Svek och återupprättelse

Hjortar

Av: Roger Bergman

Ur Hjortspår 34 juli 1999

När Eduron 'skänkte' den Aralondiska jorden till nordborna att fördela mellan sig som de ville stod inte det aralondiska folket vid sidan om, bockade och tog emot. Man gjorde motstånd, klagade och smädade. Att konungen fick så vad han skördade framstod väl annars med allt annat än önskvärd tydlighet vid kuppen 626.

Eftersom Edarin inte visar några tecken på att vilja avsätta de släkter som återtog sina gods efter kuppen har detta av många setts som att han tänker låta det förbli så.

Detta har i sin tur fått många att se Edarin som den som ska återupprätta Aralonds ära vilket ger honom ett mycket bättre rykte än sin äldre bror.

Hos de unga aralondier som slutit upp för att slåss för Edarins rätt till tronen har en kampsång fått starkt fäste.

Visan var från början en nidvisa där Edurons, Konungens och Drottningens ära och heder kläddes av dem, men Edarins agerande har gjort att endast fyra av de ursprungliga tjugofem verserna blev kvar och tre nya lades till.

Skalden var väl inte aralonds bästa men lyckades bli en av de mest kända. Hans namn var Sparv och blev berömd över en natt då han nästan lyckades framförda hela orginalet inför kungafamiljen vid ett av deras besök i Aralond. Sparv dog under det efterföljande spöstraffet. Visan fick därefter fotfäste som ett uttryck för det aralondiska missnöjet.

Nåväl, det får som flera av aralonds mer välrenommerade skalder att rynka på näsan och surt muttra något om att det luktar rutten fisk har man dock äntligen lyckats översätta från den obegripliga aralondiska rotvälskan.

Vi har dock endast tillstånd att publicera den nyare av de två versionerna. De fyra första verserna är från den ursprungliga versionen medan de tre sista har ersatt den sista delen av kvädet.

Vi glömmer aldrig de tusen som dog
När de försvarade Aralonds jord
Vi svor, förbannade och gav dem vårt ord
Att vi skulle hämnas detta nesliga mord

Men Eduron, van vid hovdamers lek
Blev vid synen av piraterna skrämmande blek
Han förstod att hans egen arm var för vek
Och därför han landet och konungen svek

Det sägs att konungen inte förmådde dölja sin skam
Då budet om Edurons gärning till slottet nådde fram
Att han tvivlade på att de tillhörde samma stam
Och ur drottningen skulle slå sanningen fram

Aralonds folk drevs från hus och gård
För att aldrig mera vara i släktens vård
Rädda för svälten bad flera om nåd
Men för de som vägrade blev Bues dom hård

Men nu hör vi hur nordmännen gråter
När vi fått vårt förlorade land åter
Vi hör hur falskt deras klagan låter
När man kräver att Aralond ska bli deras såter

Men Edarin stammar från sin faders länder
Skänker inte bort sitt eget lands stränder
Ej heller söner från deras arvegods sänder
Med glädje i hjärtat dessa nu återvänder

Över bröstet lägger vi stolta vår hand
Armen, den pryds av ett rött och gult band
För Edarin, en rättmätig kung av vårt land
Kan vi dö och sen vila i Aralonds sand