ATT BLI GAMMAL

"Familj och fränder, i natt mötte jag en stjärna. Den sänktes ner mot mig från en glittrande himmel där jag låg och sov på min bädd för att låta mig känna på dess glans och härliget. Den gav mig ett bud. Mitt sextiofemte levnadsår är snart gånget till sin ända, och min vistelse på Rodin skall sluta i samma stund som det mynnar ut i det nästkommande. Att än en gång påbörja ett nytt år är mer än vad min kropp orkar med, och min ande och tanke är mogen att lämna min kropp. Desslikes känner jag hur min kropp tär på det som yngre kroppar behöver mer. Kärlek, föda och försorg. Jag ämnar lämna plats åt nya generationer, ty det är sagt att när en gammal ej längre orkar ta hand om sin kropp, skall denne lämna den bakom sig och befrias från dess onerösa bojor. Stjärnorna väntar, evigheten väntar, ljuset väntar. Min digergata är nära."

-Gyrid Fura av Brestebaneätten-

I Arkondor är det barnens plikt att ta hand om sina föräldrar då de blir gamla. Det är återbetalningens tid då barnen skall betala tillbaka lite av det som deras föräldrar skänkt dem som små. Den som har många och välbärgade barn kan räkna med att få en tämligen angenäm avslutning på sitt liv, medan den som inte har några barn kan få det knapert och svårt.

Den gamle tillskrivs många attribut. Utöver den livserfarenhet och vishet de samlat på sig sägs de ha bra kontakt med olika andeväsen och med ljuset. Likaså sägs vissa gamla få förmågan att bota sjukdomar genom att endast vara i den sjukes närvaro, eller överföra kärlek från en viss person till en annan. Det är något många unga ber sina mor eller farföräldrar om, att få en viss person att fatta tycke för dem.

Men även de gamla har en plikt gentemot sin familj. Då de känner att de påfrestar familjen, och då de känner sig mogna att lämna dem och allt annat, skall de skåda efter ett tecken från ljuset. Detta tecken betyder att det är dags för dem att lämna sin kropp. När de fått tecknet skall de ta farväl av vänner och fränder och går sedan iväg för att möta ljuset i ensamhet. Denna sista färd kallas digergatan och är det är på det sättet var god arkend vill lämna livet på Rodin. Den som beger sig ut på digergata har inte med sig någonting utom kläderna denne bär på vid avfärden. Inte heller skall denne äga någonting, ty allt arv skall i detta läge ha överlåtits till sin arvtagare. När en person väl gett sig ut på sin digergata finns inte längre någon återvändo. Det gäller bara att finna ljuset och låta dess befrielse sänka sig över den åldrade kroppen, som då upplöses och släpper anden, livet, fri.

Då anden lämnat kroppen förenas den vanligtvis med ljuset, dess ursprung, och hjälper sedan till att övervaka Rodin och dess innevånare. Många menar att om man lever ett rättfärdigt liv enligt ljuset så förenas ens ande med någon av stjärnorna som pryder natthimlen. Vissa personer som varit mycket framstående i sitt liv kan till och med få en egen stjärna tända efter sig.

Det händer att man hittar liken efter personer som gett sig ut på digergata. Det betyder att de aldrig mött ljuset. Deras andar sägs leva kvar som osaliga spöken och gastar bland människorna på Rodin. Har personen inte varit död någon längre tid går anden dock att rädda om liket omhändertas på rätt sätt, ty anden dröjer ofta kvar vid kroppen någon tid. I större byar och städer finns ofta någon som har en särskild förmåga att rädda dessa andar. Det kan gälla anden hos folk som dött innan ljuset hämtade dem under digergatan, folk som dött på slagfältet, folk som dött av sjukdom, och så vidare. Deras kroppar smörjs in, får besvärjelser lästa över sig och behandlas på olika sätt, innan de slutligen jordfästs i den heliga dödsgläntan. Anden tas då upp av ljuset om kroppen räddats i tid. Dödsgläntan får endast beträdas av de personer som behandlat liket, och det är farligt att komma nära denna plats för alla andra, ty där sägs många andar som inte ljuset tagit emot uppehålla sig.