Inför andra dagen

Hjortar

Av: Patrik Oksanen

Vinterrosen, den stora torneringen i Aralond vid yolatid 629

Rökelsedoften stack i halsen. Mörkret låg tätt kring glödbädden. Den allvarsamme Odins konturer kunde knappt urskiljas. Tor med sin hammare var nästan dold i mörkret. Tyr kunde inte ens skönjas. Ett entonigt klagande började lågt och fortsatte allt stakrare innan det planade ut som ett muller.

Mullret avbröts av att dörren öppnades. Ljuset från facklan i korridoren kastade en flyktig blick i rummet. Dörren stängdes och det blev åter mörkt. Det entoniga klagandet började på nytt och blev efter en stund tvåstämmigt. Klagandet övergick i något som verkade vara en enkel sång med ord som var starka, men vars betydelse sedan länge var bortglömd. Sången avstannade. Ett ljus tändes. Odins konturer blev skarpare och den höge såg nästan tankfull ut. Tor med hammaren såg med kraft på de två i rummet. Tyr såg på dem med gillande i blicken. Den första stämman mässade med låg röst:

- Den tredje jag kan,
om det tarvas mig svårt
att fjättra mina fiender
eggar jag dövar
på ovänners svärd
bite vare sig verk eller vapen.

Den andra stämman tog vid:
- Den elfte jag kan,
omjag skall till slag
följa gamla fränder
under sköldar jag galdrar
och styrkta de skynda
helbrägda till striden
helbrägda därifrån
komma de helbrägda från
vad som helst.

Jorund Morgongåva såg på sin vän och vapenbroder. De grå tinningarna hade blivit gråare. Ansiktet bistrare. Dragen hårdare. ™gonen mer bekymrade. Han visste att kraften i riddar Henriks hjärta var lika starkt som förr. Men de hårda striderna hade satt sina spår i den gamles kropp. Men fortfarande var Henrik en kämpe utan sin like. Det hade han påmints om i förrgår. De hade haft den sista träningen inför torneringen. Det var Henrik, Eron Silvermåne, Jorm Höghäll och så Jorund själv. De hade avslutat med en strid två mot två. Henrik och Jorm mot Eron och Jorund. Trots att Jorund kunde både Henrik och Jorm utan och innan, hade han och Eron snabbt hamnat i underläge. Mot Jorms bärsärkeri och Henriks välplanerade utfall kunde varken Eron eller Jorund göra något åt.

Henrik hade segrat i Midsommarkransen, Aralanthas största tornering, för två år sedan. Den gången hade han överträffat Mornams alla ädlingar, alla. Nu väntade jarlen av Odels på möjligheten till hämnd. Jarlen var fortfarande ung, yngre än Jorund, och hade all sin ungdoms kraft kvar - samtidigt som åren gett honom vishet. Jarlen skulle bli en svår motståndare. Mycket svårare nu, än i bohorden för två år sedan.

Henrik av Oxsala slott, friherre, riddare och kapten i Chelmarorden hade inte tankarna på varken jarlen av Odels eller strider i detta ögonblick. I hans sinne fanns värme och sol, skratt och lek, sommar och fred. Han tänkte på Chelmars gröna kullar och på den kärlek som han lämnat kvar. Tankarna på fred bröts när han kände att någon stirrade på honom. Det var Odin som med sitt enda öga hade genomskådat hans hjärta. Den Höges mun tycktes hårdare, likaså skuggorna i hans ansikte. Henriks tankar återgick till den väntande uppgiften, torneringen. När Henrik sneglade försiktigt upp mot den Höge var missbelåtenheten borta. En tillfällighet?

Så offrade Jorund den första säden som skördats i våras, droppar av blod från den tjurkalv som fötts vid midvinter och droppar av vin från Arsandalen, vin från druvor som skördades det olycksaliga 626. Glöden fräste till och några lågor dansade virvlande, först långsamt och enkelt, sedan allt vildare i vansinnigare mönster. Henrik lade sitt svärd i glödelden. Elden minskade i liv. Stålet tog åt sig av kraften. När elden åter var glöd drog Henrik bort svärdet. Sedan offrade han kryddor från fjärran länder, blod från en tupp och bröd bakat av en jungfru. ter flammade elden upp i vilda virvlar. Lågorna dansade stridens dans. Det var stridens kraft som Jorund sökte när han lade sitt svärd i elden. terigen tog stålet åt sig av kraften. Elden sjönk sakta undan och återgick till glöd.

De två Chelmarriddarna tackade gudarna genom tystnad. Odins tankfullhet förbyttes till ett leende. Tor blinkade. Tyr tycktes hälsa med sin enda arm. Gudarna var här, och skulle så vara i de strider som väntade på ärans snöbeklädda fält.

Kämparna nickade mot varandra.
- Solen kom från söder, Jorund.
- I sällskap med månen, Henrik.

Ringarna i brynjorna rasslade när de reste sig upp. Svärden sattes tillbaka till i skidorna. De var på väg för att möta jarlen av Odels främsta riddare i en strid på liv och död.