Midvintervisa

Hjortar

Av: Karin Oswald

Visan skrevs av Karin inför Midvinter på Nedåkra 636. Den framfördes dels i sin helhet som en del av de midvinterfirandet vid Nedåkra som delvis följer gamla traditioner från Njarka. Dessutom förekom förvanskade varianter av visan som också redovisas här.

Mörkret sänkes över heden
Suddar ut den kända leden
Ödesskytteln varnar stilla
Om att någon vill dig illa

För den som har från kriget flytt
Är onda skuggor inget nytt
Reili färdas med sin bror
Mot trygghet - det är vad hon tror

På hennes händer, andras blod
Att dräpa kräver inget mod
Men att kapa någons tråd
Gör det svårt att finna nåd

Lillebror ser Reilis plåga
Försöker med sin rena låga
Lindra hennes själakval
Med att hon inte haft nåt val

"Vårt ödes tråd vävs alltid in
Min egen tråd är alltid min
Men hur än trådarna går samman
Väljs ej mönstret av nån annan"

Åsynen av en gestalt
Får dem strax att göra halt
Ett skimmer strålar hotfullt ut
Och Reili anar trådens slut

Hon skyddar brodern bak sin rygg
Låtsas vara stark och trygg
Gestaltens halvt upplösta kropp
Släcker strax allt fåfängt hopp

"Så fann du oss ändå till sist
Du som redan livet mist
Din baneman var ättens far
Din hämnd att våra liv du tar"

Du vet inget om mitt mål
Du som ingen smärta tål
Du som tänker svaga tankar
Och ditt eget liv högst rankar

Hämnden är en ringa tröst
För hålet han skar i mitt bröst
Ert öde skall bli mycket värre
Hos er nya, mörka herre"


Återvänd till gravens frid
Vet att nu är ej din tid
Att leva nu med iskallt blod
Är ovärdigt ditt forna mod"

"Nog nu! Så, försvara dig
Annars fall på knä för mig
Greppa nu ditt usla svärd
Och slåss för allt som du är värd"

"Ont skall ej med ont fördrivas
Väven får ej sönderrivas
Alla gudar, hjälp oss nu
Att laga det som gått itu

Mina ord kan ingen hjälpa
En blodbesudlad kan ej stjälpa
Mörkrets vålnad - endast du
Kan laga vävens trådar nu

Lämna nu min trygga famn
Nämn så högt och klart dess namn
Så kan inget ont dig hända
Och mörkret skall mot solen vända

"Denna mörkrets hemlighet
Är det ytterst få som vet
Och du är en utav de sista
Därför skall du livet mista"

Med en utsträckt myndig hand
Lossas alla Reilis band
Till brodern och till själva livet
I väven sorgens tecken skrivet

Brodern i sitt hjärta sörjer
Ändå han gestalten spörjer
"Din lånta livstråd är väl nött
Varför vandra, du som dött?

Varför undsky dödens famn?
Jag ber dig vid ditt rätta namn:

"FARDU AD SOVA!"

Förvanskad vers som används som vaggvisa:

Somna in i nattens famn
Nämn så högt och klart mitt namn
Så kan inget ont dig hända
Och mörkret skall mot solen vända

Så här låter alltså den förvanskade varianten som varje midvinter sjöngs i Njarka:

Mörkret sänkes över heden
Suddar ut den kända leden
Ödesskytteln varnar stilla
Om att någon vill dig illa

För den som har från kriget flytt
Är onda skuggor inget nytt
Reili färdas med sin bror
Mot trygghet - det är vad hon tror

På hennes händer, andras blod
Att dräpa kräver inget mod
Men att kapa någons tråd
Gör det svårt att finna nåd

Lillebror ser Reilis plåga
Försöker med sin rena låga
Lindra hennes själakval
Med att hon inte haft nåt val

Åsynen av en gestalt
Får dem strax att göra halt
Ett skimmer strålar hotfullt ut
Och Reili anar trådens slut

Hon skyddar brodern bak sin rygg
Låtsas vara stark och trygg
Gestaltens halvt upplösta kropp
Släcker strax allt fåfängt hopp

"Så fann du oss ändå till sist
Du som redan livet mist
Din baneman var ättens far
Din hämnd att våra liv du tar"

"Du vet inget om mitt mål
Du som ingen smärta tål
Du som tänker svaga tankar
Och ditt eget liv högst rankar

Hämnden är en ringa tröst
För hålet han skar i mitt bröst
Ert öde skall bli mycket värre
Ödet är en skonlös herre"

"Återvänd till gravens frid
Vet att nu är ej din tid
Att leva nu med iskallt blod
Är ovärdigt ditt forna mod"

"Nog nu! Så, försvara dig
Annars fall på knä för mig
Greppa nu ditt usla svärd
Och slåss för allt som du är värd"

"Ont skall ej med ont fördrivas
Väven får ej sönderrivas
Alla stjärnor hjälp oss nu
Att laga det som gått itu"

Med en utsträckt myndig hand
Lossas alla Reilis band
Till brodern och till själva livet
I väven sorgens tecken skrivet