Här behandlas olika tekninker för att bygga väggar. 

Skiftesverk 
Knuttimring 
Ram med sprintar 
Bakar 
Korsvirke 

Medan knuttimring var den gängse tekniken i barrskogsområdet har skiftesverket ett ekologiskt samband med de sydsvenska lövskogsområdena. Stockarna är härvid infälda i vertikala stolpar. Man kan med skiftesverksteknik i princip bygga hur långa och breda längor som helst. Skiftesverket har därför i särskilt hög grad passat för ekonomibyggnader, men har även använts för boningshus. I de sydgötiska husen har ej sällan stugan knuttimrats medan härbärgshusen uppförts i skiftesverk. Väggplankorna eller bålarna kan i de äldsta husen vara så breda att hela väggen blott består av 2-3 bålar. Under loppet av 1700-talet måste man dock av brist på ek gå över till att använda furuträ till väggplankorna och därmed minskade virkesdimensionerna. Väggplankorna ligger löst i rännorna eller notarna och sjunker vid torkkrympningen varigenom springor mellan plankorna undvikes. För att täta väggarna ytterligare har man i varmbonade hus liksom i knuttimringen en ränna som fylls med mossa. För att hindra att väggplankorna slår sig är dessa vanligen förenade inbördes genom trädubbar eller dymlingar. Stolparna har sammanfogats med den understa stocken (syllen) antingen så att de "ridit" på syllen eller varit intappade i densamma. Båda metoderna har förekommit jämsides inom hela skiftesverkets utbredningsområde 
Här finns en artikel om hur man bygger ett skiftesverkshus, skriven av Anders Summanen. 

Knuttimring 

Knuttimring, byggnadsteknik där väggar byggs av liggande timmer, som huggits samman i huskroppens hörn. Den ersatte på vikingatiden en äldre resvirkesteknik. Knuttimringen har använts i hela Gamla världens barrskogsbälte, och den kom till Amerika med nordiska invandrare. I äldre tid använde man rundtimmer, som skålats på undersidan för att ge en fog som tätades med mossa eller drev. Huskroppens storlek betingades av stockarnas längd, och tekniken var så präglad av materialet att förrådsbodar i japanska shintotempel är nästan identiska med svenska härbren. Byggnadsstommar tillverkades ofta för att sedan demonteras och resas på annan plats. Själva knutens huggning kan användas för att grovdatera byggnaden. Under 1500- och 1600-talen övergick man i högreståndsbyggnader först till fyrkantbilat virke, sedan ersatte man den synliga korsknuten med en plan laxstjärt, skyddad av knutbrädor. Vertikala enepluggar höll samman stockarna. Det blev nu möjligt att använda friare planlösningar, och från 1700-talet blev det också vanligt att brädfodra timmerväggen, särskilt i städerna. Allmogen tog efter, men med betydande eftersläpning. Synliga korsknutar var i vissa bygder i bruk ännu under senare delen av 1800-talet. Den mer ekonomiska regelväggstekniken med klenare, sågat virke trängde ut knuttimringen på 1870- och 80-talen i takt med sågverksindustrins och transportnätets utbyggnad. 
En lite enklare och en lite mer komplicerad husmodell. 

Ram med sprintar 

Detta är ju ingen medeltida teknik men den är väldigt praktisk. Tekniken går ut på att man bygger sektioner som man fäster ihop med hjälp av sprintar/bult. Här finns en mer utförlig artikel av Per Wetterstrand. 

Bakar 

Bakar är det som fås över när man sågar upp stockar. Det är därför väldigt billigt eftersom det är en restprodukt. Väggar kan lätt göras med hjälp av bakar, det man behöver är en ordentlig ram. När man har ramen spikar man på bakarna nerifrån och lite omlått så att det täcker hela väggen. Man kan också vända bakarna med den runda sidan mot stommen och ställa dem upp, sedan täcker man hela väggen med ett lager. När det är klart spikar man på ett till lager men med den runda sidan utåt. Bakar är svåra att återanvända men har du en stomme men inte orkar eller hinner bygga ett par mobila väggar är bakar ett bra alternativ. Bakar är också bra då man skall dölja tex plywood eller takpapp. 

Korsvirke 

Korsvirkeshus, byggnad uppförd i fackverksteknik. Huset har en bärande trästomme av liggande och resta bjälkar och snedsträvor. Fogningen har skett genom itappning och pluggning. Väggfälten mellan bjälkarna är utfyllda med murverk av tegel eller (på landsbygden) med lerklinat flätverk, dvs. lera ofta 8787blandad med långhalm, som smetats på ett flätverk av käppar och vidjor. Korsvirkeshus fanns troligen först i Medelhavsländerna. Sådana hus har t.ex. påträffats i Pompeji. Under medeltiden och renässansen var de vanliga i hela Europa och ofta rikt utsmyckade med sniderier och målningar. I Sverige har de främst förekommit i Skåne, Halland och Blekinge. Där har även städernas borgerliga bebyggelse till stor del bestått av korsvirke. Bäst är denna stadsbild bevarad i Ystad och i talrika tyska småstäder. Korsvirkeshus blir inte dyra om man hittar allt material, däremot blir de ju inte mobila och man måste därför ha ett fast område. 

Livesällskapet Galadrim