
- Det var då. Nu finns det ädlingar här av högre rang. Vi har ju rikets första härförare här. Vore det inte lämpligt att ni friherrinnan ledde styrkorna?
- Jag tackar för förtroendet. Jag är en taktiker och en strateg, min plats är i fält - inte som kämpe i en bohord, sade Dana av Verdfeldt allvarligt.
- Dessutom, när jag slåss är det på liv och död. Jag kan inte slåss enbart för ära.
- Jag är inte heller en kämpe i en tornering, konstaterade prins Peder.

Därefter riktades alla blickar på jarl Sigurd. De visste att han var en kämpe, en stor kämpe. Han hade samma rang som jarlen av Odels, och Aralond var hans stad.
- Jag leder bohorden, svarade Sigurd kort.
 
XXX

- Jag känner mig oroligt upprymd. Jag får ingen ro.
Eron Silvermåne vankade av och an i rummet. Händerna låg bakom ryggen. Pannan var rynkad av bekymmer.
- Det är ditt drag. Sätt dig.
Eron tittade på blotaren. Så skakade han på huvudet.
- Jag kan inte tänka. Det är något i luften. Jag känner på mig det.
- Jag vet att det är som du säger.
- Va, har du också känt det?
- Ja och Nej. Sätt dig.

Motvilligt och med en suck satte sig Eron ned i karmstolen. Han hällde upp en bägare med vin och lutade sig tillbaka. Skenet från eldstaden var ostadigt. Skuggorna var långa på väggarna.
- Vet du vad det är?
- Ja. Det är ditt drag. Spela.
Eron suckade. Han insåg att han inte skulle få något svar innan han gjorde sitt drag. Hans pjäser var omringade och hans kung hårt ansatt. Möjligheterna att fly undan till en av de hörn som var målet utan att bli tagen först tycktes oändligt små. Eron blundade, och lät gudarna välja pjäs och riktning. Gudarna brydde sig dock inte i denna stunden om ett kungsbord. Pjäsen som Eron flyttade blottställde kungen.

- Du är alldeles för öppen. Det finns ingen tanke att skydda det viktigaste.
- Ja, jag gjorde ett misstag. Spelet är över. Du har vunnit, surade Eron och drog i sig en klunk av vinet.
- Det var inte bara spelet jag menade min bäste Silvermåne. Som ni spelar, så är ock ert hjärta. Vidöppet och oskyddat för en dolk. Det bådar inte gott för er under den stundande torneringen.
Eron blev alldeles kall. Vad var det Karsten Grå sade egentligen? Att han, Eron Silvermåne, skulle dö här i Aralond. Blotaren, som såg att färgen på riddarens kinder vek, sträckte lugnande fram handen.

- Bäste Eron. Jag menade inte att ert hjärta var öppet för en sådan dolk som dricker blod. Jag menade att ert hjärta var öppet för kärlek och den kärleken kommer att bli en dolk i ert hjärta. Mer smärtsam än den kärlek som ni flydde från.
- Hhur...
- Jag har sett det.
- Vem?
- Det säger jag inte. Du kommer att märka det tids nog. Tro inte att du kan fly undan det. Även om du lämnar Aralond i natt kan du inte undvika det som gudarna har förberett.
- Varför?
- Tids nog visas gudarnas avsikt.

XXX

Han strök försiktigt till dräkten med sin hand. Handen stannade och vilade på tornet. Han hade kommit långt nu. Han hade börjat som tioåring med att fostras vid hovet. Eftersom han var tredje sonen till en landriddare så gav man pojken åt konungen. I Aahren hade man tidigt funnit att pojken inte var lämpad för riddarens liv. Däremot hade han gott minne och en förmåga att tala vackert. Därför blev Doran Tylfesson Haldor fostrad till härold. När han fick sin häroldstunika hade han varit oändligt stolt.

Men efter två år i Aahren hade det fortfarande inte hänt något. Han var bara en enkel, tredje rangens härold. Konungen hade förstått att den unge mannen behövde få känna ansvar. Han skickade härolden till Chelmar, och det var hos jarl Ekewald som Doran började hitta en plats han trivdes på. Med sin förmåga att formulera sig och att spela ut blev Doran Tylfesson Haldor snart jarl Ekewalds favorithärold. Men sedan hade kuppen kommit. Jarlen stupade och Doran flydde. Under sin flykt från Chelmar mötte han prins Edarin som omedelbart tog honom till sin härold. Sedan den dagen hade han varit Edarins förste härold. Under långa tider hade det varit ett liv långt från hovliv.

Doran ryste när han mindes höstleriga fältläger och dragiga tält. Den tiden önskade han inte åter. Det hade blivit skillnad sedan de tog Aralond. Sakta hade ett hov byggts upp. Här fanns ändå stundtals tre prinsar och en jarl. Det hade blivit banketter och hov, sändebud från de befriade delarna hade tagits emot. Det började att likna det liv som Doran hade drömt om hela sitt liv, ett liv i händelsernas mitt, ett liv med ädla och belevade människor. Torneringen mellan Odels och Edarins folk var ett stort steg mot det livet han ville leva. Torneringar var lika mycket häroldens möjlighet till ära som riddarens.

XXX

Torneringen skulle ta plats på Tempelholmen. Det är den ö som ligger väster om stadsmuren. Ön är formad som en dykande säl som hoppat ut från Getholmen. Tempelholmen är inte fullt en fjärding i längd och bara en tredje del så bred. På den södra änden ligger tempelområdet. Huvudtemplet, en praktfull stavbyggnad i mörk ek, är tillägnad Njord. De elva andra gudarna har helgade rum i det stora templet. De elva rummen är utbyggnader från huvudtemplet.

Hela området är omgärdat av en mur och på området finns sovsalar, samlingssalar, förrådsbyggnader, stallar och och andra utrymmen som används av prästerskapet. På öns norra del ligger marknadsplatsen, och det var på marknadsplatsen som torneringen skulle hållas i den gnistrande kalla vinterdagen. Läktare för flera tusen människor hade byggts upp. Allehanda krämare hade lockats till torneringen, marknadsstånd och tält låg tätt på den allra nordligaste spetsen av ön. Mitt på Tempelholmen fanns den läktare som var högsätet. Till skillnad från de andra läktarna hade den kungliga tak. Det myllrade av folk, både på ön och uppe på stadsmuren på Broön. Många hade rest långväga för att beskåda torneringen. Andra var mer intresserade av gycklarnas upptåg, eller av det glödgade mjödet som såldes för att åskådarna skulle hålla värmen.

XXX

Väpnaren som hon passerade förbi nästan stönade av beundran. Hon var van vid uppmärksamheten. Män, och pojkar för den delen brukade bli förälskade i henne. Hon sträckte fram handen till prins Edarin, som bugade djupt. Sedan ledde han henne fram till den plats som var hennes, till höger om tronen. Hon nickade mot jarl Sigurd som satt på hennes högra sida.
När hon satte sig ned på den varma skinnfällen svepte hon mantel och hätta tätare omkring sig. Det var en gnistrande kall förmiddag. Solen speglade de gnistrande snökristallerna så att det gjorde ont att titta.

Det hade blivit ett kärt återseende dagen innan. Hon hade inte sett sin bror på över ett år, och hon hade oroat sig för honom liksom han hade oroat sig för henne. De stod varandra nära, Meiron och Mirelin. Att det de blivit skiljda åt för så länge berodde på deras far, den gamle jarlen som sedan flera år festade med gudarna i Valhall. Det var genom ett löfte från honom som gjorde att hon varit här när flottan från söder kom. Flottan hade kommit lika överraskande som en blixt från en klarblå himmel. En grådisig morgon var de där, och staden var i deras händer. Hon hann aldrig fly, utan föll i prins Edarins fångenskap. Hon hade behandlats mer än väl, och hon hade inget att anmärka på sin fångenskap annat än att den var tråkig.

Den man som hon kommit för att träffa, och förlova sig med, hade flytt när staden föll. Han var friherre av gammelätt. Hennes trolovade hade växt upp med hatet och hon hade aldrig lärt sig att tycka om Adil Ebertsson. Han var en kall människa, utan humor och utan hjärta. Han skrämde henne. Varje gång han fanns i hennes närhet kände hon ett krypande obehag. Hon skulle aldrig ha kommit på att gifta sig med Adil om hon själv hade rått över saken. Inte heller hennes bror gillade fästmannen. Men eftersom den gamle Ebert en gång hade räddat livet på hennes far så hade han lovat bort sin dotter. Det löftet hade hon fått upprepa på faderns dödsbädd.

Sålunda var hon fångad i en fälla redan när hon föll i fångenskap. På ett sätt hade fångenskapen inneburit befrielse. Samtidigt inte. Hon längtade efter att få rida fritt omkring bland Odels kullar, att få jaga med falk, att få spänna bågen och fälla en fasan, att få fäktas med gamle landriddaren Heidrik. Hon hade försökt att få möjlighet till fäktträning, men nekats. Istället hade hon nästan tråkats till döds av broderier och gamla adelsdamer - sådant som prinsen ansåg lämpligt för en gisslan av hennes rang. Om det berodde på att prinsen fruktade att hon med ett svärd skulle hugga ned hela slottsvakten och sedan rymma, eller om det berodde på något annat visste hon inte.
Den tråkiga och enformiga fångenskap skulle snart vara över. Prins Edarin hade lovat henne fri, och hon skulle följa sin bror till friheten, hem till Odels.

Ett mäktigt jubel från tiotusentals strupar steg mot skyn. Hennes tankar bröts och hon tittade upp. Riddarna kom på rad. Först red kämparna från Odels här. Hon kände igen Adil, fästmannen. Hon kände inget annat än ett tomt avsky i sitt bröst när hon såg honom rida in på valplatsen. Därefter kom prinsens riddare, de leddes av riddar Henrik av Oxsala slott, den väldige kämpe som vunnit lagrar som få var förunnat. Hennes blick svepte genom riddarna. Vid den sjunde riddaren i prinsens led stannade hennes blick. Det var som om det gick en stöt igenom hennes kropp. Hon fick svårt att andas. Blicken blev dimmig, och svetten trängde fram i pannan. Hon kände paniken välla upp i hennes bröst.

- Hur är det fatt fröken?
Hon hörde knappt vad jarl Sigurd sade. Som i en dröm hörde hon sig själv svara att allt var bra. Men vad hon egentligen hörde var vad jordemodern sagt till hennes föräldrar när hon föddes.
- Flamman från norr kommer att bringa barnet både lycka och olycka.
Beviset fanns där, ett flammande rött märke på hennes högra höft som pekade snett nedåt.
- Flamman från norr kommer att bringa barnet både lycka och olycka...

XXX

Riddarna hälsade på prinsar och jarlar, sedan på publiken och sedan på varandra. Därefter stod det riddarna fritt att utmana varandra. Eron Silvermåne hade sett ut en riddare från Aahren. Men innan han hann fram hörde han hur någon ropade stopp. Eron Silvermåne vred på huvudet och såg en riddare i röd tabard med vita balkar och en stegrande björn. Var hade han sett det vapnet förr? Riddaren tog av sig hjälmen och en kvinna med kastanjebrunt hår och ett vanställt ansikte med ett långt ärr på höger kind tittade på honom.
 
- Så du är kvar i Konungarnas land. Har du lärt dig konungarnas seder än?
Eron Silvermåne svalde förtreten. Det var riddaren som han vägrat att lyfta vapen mot i kransen 627, därför att hon var kvinna.
- Så du har kvar dina griller?
Eron nickade sakta.
- Om  vi är tvungna att mötas så skall min lans sänkas. För vad jag har lärt mig är att det är skillnad på en dam och en kvinna.
Eron Silvermåne fick ett rått skratt till svar. Riddaren red vidare och utmanade istället Henrik av Oxsala slott.

XXX

Grönt och silver. Det måste vara riddar Jermo från Odels konstaterade Jorund Morgongåva för sig själv när han tittade efter lämplig motståndare. Riddar Jermo var ingen som han ville bryta den första lansen mot. Riddaren från Odels hade så när fått slåss mot riddar Henrik i den sista dysten på Midsommarkransen 627, och i bohorden hade de blivit vapenbröder.

XXX

- Björnram, det var inte igår, skrattade riddar Henrik när han fick utmaningen från riddaren som hånat Silvermåne
- Ni lever än, gamle skojare, svarade riddar Björnram.
- Jag är er fortfarande skyldig er en tjänst för er hjälp i bohorden 627.
- Ni kan betala tillbaka genom att falla i backen mot mig.
- Ni skulle må då!
- Det vore inte så tokigt att få fälla den väldige Henrik, eller vad säger ni?
- Synd bara för er att det inte kommer att bli någon som fäller mig den här gången, heller.
- Vi får väl se.

XXX

Eron Silvermåne var fortfarande försjunken i bittra minnen från Midsommarkransen när han kände ett slag mot skölden. Han var utmanad. Han tittade upp och såg en riddare med en fyrdelad vapensköld. I två fält fanns Aralonds kogg, men på en röd bakgrund och i två fält vilade tre stjärnor på svart botten. Ovanpå vapenskölden satt en friherrelig krona.

XXX

Först ut på fältet var riddar Henrik. Han betalade inte tillbaka sin hedersskuld mot riddar Björnram, ty han föll inte. Den andre att rida ut på fältet var Jorm Höghäll. Lansen var ett vapen sällan brukat i Noldrias berg, och Höghäll kunde inte stå emot sin motståndare. Herr Haldor steg fram och förkunnade med hög röst: Segrare Edar Eldsklo.
Friherren saluterade sin herre, jarlen av Odels, med lansen - nöjd med att ha stött Jorm Höghäll ur sadeln.

XXX

Hon satt och kramade sina händer vita. Hon bet hårt i kinden. Hon kände blodsmaken. Hon ville skrika rakt ut. Men hon kunde inte. Härolden stod med handen höjd.
Hennes söner var tvillingar. De hade varit oskiljaktiga som barn. De hade lekt och utforskat världen tillsammans. Ingen hade kunnat slå sig in i deras gemenskap.
Hästarna fnös, vit rök steg upp mot himlen.
Så hade det varit tills pojkarna fyllde sjutton. De tjänade då som väpnare i Aahren. De hade presenterats vid hovet. En kusin hade skrivit att konungen själv hade sagt att det var gott gry i gossarna.
Härolden sänkte armen.

Hon såg sina söner störta mot varandra. Hon visste att de var ute efter varandras blod. Så hade det varit sedan sommaren för åtta långa år sedan. En flicka. Hon hade förvridit huvudet på dem båda. De hade uppvaktat henne hela sommaren. Hon hade en gång uppmuntrat den ene, en gång den andre.
Riddarna fällde lansarna.
Hon hade fått pojkarna att duellera. Sedan hade hon tagit en annan man. Nu var hon jarlinna. Kanske skulle hon bli drottning också.
Lansar och sköldar möttes.
Hennes söner hatade varandra. Sedan åtta år hade de bekämpat varandra. Den äldste kom att tjäna konungen. Den yngste gjorde uppror. Hon blundade. Ett jubel steg mot skyn. En av dem hade vunnit. Hon visste inte vem. Hon ville inte veta.

XXX

Herr Haldor hade berättat för Eron Silvermåne att mannen han skulle möta hette Adil Ebertsson Tynderö, friherre av gammalaralondisk ätt. Mycket mer visste inte Silvermåne om sin motståndare. Han sneglade på friherren när de två red fram för att hälsa på prinsen och på jarlen av Odels.
Friherren verkade vara stor, stark, kanske litet för tung för att vara en riktigt bra ryttare. Istället för att hälsa först på jarlen och prinsen hälsade han på en kvinna som satt mellan prins Edarin och jarl Sigurd. Det var något bekant med henne. Det var som om han sett henne förut. Han kunde inte slita ögonen från henne, han var betagen av gudinnan som stigit ned från Valhall. Hennes hår gnistrade rött i solen, hennes ögon...

Han återvände i tankarna när han hörde ett harklande från herr Haldor. Han förstod att han borde ha hälsat på prinsen vid det här laget. Medan han betygade prinsar, jarlar, jarlinnor och alla andra av rang på läktaren sin vördnad var  blicken fäst på kvinnan mellan prinsen och jarl Sigurd. Han såg att hon såg besvärad ut, och att hon inte ville möta hans blick. När han vände sig om och red tillbaka för att hämta lansen märkte han att friherren tittade snett på honom.

Eron Silvermåne stannade upp framför Jorund Morgongåva, som skulle strida härnäst.
- Vem är hon, Jorund, hon mellan prinsen och jarl Sigurd?
- Vet du inte det, frågade Jorund klentroget.
- Skulle jag fråga om jag visste?
- Du skulle ha varit oftare på slottet, Silvermåne. Det är jarlen av Odels syster, hon föll i prins Edarins fångenskap när vi tog staden. Du ska just möta hennes fästman.
- Åh...
- Just det.

Eron Silvermåne försökte skingra tankarna medan han fick lansen. Det gick inte. Hon fanns kvar i hans minne. Som i en dröm satte han av längs rännarbanan med fälld lans. Han tänkte aldrig. Det bara skedde. Han siktade aldrig, i alla fall upplevde han inte att han gjorde det. Han såg egentligen aldrig på sin motståndare. Hans hand var styrd av någon annan. Förtrollningen bröts när han hörde publikens jubel, sedan ett sus, och sedan en märklig tystnad. Han tittade på sin lans, spetsen var borta. Han vände sig om. Hundra steg bakom honom låg friherren på marken.

Ett par väpnare hade rusat fram till den fallne. Han såg hur man försökte resa honom upp. Någon tog tag i något vid hjälmen och drog ut det. Med en ilning av skräck insåg Eron vad de drog ut. Hans spets hade fastnat på det ställe där springan för ögonen fanns. Kraften av lansstöten hade gjort att den gått igenom hålet. Eron Silvermåne såg att en av väpnarna skakade uppgivet med huvudet.
Eron Silvermåne kunde bara tänka en enda tanke; Jag har dödat hennes fästman.
Jarlen av Odels såg på sin syster. Han såg hennes skräckförtjusta blick. Han nickade omärkligt och lugnt mot henne. Som om han ville säga att det inte var någon förlust att sörja.

XXX

Riddar Henrik satte på sig hjälmen. Väpnaren, en yngling från Torskåren, räckte honom lansen. Han kisade med ögonen genom soldiset mot andra sidan fältet. Där väntade en svart skugga på att möta honom. Han satte sporrarna i sidan av hästen och gav sig av i galopp.
Få levande kunde mäta sig med riddar Henrik lans mot lans, och det blev en ung riddar Arnmar från Aahren som blev Henriks andra seger för dagen.

XXX

Riddar Henrik fällde lansen, tog sikte. Motståndaren kröp ned nästan bakom skölden. Henrik såg att den stöten inte skulle bli farlig. Han riktade all sin kraft på att hittan luckan mellan kropp och sköld. Det gjorde han. Riddaren flög av hästen. Dagens tredje motståndare var fälld. En återstod innan dagen var hans.

XXX

Eron Silvermåne föll i sin andra ritt, det gjorde också Jorund Morgongåva och den hatiske friherren Edar Eldsklo föll i sin tredje. När dagen på rännarbanan gick mot sitt slut fanns bara två kämpar kvar, riddar Henrik och riddar Jermo.

XXX

Riddaren från Odels red fram till riddar Henrik. De nickade bekant åt varandra. De hade aldrig mötts lans mot lans, men de hade slagits tillsammans i en bohord. Riddar Jermo närmade sig de trettio, medan riddar Henrik var långt äldre. Båda hade varit med tillräckligt länge för att veta att striden inte vinns med enbart kraft. Visdom, erfarenhet och Tyrs stöd var långt viktigare än den råa styrkan.
De var jämnbördiga. Den första gången gled lansarna längs sköldarna. Den andra gången fick båda in en träff, men ingen föll ur sadeln. Den tredje gången var riddar Jermo den skickligaste. Hans lans fick Henrik ur balans, riddaren vacklade i sadeln men lyckades hålla sig kvar. Den fjärde gången blev en upprepning av den tredje, men denna gång kunde inte riddar Henrik hålla sig kvar. Riddaren, friherren och kaptenen i Chelmarorden föll tungt ur sadeln.

Herr Haldor tog ett steg framåt och förkunnade med hög och klar röst:
- Segrare, riddar Jermo!
Jublet visste inga gränser. Riddar Jermo bugade och hälsade till den hänförda publiken för att visa sin uppskattning. Sedan klav han av hästen, och hjälpte den omtumlade riddar Henrik upp på fötter.
- Det är en ära att ha fallit mot er, ni är en värdig segrare.
- Jag har alltid beundrat er, riddar Henrik. Det tynger mig att ha slagit er.
- Det skulle ha tyngt mig ännu mer om ni inte på allvar hade försökt att slå mig till backen.

XXX

- Det verkar som om Odels vapen är starkast idag, sade jarl Meiron med ett leende spelande på läpparna.
- I morgon är en annan dag. Då ska vi få se vad ni går för egentligen, svarade jarl Sigurd.
- De mina är överlägsna med lans, förbered er på en kort morgondag, jarl Sigurd.
- Det är inte med lansen som striden avgörs, utan med svärdet.

XXX
Bäraren av Vinterrosen, riddar Jermo, satt på hedersplatsen mellan jarlinnan av Feodras och Mirelin Solkulle Lonäs. Han njöt tillfullo. Detta var hans stora dag. Jarlinnan av Feodras var en vacker kvinna med bedårande charm. Jarlen av Odels syster verkade vara litet frånvarande. Hennes blick vilade på någon längre ned i salen. Riddar Jermo brydde sig inte om vem som hade fångade Mirelins uppmärksamhet.
- Jag träffade er make en gång i tiden, han var en god man med gott hjärta. Jag beklagar verkligen att han föll.
- Det har gått år nu, men det känns som igår. Jag kommer aldrig att vänja mig att han är borta. Sorgen är det vi måste bära med oss för alltid, svarade jarlinnan.
- Jag vet. Jag förlorade mina tre bröder vid Stupavad. Jag såg hur de alla föll, men jag kunde inte göra något åt det.

Jag var förkrossad av sorg i fyra långa år. Min far stupade sedan i Noedren, det är bara jag kvar. Den siste av en ätt. Min far trodde att han hade säkrat ättens fortlevnad med fyra söner, men nu hade han varit långt ifrån säker.
- Krigen tar vad vi älskar. Men för att andra ska kunna leva, måste några offra.
- Ibland önskar jag att allt vore som förut, att allt vore som sommaren 620.
Drömmarna i det förlutna tog slut när någon utbringade en skål för dagens segrare. Sedan följde skålar till prins Edarin och jarlen av Odels ära. När struparna fått sitt harklade prins Peder sig för att äska tystnad, sedan reste han sig upp.

- Det finns en sak som vi ännu inte har bestämt för morgondagen, skall striden ske med skarpa vapen eller inte.
- Är det inte bättre av vi slår ihjäl varandra på slagfältet, där den riktiga striden står, frågade friherrinnan av Verdfeldt med bitande ironi.
- Vad säger riddarna som ska slåss, frågade prins Edarin.
Eitil av Ingmansholme reste sig upp. Han var den riddare som vunnit midsommarkransen året efter riddar Henrik, men som denna dag fått se sig besegrad av sin kamrat riddar Jermo.
- En bohord skall inte ske med skarpa vapen om det inte är en sak som rör äran.

Eron Silvermåne som inte tidigare kunnat slita sin blick från den sköna jarlasystern återvände från sin drömmande dvala vid ordet ära. Han reste sig upp.
- Är det inte äresak att slåss för det man tror på?
- Men är detta en sådan händelse att vi bör slåss med skarpa vapen, frågade jarl Sigurd eftertänksamt.
- Ni är våra gäster, sade riddar Henrik med blicken riktad mot jarlen av Odels, och gäster slår man inte ihjäl - det tillhör god aralanthisk sed.
Jarlen av Odels låtsades inte uppfatta riddar Henriks betoning på orden. Istället tittade jarlen på Eron Silvermåne och dennes blickar på jarlens syster.

- Tycker jag mig ana feghet hos våra värdar, undrade Edar Eldsklo.
- Vadå, röt riddar Henrik.
- Att ni inte törs möta Aralanthas bästa söner och döttrar förstår jag. Ni har väl en kvinna därhemma som är rädd om ert liv och lem.
Riddar Henrik var vit i ansikte av tillbakapressad vrede.
- Jag möter er, när ni vill, med vapen, i strid på liv och död. Och törs ni inte komma ensam kan ni alltid ta med er herre, jag möter er gärna på samma gång.
- Ni kan få möta mig, min herre och sjutton andra i morgon, i strid på liv och död - om ni törs.
- Om jag törs, röt riddar Henrik. Min släkt utförde bragder på ärans fält medan din släkt fortfarande bodde i hyddor. Ska du tala om att våga.

Jarl Sigurd försökte hålla en lugnande hand på riddar Henriks axel, men det hjälpte föga.
- Vad spelar det för roll när ni vilar på gamla lagrar. Det var av ren generositet som vi lät er gå fram till sista striden idag. Vi ville inte göra en gammal man besviken.
Riddar Henrik blev rosenröd i ansiktet.
- Skulle jag vara gammal? Du är inte så purung du heller ditt dubbla förrädartroll. Först sprang du till Tere och sedan till Mornam. Utan ära är du.
- Vi slåss med skarpa vapen, reste sig Jorm Höghäll upp och sade. Att få slåss mot en som slagits med Tere fick honom att lämna kruset för diskussionen.
- Det är nog, röt prins Edarin. Alla sätter sig.
Edar Eldsklo tittade på sin herre, jarlen av Odels, och såg att denne vinkade åt honom att sätta sig. Motvilligt satte sig friherren, sist av alla.

- Om jag förstår det hela rätt så törstar era svärd efter blod. Är det korrekt uppfattat, frågade prins Edarin.
En efter en nickade riddarna som var uttagna att slåss. Edarin nickade eftertänksamt, han viskade något till jarl Sigurd, och sedan till jarlen av Odels.
- Låt bohorden i morgon föras med skarpa vapen i enlighet med reglerna från torneringen i Laumarn år 468.
Prinsens beslut möttes av ett vilt jubel och otaliga stridsrop. När stojandet dött ut vände sig Edarin till jarl Meiron.
- Ni är bara nitton. Jag låter mina riddare dra lott om vem som får stå på sidan.
- Ursäkta ers höghet, era nåder, Eron Silvermåne reste sig upp i full prakt. Han tittade bestämt på högbordet där prinsar och jarlar satt.
- Tillåter ni en enkel riddare dryfta en sak?
- Naturligtvis, herr Eron.

- Det var jag som dräpte friherren Adil Ebertsson Tynderö. Förvisso var det en olyckshändelse, men jag känner ändå skuld att jag har tagit från er, jarl Meiron, en duglig riddare. Därför anhåller jag om äran att få ta friherrens plats i den stundande torneringen så min skuld betalas tillbaka.
Prinsen såg förvånad ut, medan jarlen av Odels betraktade naronien med nyvaknat intresse.
- Ni vet mycket väl att striden står med skarpa vapen, skulle ni kunna resa vapen mot era egna vapenbröder, frågade Edarin.
- Jag har en skuld, och den skulden kräver att jag gör bot. Finns det något bättre bot än att ta den dräptes plats? Min plats kan då fyllas av någon annan riddare.
- Jag accepterar ert erbjudande herr Silvermåne, om er prins går med på det. Ni gör ert land, er själv och mig heder genom ert generösa förslag.

Prins Edarin som insåg att han inte kunde neka Silvermåne tjänsten efter att jarlen av Odels gett sitt gillande nickade tankfullt.
- Låt så ske. Eron Silvermåne, riddare av Aralantha, riddare av Heimdalls flamma, i morgondagens drabbning kämpar ni med svart armbindel.

XXX

Ett stearinljus fladdrade och flämtade i mörkret. Konstigt. Vem var vaken nu? Själv hade Ragnheidur inte kommit till ro. Istället hade hon vandrat av och an i templet för att samla sina tankar. Det hade varit en omtumlande dag. Hon hade sett de odjur som mördade konungen och översteprästen, och hon hade sett dom på nära håll. De som störde hennes sinnesro var att de inte hade betett sig som hon hade förväntat sig. Istället hade varit ridderliga och slagits på ett ärligt sätt. Det var inte någon större skillnad på dessa kämpar och de hon lärt sig älska i hären.
Men varför lös det i templet?
Hon smög sig närmare. Ljuset rörde sig framåt mot gudastatyterna. En mörk gestalt avtecknade sig mot ljuset. Det var en stor gestalt. Vem var vaken nu?

Kriget, det mellan bröder, hade kommit som en blixt från klar himmel. Visst hade hon anat att allt inte stod väl till i det stora kungariket. Men att det skulle kunna rasa på ett halvår hade överträffat den värsta mardrömmen. I krigets spår hade grymheten följt. Tjänare till Nars ätt hade dräpts. Först jarlar och jarlinnor, sedan friherrar och landriddare. Nu började terrorn nå ned till det vanliga folket. Hon hade hört berättelser om hur jarlarna Otterberg och Oxblod farit fram i Chelmar. Det var berättelser som hade gjort henne illamående. Lidandet hade aldrig tidigare varit så stort i Aralantha.

Hon hade närmat sig gudastatyerna. Ljuset och gestalten stod stilla. Hon hörde ett mumlande, men kunde inte urskilja orden. Hon måste närmare. Ett försiktigt steg. Och så ytterligare ett. Hon stod bara ett par steg från gestalten, väl dold i skuggorna. Gestalten var en man. Han var inte präst. Vad gjorde han här?
Hon hade själv avslöjat en förrädare innanför templets murar. Det kändes som om det förflutit ett sekel sedan dess, fastän året ännu inte hade gått. Det var en prästinna, ärad till Frigg liksom hon själv, som valt svekets väg. Det var ytterst nära att svekets prästinna blivit blotare.

Mannen framför gudarna talade lågt, nästan klagande, hon hörde tonen men inte orden. Det verkade som om han diskuterade med gudarna, han bad inte. Men, vem var vaken nu?
Det fanns tecken som talade om hopp. Från norr ryktades det om att Eduron, rikets kronprins levde. Nars ätt hade flera segrar bakom sig det senaste halvåret, från Chelmar i norr till Aralond i söder. Det talades om att Mornams grepp om makten var försvagat, att fienden höll på att bli splittrad. Det berättades också om folkresningar i Tuve och Erdamaar. Men att besegra fienden skulle kosta hav av blod. Det måste finnas en annan väg att besegra Mornam. Den väg som en spådom talade om...

Sedan hände det. Ett bottenlöst dovt klingande ekade genom rummet när svärdet drogs ur skidan. Gestalten hade slängt ifrån sig stearinljuset och stod med draget svärd som pekade mot hennes haka. Det hade gått snabbt, och hon hade förlorat sin vaksamhet i sina tankar. Det blev alldeles tyst i templet. Det var bara deras andhämtningar som hördes. Hon rörde sig inte ur fläcken, och han var spänt avvaktande.
Den första som bröt tystnaden var Ragnheidur.
- Varför hotar ni mig i mitt eget tempel?
- Vem är ni som smyger er på den som söker frid hos gudarna?
- Jag är Ragnheidur, gudakvinna till Friggs ära. Varför hotar ni mig?

Mannen tittade runt i templet. Sedan sänkte han svärdet.
- Brukar ni alltid närma er i lönndom?
- Brukar ni alltid ta med er svärd när ni ska möta den Höge?
- Bara när jag tror att Loke kan gömma sig bland skuggorna.
- Ni är i den Höges tempel, här finns inget att frukta. Jag har inga onda avsikter. Detta är en fredad plats, svarade Ragnheidur och mindes med en rysning att templen inte alltid hade blivit fredade i det här kriget.

- Jag vet att jag är på en fredad plats. Men det är inte alltid som Loke kan hålla sig ifrån en fredad plats.
- Vad söker ni. Kan jag bistå ert sökande?
- Vad jag söker kan inte ni finna. Jag måste finna det själv, syster, sade mannen vänligare.
- Jag kanske vet mer än vad ni tror.
- Vad jag söker är Odins ord. Den höge har inte talat med mig på nästan tre år. Jag är förbryllad.
- Den Höge kanske är vredgad på er.
- Det förstår jag inte syster. Jag har följt hans ord och gjort det han har begärt av mig. Men nu talar han inte längre.
- Vad hände för tre år sedan?
- Jag följde hans anvisningar och önskningar. Men han övergav mig ändå.
- Kanske förstod ni inte vad den Höge ville ha av er?

Mannen skakade på huvudet.
- En ny lysande stjärna i öster. En gök som gol i väster redan i Havating. En korp som slog sig ned på min axel och nickade åt en riktning. Det kunde inte vara tydligare. Han ville att jag skulle rädda det som jag höll kärt, och det gjorde jag.
- Jag håller med er att det låter som starka tecken. Men kanske betydde det inte vad ni önskade att det skulle betyda. Ibland låter vi människor våra önskningar bli så starka att de överröstar gudarnas viskande vilja.
- Gudarna viskar inte när de vill något. När gudarna vill något rider Odin på Sleipner och Tor far fram på himlavalvet och svingar sin hammare. När gudarna vill något så märker man det.
- Inte alltid. Långt ifrån alltid. Lika ofta är gudarnas önskan en viskning...
-...inte den här gången, avbröt mannen henne.
- Hur vet ni det?
- Andra, av högre rang än ni har tidigare tolkat det uppenbara.
- Andra, av högre rang kan ha fel. Jag ser kanske ung ut, men mitt sinne är äldre än vad ni någonsin kan tro. Underskatta aldrig det ni ser.
- Jag ber om ursäkt, syster. Det var inte min mening att förolämpa er. Men att gudarna inte lyssnar kan göra vilken man eller kvinna som helst till någon man inte är.
- Om ni vill kan jag hjälpa er bön?
- Jag skulle uppskatta det.
- Koncentrera er på er bön till den höge så ska jag visa vägen.

Gudakvinnan tog ett djupt andetag och började trevande med sång. Orden, som var gamla redan när Aralantha var ungt, växte starkare för varje ny ton. Orden talade om vägen till gudarna. Mannen koncentrerade sig och bad tyst. Plötsligt, tog han ett steg bakåt. Han såg blek ut. Ragnheidur slutade tvärt.
- Hur är det fatt. Nådde ni gudarna med er bön?
- Jag vet inte, syster.
- Men ni fick en syn?
Ragnheidur var förbryllad. Aldrig tidigare hade hon hört om någon som fått syn till den sången. Det var bara en vanlig sång för att stärka bönen. Vem var mannen som fick företräde hos gudarna när hon visade vägen? Hade hennes krafter växt? Tankarna snurrade.
- Jag vet inte, syster, svarade mannen tveksamt. Jag vet inte vad jag såg, om jag såg något. Det gick fort. Mycket fort.
- Försök.
- Jag...kan inte, svarade mannen bryskt. Jag kan inte. Ännu en gång har gudarna hånat mig. Är det tacken för de offer jag har släpat till altaret?

Mannen lät nästan upprörd.
- Lugna er.
Mannen tog ett djupt andetag. Han nickade eftertänksamt.
- Jag har fått det svaret i natt att jag ännu inte är redo för att få höra den höges önskningar. Jag får nöja mig, och fundera vad det kan betyda.
- Kanske att gudarna vet att sanningen skulle krossa er, och att det inte är vad gudarna vill med ert liv.
- Kanske det. Kanske är det likväl något annat.
- Jag skulle kunna be blotaren och templets danserskor hjälpa er att finna det ni söker.

Mannen skakade på huvudet.
- Jag tror inte att det blir någon skillnad om en gudakvinna eller en blotare hjälper mig i sökandet.
- Ni gör som ni själv behagar.
- Jag gör som min plikt och ära bjuder mig. Inte som jag själv behagar. Jag tackar er uppriktigt och varmt. Jag ska minnas ert namn, en dag kanske jag kan betala till baka min skuld till er. Farväl.
- Inte farväl, på återseende.
Mannen vände sig om och försvann in bland skuggorna. Först när han hade lämnat henne ensam förstod hon vem han var. Den som hon hade tillbringat de sista timmarna före gryningen med måste ha varit jarlen av Odels. Fienden.
XXX
´
Han hade tjänat sin kung och dennes söner i närmare två dussin år. Han tänkte fortfarande på kung Gladoron som sin konung. Att kungen för alltid var borta var en tanke som Eron Ersson Tride aldrig riktigt skulle kunna förlika sig med, men så var det. Konung och rike hade fallit offer för en konspiration utan like i rikets historia. Kungen, drottningen, en prins, en prinsessa och åtskilliga jarlar hade fallit offer under kuppens första månader. Flera av hans vänner hade gått en grym död till mötes. Han tillhörde den orden som tjänade konungen med bud, med rättskipning och med kunskap. De av hans ordesbröder som fallit i fiendens händer hade inte visats någon nåd. Han visste inte säkert, men som han förstått det var han den längst tjänande budbäraren som fanns kvar vid liv.

Två dussin år, på den gamle goda tiden hade han bara varit en yngling, i alla fall om man jämförde med många andra budbärare av Svärdet och av Nyckeln. Vad var hans två dussin år mot Den Kungliga Budbäraren som hade tjänat i fem dussin år?
- Herr Tride, ni tycks inte vara närvarande.
Det var friherren som hade ansvar för deras säkerhet som gisslan, eller snarare ansvaret att avrätta dem om något hände med jarlen av Odels och hans följe, som tilltalade honom. I väntan på att jarlen av Odels skulle komma tillbaka från Aralond festade gisslan tillsammans med ädlingarna från eskorten. Soldater och vanliga befäl höll sig på avstånd och med skarp uppmärksamhet. En underlig situation. Att vara du och vän med fienden, att vara du och vän med de som kanske skulle komma att döda dig i nästa stund. Tride drog sig till minnes att Osterstäk kom från en familj med gamla anor. En Osterstäk hade varit Kunglig Budbärare för fyra generationer sedan. Men nu hade släkten avfallit från den rätta sidan.

- Jag hade tankarna på en sommar för länge sedan.
- Inget går upp mot en sommar i Noldria, när bergen blommar och vinden är frisk, fyllde Joel Vinterstjäna i. Även Vinterstjärna var gisslan och väntade på frihet eller en död i tjänst för sin prins.
- Noldria, min bäste Vinterstjärna, är inget mot en vår i Tranmarkerna. Jag kommer från de trakterna, och en blommande vår när fåglarna kommer åter är det vackraste ett par ögon kan skåda.
- Jag har sett hela vårt stora rike, från Dahlen i öster till Noldria i väster, från Tiria vid den randerska gränsen, till Feodras avlägsnaste dalgångar. Men jag måste säga att det ligger något i det ni säger herr Osterstäk, konstaterade Tride.
- Tänk den som ändå finge se våren där hemma, särskilt efter denna Nifelvinter, friherren tömde sin bägare och fyllde på igen. Sedan reste han sig upp på vingliga ben.
- Mitt herrskap. Jag vill i denna kalla vinterdag utbringa en skål för Sol och den kommande våren. Må vi alla få skåda våren där vårt hjärta hör hemma.

Alla drack skålen till och friherren tömde bägare på nytt.
- Jag har min fru och min förstfödde där hemma. Han föddes när jag var i fält, här i Aralond. Jag har inte sett krabaten. Men min hustru skriver att det är en stark pojk, sin far upp i dagen. Othar Berensson kommer att bli en värdig arvtagare en vacker dag.
- Det skålar jag för, sade Tride.
- Skål för arvtagare, fyllde Vinterstjärna i.
Återigen tömdes friherrens bägare. Han fyllde den på nytt. Kinderna var röda, och ögonen glansiga.
- Ni ska veta att det inte bara jag som vill hem. Det här kriget är inte det kriget vi ville kämpa. Vi ville återupprätta vår fallna ära, både Odels och Aralanthas namn släpades i smutsen under den gamla tiden. Vi gjorde vårt land starkt igen. Segern vid Hovaskulle gjorde att vi blev odödliga. Tiderna ändrar sig fort, nu utkämpar vi ett smutsigt krig mot våra förledda bröder.

- Jag är inte..., mer hann inte Vinterstjärna säga innan Tride sparkade honom hårt på benet. Minen som budbäraren gav honom visade tydligt att det inte var läge för att säga emot den berusade friherren.
- Det har blivit grymmare. Ni ska veta att varken jag eller min herre gillar den grymhet som aralondierna slåss med. Jag vet att min herre drömmer om att resa hem igen, men hans ära är för stor. Därför fryser vi ihjäl här nere för att några fanatiker som inte ens kunde försvara sitt eget jarladöme, varken då 599 eller nu. De är inte värda att styra över helig aralanthisk jord. Förlorar man sin jord två gånger, har man förbrukat sin rätt till den. Tänk om vi kunde sluta fred. Er prins kunde få Dahlen, Aralond och Feodras. Vi styrde över resten. I fred skulle vårt namn flyga över världen med styrka. Vi kunde återuppta Nardraum, som så svekfullt övergavs.

Friherren som blev allt mer berusad spottade nästan ut orden.
- Bah, hur kunde svekkonungen överge vår dröm och längtan? Hur kunde vi skänka bort det som vi blödit 600 år för? Efter alla de krig vi kämpat för att återta det vi förlorat i norr, och så ges det bort till avfällingar som bytt sida. Det var förräderi, och det förräderiet har vi bestraffat. Nardraum...
Friherren for upp på bänken och skrek så det ekade:
- Nardraum, Nardraum, Nardraum.

Hela salen reste sig som en man och utbringande den skål som fångade hela den aralanthiska själen, den smärtsamma drömmen om att få återvände till Nars förlorade rike i norr.
Friherren tömde sin bägare och föll sedan ihop. Han hade gått i fällan, mjödfällan. Tride och Vinterstjärna utbytte blickar, de log mot varandra. Inte ett öppet leende med läpparna, utan ett dolt leende som speglade sig i ögonen.
- Vad skulle han göra med Noldria, muttrade Vinterstjäna med spelad surhet.
- Sälja det till Tere kanske, föreslog Tride.
- Du skulle må då.
- Ja, faktiskt, men det tycks mig som om fiendens rustning har sina blottor. Han kanske inte står så stark som vi trott.
- Det är en kunskap som kan utnyttjas.
Gästabudet urartade till en våldsam dryckesfest. Snart fanns inte många ädlingar kvar i vaket tillstånd. Natten gick mot morgon och Sol skådade ut över Aralond, och fann att staden var lika skön som dagen innan.

XXX

Rökelsedoften stack i halsen. Mörkret låg tätt kring glödbädden. Den allvarsamme Odins konturer kunde knappt urskiljas. Tor med sin hammare var nästan dold i mörkret. Tyr kunde inte ens skönjas. Ett entonigt klagande började lågt och fortsatte allt stakrare innan det planade ut som ett muller.
Mullret avbröts av att dörren öppnades. Ljuset från facklan i korridoren kastade en flyktig blick i rummet. Dörren stängdes och det blev åter mörkt. Det entoniga klagandet började på nytt och blev efter en stund tvåstämmigt. Klagandet övergick i något som verkade vara en enkel sång med ord som var starka, men vars betydelse sedan länge var bortglömd. Sången avstannade. Ett ljus tändes. Odins konturer blev skarpare och den höge såg nästan tankfull ut. Tor med hammaren såg med kraft på de två i rummet. Tyr såg på dem med gillande i blicken. Den första stämman mässade med låg röst:

- Den tredje jag kan,
om det tarvas mig svårt
att fjättra mina fiender
eggar jag dövar
på ovänners svärd
bite vare sig verk eller vapen.

Den andra stämman tog vid:
- Den elfte jag kan,
omjag skall till slag
följa gamla fränder
under sköldar jag galdrar
och styrkta de skynda
helbrägda till striden
helbrägda därifrån
komma de helbrägda från
 vad som helst.

Jorund Morgongåva såg på sin vän och vapenbroder. De grå tinningarna hade blivit gråare. Ansiktet bistrare. Dragen hårdare. Ögonen mer bekymrade. Han visste att kraften i riddar Henriks hjärta var lika starkt som förr. Men de hårda striderna hade satt sina spår i den gamles kropp. Men fortfarande var Henrik en kämpe utan sin like. Det hade han påmints om i förrgår. De hade haft den sista träningen inför torneringen. Det var Henrik, Eron Silvermåne, Jorm Höghäll och så Jorund själv.

De hade avslutat med en strid två mot två. Henrik och Jorm mot Eron och Jorund. Trots att Jorund kunde både Henrik och Jorm utan och innan, hade han och Eron snabbt hamnat i underläge. Mot Jorms bärsärkeri och Henriks välplanerade utfall kunde varken Eron eller Jorund göra något åt.
Henrik hade segrat i Midsommarkransen, Aralanthas största tornering, för två år sedan. Den gången hade han överträffat Mornams alla ädlingar, alla. Nu väntade jarlen av Odels på möjligheten till hämnd. Jarlen var fortfarande ung, yngre än Jorund, och hade all sin ungdoms kraft kvar - samtidigt som åren gett honom vishet. Jarlen skulle bli en svår motståndare. Mycket svårare nu, än i bohorden för två år sedan.
Henrik av Oxsala slott, friherre, riddare och kapten i Chelmarorden hade inte tankarna på varken jarlen av Odels eller strider i detta ögonblick.

I hans sinne fanns värme och sol, skratt och lek, sommar och fred. Han tänkte på Chelmars gröna kullar och på den kärlek som han lämnat kvar. Tankarna på fred bröts när han kände att någon stirrade på honom. Det var Odin som med sitt enda öga hade genomskådat hans hjärta. Den Höges mun tycktes hårdare, likaså skuggorna i hans ansikte. Henriks tankar återgick till den väntande uppgiften, torneringen. När Henrik sneglade försiktigt upp mot den Höge var missbelåtenheten borta. En tillfällighet?
Så offrade Jorund den första säden som skördats i våras, droppar av blod från den tjurkalv som fötts vid midvinter och droppar av vin från Arsandalen, vin från druvor som skördades det olycksaliga 626. Glöden fräste till och några lågor dansade virvlande, först långsamt och enkelt, sedan allt vildare i vansinnigare mönster. Henrik lade sitt svärd i glödelden. Elden minskade i liv. Stålet tog åt sig av kraften. När elden åter var glöd drog Henrik bort svärdet. Sedan offrade han kryddor från fjärran länder, blod från en tupp och bröd bakat av en jungfru. Åter flammade elden upp i vilda virvlar.

Lågorna dansade stridens dans. Det var stridens kraft som Jorund sökte när han lade sitt svärd i elden. Återigen tog stålet åt sig av kraften. Elden sjönk sakta undan och återgick till glöd.
De två Chelmarriddarna tackade gudarna genom tystnad. Odins tankfullhet förbyttes till ett leende. Tor blinkade. Tyr tycktes hälsa med sin enda arm. Gudarna var här, och skulle så vara i de strider som väntade på ärans snöbeklädda fält.
Kämparna nickade mot varandra.
- Solen kom från söder, Jorund.
- I sällskap med månen, Henrik.
Ringarna i brynjorna rasslade när de reste sig upp. Svärden sattes tillbaka till i skidorna. De var på väg för att möta jarlen av Odels främsta riddare i en strid på liv och död.

XXX

- Förvänta dig ingen särbehandling Silvermåne, sade Jorm Höghäll med isande kyla.
- Jag slår inte med flatan av svärdet mot dig heller, morrade Eron Silvermåne, stött över påhoppet av sin vän.
- Vet du vad vi gör med avfällingar i Noldria?
- Nej, men jag har hört hur ni behandlar fångar, det räcker.
- Ska du säga, du som är son av ett förrädarfolk. Vi skulle aldrig ha tagit emot er hjälp, skrek Jorm Höghäll så att det ekade över borggården. Hästarna i stallet gnäggade förfärat.
- Lugna er, vid Tor, lugna er.
Men uppmaningen kom nästan försent. Jorm Höghäll hade slitit tag i Eron Silvermåne och det hela skulle ha gått till handgemäng om inte riddar Jorund och riddar Henrik hunnit mellan. Henrik grep tag i Jorm och förmådde med all sin kraft hålla tillbaka det begynnande bärsärkraseriet. Jorund knuffade undan Eron från den vilt sparkande Jorm.

- Lugna er båda, röt riddar Henrik.
- Jag ska se ditt blod flyta, morrade Jorm.
- Mitt blod är för ädelt för att en fåraherde från Noldria ska komma åt det.
- Det räcker nu, väste riddar Henrik med sällan skådad vrede i blicken.
De två tupparna stod och stirrade på varandra. Våldsamt till en början, men mindre stint efter ett tag.
- Ni beter er som, jag vet inte vad. Att ni inte skäms? Två ädla, tappra, goda riddersmän på väg till ärans fält beter sig som helt krogslagsmål.
- Den förrädaren har svikit.
- Jorm, det räcker, svarade Jorund. Eron Silvermåne har en del konstiga uppfattningar om ära. Minns bara när han lät sig besegras i Midsommarkransen av en kvinna. Men han är för den skull ingen förrädare.
- Den där fårmånglaren vet inte vad ära är, fnyste Eron.
- Eron, röt riddar Henrik, du borde också veta bättre. Provocera inte Höghäll, tänk på att han har förlorat en fästmö  - dräpt av ditt folk.

Eron Silvermåne och Jorm Höghäll såg litet skamsna ut. Blicken var riktad i marken. Det verkade som om
spänningen mellan dem höll på att försvinna ut i den kalla vinterdagen.
- Jag har aldrig tidigare bett om ursäkt, inte till en naronier i alla fall. Men nu, gör jag det - minns den här dagen, för den kommer aldrig igen. Jag ber om ursäkt riddar Eron. Jag lät mina känslor ta över.
Jorm sträckte fram handen. Eron tittade upp med ett litet leende på läpparna.
- Ursäkten är mottagen och accepterad. Men förvänta dig inte att jag slåss med flatsidan av svärdet för den delen...
De två kämparna omfamnade varandra under skratt.

XXX

Han räckte sin herre lansen. Denne fattade ett fast tag om vapnet.
- Herre, rid med Tyr!
- Tack Tormod. Tyr är med oss idag.
Hans herre, jarl Meiron, vände på hästen och red ut på fältet för att ställa upp sina kämpar.
Väpnaren stod kvar med spänd förväntan och avund i sitt bröst. Förväntan inför att få se sin herre kämpa, avund att han inte fick finnas med i striden.

Han skulle fylla 21 när våren var här. Då skulle han bli riddare. Han hade följt sin herre från Odels hedar till  Chelmars dalar, Noedrens slätter och nu till Aralonds stad. Inte en enda gång hade han vikit eller svikit, trots att flera drabbningar stått blodiga strider runt jarlen. Hans far, herren till Nästberga gård, skulle bli stolt över sin son när riddarslaget föll. Han skulle bli riddar Tormod, och han skulle få kämpa sida vid sida med sin älskade herre mot de som förråt Aralanthas heder och storhet.

XXX

Jarl Sigurd inspekterade sitt led med riddersmän. Han hade varit mycket noggrann med placeringen av kämparna. Han visste att det kunde få stor betydelse i hur själva bohorden skulle sluta. På den högra flanken hade han placerat riddar Henrik och riddar Jorund. Det var en tung flank. Vishet och vanvett utgjorde en oemotståndlig kombination. På den vänstra flanken utgjorde riddar Jorm och skeppshövding Thorstein Ulvdräpe ankaret. Också där en kombination av vanvett, och... vanvett. Jarl Sigurd log inombords när han tänkte på de vansinnesfärder Thorstein Ulvdräpe företagit under sin djärva levnad.

Själv skulle han inta platsen i centern, mellan landriddaren Lomena Sorgtung och riddar Joar Hendersson. Det var två kanske inte så framstående kämpar, men de var två visa krigare. Tillsammans med hans eget Eiktyrnir skulle nog centern kunna hålla mot vad än jarlen av Odels satte emot. Jarl Sigurd hade en stark styrka och han kände sig nöjd hur den var formerad. Han sprängde av i kort galopp till högsätet där prinsen satt. Jarlen av Odels var redan där efter att ha formerat de sina.
- De röda står redo, ers höghet.
- De svarta likaså.

Prinsens härold, herr Haldor tog ett steg fram och vecklade ut ett pergament. Han läste högt med hes röst.
- Vi, Edarin, prins av Nars ätt, rikets föreståndare, Aralonds beskyddare låter kungöra följande regler för denna bohord på den tjugoandra dagen i yoletid i Odins år 629.
Strid sker innanför markerat område. Brott mot detta innebär att riddaren fråntages ära, häst och rustning.
Strid sker med skarpa vapen. Giltiga vapen är lans, svärd, yxa och spikklubba. Stridsgissel, dolk och andra vapen är ej tillåtna. Brott mot detta innebär att skyldig riddare fråntages ära, häst och rustning.
Lans får ej riktas mot huvudet. Brott mot detta innebär att skyldig riddare fråntages ära, häst och rustning.
Ryttare slåss mot ryttare. När riddare slås ur sadel får denne kämpa enbart mot andra riddare slagna ur sadeln. Ryttare och riddare till fots får icke slåss. Undantag till detta är om enbart riddare från en sida sitter kvar till häst.
Brott mot detta innebär att skyldig riddare fråntages ära, häst och rustning.
Inga slag får utdelas i ryggen. Brott mot detta innebär att skyldig riddare fråntages ära, häst och rustning.
Inga slag får utdelas mot besegrad riddare. Brott mot detta innebär att skyldig riddare fråntages ära, häst och rustning.

En riddare anses besegrad när denne inte längre kan stå på benen, eller när denne erkänner sig besegrad.
Segrar gör den sida som håller fältet när en timme har förflutit. Är striden då oavgjord fortsätter den tills en sida är ensam kvar. Så lyder reglerna för denna bohord på den tjugoandra dagen i yoletid i Odins år 629.
Så lyder Edarins, prins av Nars ätt, rikets föreståndare och Aralonds beskyddare, vilja och lag.
Ära åt de tappra, heder åt de djärva och seger till de starkaste!
Jarlarna nickade kort mot härolden och varandra som ett tecken på att de hade uppfattat reglerna.

XXX

Vad var det han gjorde egentligen? Skulle han slåss med fienden mot sina vänner? Vad hade farit i honom egentligen. Visserligen sonade han sitt brott från dagen innan och rentvådde sin ära. Men han skulle tvingas slåss mot, och kanske såra sina vänner. Försiktigt sneglade Silvermåne på mannen som stod bredvid honom i ryttarledet. Han bar en blå tunika och på bröstet fanns Aralonds välkända kogg. Ovanför koggen vilade en krona, Mornams krona. Bakom koggen stack två brutna, randerska ryttarspjut ut. Det var friherren Eldsklo, ledaren för Mornams fanatiska garde - den aralondiska hirden. Silvermåne rös när han tänkte på att hans flankskydd var en förrädare som varit med och besegrat kung Vidar.

Silvermåne flydde i tankarna, han lät blicken vila på henne, jarlens syster. Varje gång han mötte hennes blick gick en blixt genom hans kropp. En blixt som värkte i varenda led och en blixt som gjorde honom törstig och ordlös. Hon var den som han hade kommit hit för. Det var hon som var gudarnas mening bakom nästan två år av krig här i Kungarnas land.

XXX

En trumpetfanfar skar genom luften. Timglaset vändes. Folket jublade. De fyrtio riddarna satte av i galopp. Dana av Verdfeldt satt med andnöd i halsen. Hon visste att i den här torneringen riskerade fyra av hennes mest välbehövda befäl att stupa eller lemlästas. Fyra. Det skulle innebära katastrof för det fälttåg som väntade henne i Chelmar till våren.
´
XXX

Ragnheidur följde skådespelet med intresse. Hon satt snett bakom blotaren Karsten Grå, och mellan Duenar Tyrspräst och Broder Gelmir. Hon hade flera vänner med i striden, samtidigt som hon med stor nyfikenhet följde varenda rörelse jarl Meiron gjorde. Han utstrålade Narsk urkaft när han satt till häst. Han var den borne ledaren och ryttarna i hans omedelbara närhet tycktes växa enbart av att finnas vid hans sida.
När röda och svarta mötte varandra höll alla andan. Ett väldigt dån uppstod då lansar mötte sköldar. När ögonblicket av kaos var över kunde hon räkna till fjorton svarta och elva röda.
- Titta, flankerna och centern höll, ropade broder Gelmir glatt.
- Men det är glesare därimellan, muttrade Duenar Tyrspräst.
Ragnheidurs blick for över de svarta leden. Både jarl Meiron och Eron Silvermåne satt kvar i sadeln. Kvar på fältet försökte sönderslagna kämpar ta sig upp benen, för att fortsätta kampen. Någon tycktes utslagen för gott.
De röda och svarta vände för att möta varandra. Några slängde sina brutna lansar och drog sitt svärd, yxa eller klubba istället.

XXX

- Yiaaaayiaaa, skrek Jorund triumferande och viftade med lansen i luften medan han vände hästan. En svart var stött ur sadeln.
- Lugna dig. Vi har en bunt kvar, och har förlorat fler än dem, skrek riddar Henrik genom dånet.
- Ju färre vi är, desto större blir vår ära, skrek Jorund tillbaka och fällde lansen.

XXX

Första stöten hade gått väl. Han hade slagit en riddare från Dahlen ur sadeln. Han kände honom inte närmare och han kände ingen skuld över det gjorda. Nu vände Silvermåne sin häst och tittade efter sitt nästa offer. Han såg att riddar Jorund var på väg med full fart mot honom. Det fanns inget annat att göra än att fälla lansen och möta sin vän.

XXX

- Det var inte bra, hann Jarl Sigurd tänka. Hans förluster var större än fiendens. Det var väntat, då få i hären var framgångsrika tornerare. De skulle komma igen när lansarna var spräckta.

XXX

- Blod, blod, blod, viskade Edar Eldsklo sammanbitet. Hans lans hade smakat segern. Han tyckte om smaken. Han tog sikte mot Lomena Sorgtung. Förräderskan av ätten Drak, som svikit sitt folk och sålt sitt land till främlingarna. Hans lans skulle smaka mer blod.

XXX

Jorm Höghäll kände blodet pumpa. Han levde för de här ögonblicken. Han flöt fram, han var ett med häst och vapen. Han var kraften och precisionen fulländad. Han var vatten, vind och eld. Sorgerna var glömda. Striden berusade honom.

XXX

- Usla riddarpatrask, muttrade Mirelin högt när en av de svartas riddare stöttes i backen av en välriktad lansstöt från riddar Henrik.
Prins Edarin tittade roat på den unga damen.
- Det är svårt att rå på Henrik, han är den bäste.
- Det må vara hänt. Men var min bror har hittat det där fäet till hösäck övergår mitt förstånd. En svagsint tunnbindare skulle ha sett var den stöten skulle ta.
- Jaså, ni är en riktig tornerare också?
Mirelin vände sig kyligt mot prinsen.
- Jag besegrar min bror sju gånger av tio på rännarbanan. Min plats på fältet idag hade varit given om jag inte gett er mitt ord på att inte resa vapen mot någon så länge jag är er "gäst". Dessutom har jag varit förhindrad av er att på ett år träna med svärdet. Men även utan den träningen hade jag tagit hösäckens plats. Om det här är det bästa Aralantha har så har alla krigen de senaste tio åren åderlåtit oss till skam.

Prins Edarin tystnade. Det var inte den unga damens utfall som fick orden att tryta. Det var tanken på floder av blod som flutit sedan Nebreon 619. Jarl Meirons syster hade rätt. Aralantha var tömt på sitt bästa blod. Det var ett trött och svårt sårat rike han och hans bror kämpade för att vinna tillbaka.

XXX

Jorund uppfattade sent att det var Silvermåne han red mot, också. Han hade haft blicken riktad mot en riddare från Aahren, och inte riktigt uppfattat att Silvermåne siktade på honom. En tanke for genom huvudet. Silvermåne siktar alltid högt och går nedåt. Jorund slängde hästen åt sidan, flyttade lansen mot höger, så att han kunde stöta mot den förste riddaren och förhoppningsvis ta Silvermånes stöt på skölden.
Det första som hände var att Jorunds lans träffade Aahrenriddarens sköld hårt, så hårt att riddaren for i backen. Jorunds lans bröts. Sedan kom Erons stöt. Han började högt, nästan mot huvudet och letade sig nedåt. Jorund som förutsett manövern hade hållit skölden i lågt läge medan han hade koncentrerat sig på den andre riddaren. Därför kom stöten med en överraskande kraft. Jorund kände hur hela kroppen skakade till, och sedan en förlamande smärta i benet. Men han slogs inte omkull.

Efter att han slängt lansen, stannat upp hästen och dragit svärdet tittade han ner. Det blödde ymnigt från låret, och han förstod vad som hade hänt. Erons lans hade splittrats mot hans sköld, men fortsatt sin färd ned mot benet.
- Hur är det fatt, Jorund?
Riddar Henrik hade stannat upp och slängt lansen. Istället stod han med draget svärd. Vakande över sin vän.
- Skydda mig, medan jag ser till såret.
Henrik nickade bekymrat. Han såg att såret på vänster ben var djupt.
Jorund slet av sig sjalen han bar runt halsen, sjalen han fått av sin trolovade. Med den förband han såret så gott han kunde. Under tiden hade riddar Henrik engagerats i en strid med två riddare från den svarta sidan.
- Tor, Ära, Död!
Jorund Morgongåva var på väg in i striden igen.

XXX

Hatets lansar mötte varandra. Men hatet förmådde inte att besegra varken Eldsklo eller Sorgtung. De vände sina hästar för att låta hatet tala än en gång. Men i stridens virrvarr förlorade de varandra.

XXX

Jarl Meiron stannade upp och såg ut över fältet. Fienden hade åtta ryttare kvar. Fyra med lans. Fyra utan. Hans egna var nu elva till antalet, sig själv inräknad. Sex stred med lans, fem med svärd. Själv hade hade han dragit svärdet.
Till fots verkade dock fienden ha övertaget. Men vad gjorde det om de höll sig kvar till häst. Han kanske skulle kunna få upprättelse för den bohord som slutade med att riddar Henrik utsågts till segrare.

XXX

Jorm Höghäll hade slängt lansen. Nu red han över fältet med vansinneskraft och det blodiga svärdet i högsta hugg. Han skrämde sina motståndare - både med sitt svärd och sitt galna skratt.

XXX

Eron Silvermåne var förskräckt över att han sårat Morgongåva. Han visste vad en splittrad lans kunde göra. Det var sällan en vacker till syn. Silvermåne blev inte bättre till mods av att höra Eldsklos uppmuntrande rop.
- Tuppen från norr gillar blod. Bra Silvermåne, drick!

XXX

Jarl Sigurd fällde lansen för fjärde gången. Han hade valt Edar Eldsklo som mål, och han fällde honom som en fura. Sigurd bet ihop tröttheten och valde ut ett nytt mål för sin attack. Den här gången blev det Eron Silvermåne.

XXX

Riddar Björnram fick till sist riddar Henrik i backen. En lång och hård slagväxling slutade med att Henrik tappade balansen och föll ur sadeln.

XXX

Broder Gelmir bet ihop smärtan han kände å riddar Henriks vägnar. Det gjorde ont att se den store härföraren från Torskåren gå i backen. Tänk om han, Gelmir, ändå finge dra sin stridsklubba och rusa till undsättning. Ragnheidur som såg att blodet svallade lade handen lugnande på axeln.
- Titta där, ropade Duenar Tyrspräst. Där fällde Jorm Höghäll ytterligare en svart ur sadeln. Nu är de nästan lika många kvar till häst.
- Den som ändå fick slåss, stönade Gelmir.
- Tids nog får du göra det, svarade Ragnheidur.

XXX

Eron Silvermåne siktade högt och föll nedåt med lansen. Men Sigurd hade sett hur naroniern brukade göra. Han föll nedåt med skölden och vinklade den. Erons stöt gled undan. Sigurds stöt gick rakt på skölden, Eron föll ur sadeln. Sigurd höjde lansen i triumf.

XXX

Henrik reste sig på stapplande ben. Han var mörbultad av fallet. Men oskadd förövrigt. Han tog ett hårdare tag om sitt svärd. Framför honom stred Joar Hendersson mot två av de svarta. Henrik bröt in i striden.

XXX

Jarl Meiron och riddar Jermo bildade par på fältet och sökte efter lämpliga offer. De fick Jorm Höghäll ur sadeln genom en välordnad attack. Inte ens en bärsärk från Noldria kunde värja sig mot Odels bästa riddersmän.

XXX

- Det tycks bli hårt och jämnt, konstaterade prins Peder.
Edarin nickade till svar. Han räknade till tre röda och tre svarta till häst.
- Jag tror de röda kommer att ta det här, sade jarlinnan av Feodras trosvisst.
- Vad gör er så säker, frågade Edarin.
- Titta på hur dom sitter i sadeln. De svarta ser tröttare ut.
- Det stämmer, utbrast prins Peder.
- Och till fots håller de våra på att få ett övertag. Se bara hur riddar Henrik strider, han går fram som en gud, sade friherrinnan Verdfeldt med beundran i rösten.
- De röda kommer att segra, sade blotaren Karsten Grå. Det sade gudarna i natt. Men det kommer att bli en röd seger, en seger röd av blod.

XXX

Riddar Björnram och jarl Meiron gick lös på jarl Sigurd samtidigt. Lomena Sorgtung hann inte fram i tid för att undsätta jarlen. Sigurd träffades samtidigt av två hugg. Det första blodade hans axel. Det andra träffade hjälmen och gjorde honom för ett kort ögonblick medvetslös. Det räckte för att han skulle falla ur sadeln. Lomena Sorgtung ramade jarl Meiron med sin häst. Båda stöp till backen.

XXX

- Beklagar, sade Jorund till Jermo.
- Tornering är tornering, krig är krig, ära är ära. Du har inget att beklaga.
Sedan dog riddaren från Odels.

XXX

Joar Hendersson och riddar Henrik var snabbt framme vid platsen där jarl Sigurd fallit och hjälpte honom på fötter. Jarl Meiron hjälptes upp av Edar Eldsklo och Eitil av Ingmansholmen. Lomena Sorgtung låg medvetslös kvar.

XXX

- Försiktigt. Stoppa blodflödet först.
Fältskären Faldar Bonde röt åt soldaten som burit in den sårade kämpen i säkerhet.
- Undan med dig.
Snabbt och vant sprättade Faldar Bonde upp kläderna och lade ett tryckförband. Blodflödet stoppades, och fältskären räknade med att den sårade var utom akut fara. Han vinkade åt två soldater som stod redo med en bår. De lyfte försiktigt upp riddaren, och lade över några fällar. Sedan försvann de iväg mot Templet där de sårade vårdades. Faldar Bonde suckade, och strök svetten ur pannan. Det här var bara början av en hektisk dag.

XXX

Han hade dödaten  vän. Tårarna som föll ned på kinden gjorde att sikten blev grumlig. Vagt såg han hur han kom närmare riddar Björnram. Framför henne stannade Jorund Morgongåva upp. Han höjde svärdet i hälsning och betygelse. Hon svarade på samma sätt.
- Ära åt de tappra, Morgongåva. Det är bara vi kvar. En av oss måste falla.
- En måste alltid falla.
- A-RA-LANTHA!!!
- Tor! Ära! Död!
Kämparna hetsade sina hästar och utbytte slag. De svängde runt och utdelade en ny omgång med slag. Morgongåvas sikt var fortfarande dålig. Och de flesta hugg ven bara i luften. Han kände hur Björnram vann allt mer på honom.
- Tyr, enarmade segergud, styr min hand, viskade Jorund.

Sedan blundade han, och stötte svärdet. Han kände hur det fastnade, och drog det åt sig. Svärdet hade träffat i den högra axeln och gått djupt in. Riddar Melindria Björnram kände hur all kraft försvann. Hon vacklade och föll.
- En av oss måste falla, en måste alltid falla, viskade Jorund hest.

XXX

Genom en svart-röd dis såg Jorm riddaren höja svärdet för ännu ett hugg. Hans krafter var på uttömning. Bärsärkeriet hade runnit ur honom i takt med att såren blev fler. Han blödde ymnigt. Ett djupt sår satt i midjan, två i armen, och ett i axeln. Han kände ur han höjde skölden. Ett väldigt hugg förvandlade den sargade skölden till flisor. Kraften av slaget fick honom att gå ned på knäna. Han förberedde sig för ytterligare ett hugg, och greppade svärdet med båda händerna. Men det kom inte. Istället sträckte riddaren svärdet mot Jorms hals.
- Du står på knäna, erkänner du dig besegrad?
Jorm nickade och svimmade sedan.

XXX

Jarl Meiron var hårt trängd. Han var skiljd från de andra, och omringad. Slag efter slag föll mot jarlen. Men just när krafterna började att tryta fanns plötsligt Eron Silvermåne vid hans sida. Tillsammans bröt de inringningen och kunde förena sig med de återstående svarta.
- Ni har räddat mig, Silvermåne.
- Min heder bjöd mig inte annat.
XXX
 
Thorstein pressades bsakta akåt av de två med svarta bindlar. Till sist kunde han inte backa längre. Ett vansinnesutfall fällde den ene, men den andre fick in en träff i sidan. Thorstein kände hur han föll ned på knäna. Han lade handen mot sidan och såg blodet färga hans tabard röd. Sedan föll han tungt framåt.
 
XXX

En enda riddare satt kvar till häst. Det var Jorund Morgongåva. När signalen ljöd att striden var över, föll även han.

XXX

När fanfaren skar genom luften hade långt fler än hälften fallit. Kvar i striden fanns jarl Meiron, Eron Silvermåne och två andra av de svarta. De var omringade av jarl Sigurd, riddar Henrik av Oxsala slott och ytterligare ett halvt dussin av de röda.
Jarl Meiron tittade trött på läktaren där prins Edarin satt. Han visste att han var besegrad. Han sänkte svärdet som ett tecken på att han erkände nederlaget.
- Jarl Sigurd, mina komplimanger. Ni har vunnit välförtjänt.
- Ni har stridit med all heder. Ingen skugga kommer att falla över er, eller någon annan på er sida. Er ära är lika glänsande som förut.

- Jag hyllar en stor härförare och kämpe!
Jarl Meiron vände sig mot Eron Silvermåne som torkade blod och svett ur ansiktet.
- Fall på knä, naronier.
Alltför häpen för att förstå eller ifrågasätta föll Eron Silvermåne på knä. Jarl Meiron höjde sitt svärd och lät det falla lätt på Erons vänstra axel.
- I Tyrs, Odens och Tors namn, dubbar jag dig, Eron Silvermåne till riddare av Odels. Med detta följer mark, motsvarande ett landriddarskap.
- Men då jag vet att du inte kan avge en trohetsed till mig, löser jag dig från alla förpliktelser som landriddarskapet innebär på villkor att marken inte används mot mig, min ätt eller mot vänner till min ätt. Res dig upp riddar Eron.
Jarl Sigurd och riddar Henrik stirrade lika häpet på jarl Meiron som Eron gjorde.

XXX

Det fält som en gång varit vitt, klädd i vinterns skrud, var nu rött. Blod hade runnit. Till vilken nytta?
Ingen av härarna skulle orka med att gå till slag den närmaste tiden. De främsta riddarna och befälen var alla sårade. Några var döda. Det skulle i alla fall ge prinsens här i Aralond ett andrum. Men hur mådde hennes befäl? Hon hade sett Jorm stupa, besegrad av jarl Meiron. Hon hade sett Jarl Sigurd ledas till fältskären. Joar Hendersson hade haltat kraftigt från slagfältet. Riddar Henrik hade varit blodig i hela ansiktet. Jorund hade fallit medvetslös när striden var över. Visserligen tycktes ingen av dom vara så svårt sårade att de inte skulle kunna vara till hjälp i Chelmar. Men friherrinnan av Verdfeldt hade sett sårfebern förr, trots att hon hade det största förtroendet för härens fältskär Faldar Bonde hyste hon inga falska förhoppningar om att läkningen skulle gå snabbt.
XXX

Vilken slakt. Vilken grym slakt. Broder, mot broder, syster mot syster, syster mot broder, broder mot syster. Ragnheidur kände sig illamående av allt blod. Var detta gudarnas sätt att visa för henne att Mornam måste störtas med andra medel än med vapenmakt allena? Det talades om ett annat sätt. Tre svärd som skulle utmana Mornams tron på ett sådant sätt att han skulle vara störtad. I det ögonblicket beslöt sig Ragnheidur för att resa norrut. Det var där som spåren efter svärden fanns enligt ryktena. Hon skulle leta upp sina ordenssytrar och bröder för att ge sig i in i letandet med all kraft. Mer blod fick inte spillas i det här grymma kriget. Vit i ansiktet reste hon sig upp från sin plats och gick till templet för att tala med gudarna.

XXX

Det hade blivit seger. Han var lättad. En förlust här hade betytt förlorat ansikte och en uppmuntran till jarlen av Odels att anfalla staden. Istället verkade allt ha lyckats. Folket var stolt över Nars ätt och dess kämpar, han hade imponerat på Odels och hans anhang genom stor generositet, och knepet med att låta alla tillgängliga trupper vaka över jarlen av Odels färdväg genom staden verkade ha gått hem. Torneringen hade blivit den stora framgång som prins Edarin behövde. Jarl Sigurds ingivelse att bjuda in jarlen av Odels på en tornering hade i all sin tokighet visat sig vara genial.
- Tack jarl Sigurd för all din dårskap.
Edarin förstod inte att han hade talat högt förrän han såg att jarlinnan av Feodras tittade frågande på honom. Han log ett urskuldrande leende mot jarlinnan innan han erbjöd henne armen.

XXX
Härolden Haldor tog till orda i bankettsalen.
- Döda från det svarta laget: riddar Jermo från Odels, riddar Arnmar Elofsson Torvald och riddar Uthar Eiriksson Sjöe.
Döda från det röda laget: riddar Faron Framrese.
Sårade från det svarta laget: friherre Edar Eldsklo, riddar Eitil från Ingmansholme, riddar Melindria Björnram, riddar Juthen Holme och riddar Vagnhild Vedottir Vere.
Sårade från det röda laget: jarl Sigurd av Aralantha, landriddar Jorm Höghäll, landriddar Lomena Sorgtung av ätten Drak, skeppshövding Thorstein Ulvdräpe, riddar Jorund Morgongåva, riddar Torkel Thormodsson av Högeby.
Skadade, alla de övriga.

Det blev tyst. De stupade hedrades. De sårade och de som bara fått lättare skador ärades. Karsten Grå reste sig i sin fulla längd. Han började att mässa om hur de döda nu drack varandra till i Valhall. Att de var fiender i den här världen gjorde inget. Ty hos den Höge festade de som hade rätt tro. När Karsten Grå tömt sina ord var inget öga torrt. Blotaren tog bägaren och höjde den:
- Till den Höge.
Alla reste sig upp och besvarade hälsningen. Den Höge hade haft en bra dag, han hade fått fyra av de bästa kämpar som tänkas kunde till sin hird.

XXX

Det sjöngs krigssånger från de gamla krigen mot ödestron i norr. Det höjdes skålar för fallna hjältar och tappra vänner. Vanligtvis bittra fiender tycktes hitta varandra. Men det fanns undantag. Varken riddar Henrik eller jarl Meiron höjde en skål för den andre. Istället utbytte de hatiska blickar, minnen från en annan tornering. När jarl Meiron sent på kvällen passerade Henriks plats väste han till riddaren.
- Du kommer att falla för min hand en dag.
- Vi kommer att mötas igen. Den gången kan du inte räkna med att din kung, eller en Silvermåne frälser dig. Du har haft tur, men en dag tar den slut.

- Den kommer att räcka längre än ditt liv.
- Nej, jarl  Meiron. Ni kommer att falla först. Jag blir den som kommer att leva vidare. På min ålders höst kommer jag att berätta för de unga väpnarna om en liten jarl som genom förräderi trodde att han kunde bli stor. De kommer att undra vad som hände med honom, och vet ni vad jag kommer att svara då? Förtärd av den eld jarlen själv släppte lös.
- Ni kommer inte att leva till efter nästa höstdagjämning. Tills dess kommer jag att ha jagat ned dig, såsom man gör med en varg.
- Vargar bits.
- Vargar yler mer än de bits, svarade jarlen och tittade nedlåtande på riddar Henrik. Sedan vände han ryggen mot riddaren och lämnade salen.

XXX

Natten var stjärnklar och kall. Månen hade vandrat hälften av sin bana och log ned på den sovande staden. Det steg tung rök från deras varma kroppar när de stod nära varandra på muren. De tittade ut över Chelmiån som stilla flöt förbi. Isen hade börjat att trevande leta sig ut i strömmen, men det skulle dröja innan den nått helt över till andra sidan, om det nu någonsin skulle ske.

Eron Silvermåne stod med bultande hjärta, han vågade knappt andas, han var rädd, rädd för att det aldrig någonsin skulle ske. Han vågade inte titta på kvinnan vid hans sida, istället flydde han med blicken mot de fjärran stjärnorna. Han letade sig över himlavalvet mot stjärnan som han sett och förlorat sig i förr när han kände en trevande hand i sin. Eron vände försiktigt på huvudet. Han såg att hennes blick vilade på samma stjärna som han hade tittat på.

Han kände nästan hennes puls, som slog vilda och rädda slag. Hon drog djupt efter andan och fattade tag om Erons båda händer. Hon vände huvudet mot Eron och mötte hans blick. Bestämt, och som den största självklarheten i världen sade Mirelin, jarlen av Odels syster:
- Du är min nu, Eron, för evigt, liksom jag är din, för evigt. Det har alltid stått skrivet i stjärnorna.
Deras läppar möttes och deras kroppar smälte samman till en. De var förlorade i varandra.

XXX

Jarl Meiron tog prins Edarins hand till farväl i portvalvet på Broön.
- Er generositet och er storsinthet kommer att bli omtalad, jag är er tack skyldig.
- Ett rent nöje att få ha er som gäst, jarl Meiron. Tyvärr kommer snart dagen då jag kommer att slåss mot er.
- Och jag kommer att slåss mot er. Men i mitt hjärta kommer jag att vårda minnena av de här dagarna i Aralond. Det har varit en storslagen tornering.
- När jag ser er på slagfältet kommer jag att minnas att jag slåss mot en ädel härförare.
- Odins frid.
- Odins frid, jarl Meiron.
Jarlen steg upp på sin häst, den vita hingsten, en gåva från prins Edarin. Jarl Meiron bockade och gjorde en svepande gest med handen. Sedan vände han sig om och red i kapp de sina. Han vände sig aldrig om.