FURA

"Utan tanke på livet, inget liv värt tanken!"
Udar Fura

"Furor strävar ständigt uppåt, de breder ut sina mäktiga kronor, de sträcker sina kraftiga stammar, dock släpper de aldrig sitt fasta grepp om marken med sina rötter."
Urfura

"För att fälla en fura krävs mer än ett yxhugg."
Ve Röde

Ätten Fura kännetecknas av sina filosofiska tankar och för sitt fria och öppna lynne. Många i ätten tycks ta emot livet med öppna armar och är ofta tvångslösa. Hos många Furor återfinns snabbtänkthet och ett intresse att förstå de mest avlägsna företeelserna.

De är ganska väl ansedda och har det gott ställt. Onda tungor menar dock att furorna inte gjort sig förtjänta av sin välfärd och menar att de är lata turgubbar som på något sätt ständigt lyckas få allting gratis. Ätten är inte så sammansvetsad, utan fränder ses på som goda vänner. De tre främsta familjerna är Fura, Älghuvud och Furfast.

Familjen Fura bor utanför Askevall på den stora gården Fura gård. Där odlas många vanliga grödor men även äpplen och humle. Här finns också en biodling. På gården görs det i centrala Vintborg kända Furaölet och Furacidern. De två drängarna och pigan på gården sägs ha det svårt och de som ogillar furorna menar att de stackars tjänstefolket blir utslitet medan furorna bara ägnar sig åt att slöa. Andra menar dock att de hört tjänstefolket själva säga att så inte är fallet utan att även de tillåts slöa sig ibland. Den välkända familjen Älghuvud driver skänkstugan Aftonlyktan inne i Askevall, där man kan smaka på ättens egna dryckjom. Ett populärt tillhåll på ölekvällarna.

Familjen Furfast, som förlorade två söner i kriget, bor även de inne i Askevall där de ägnar sig åt handel och hantverk. Familjefadern Faste Furfast har alltid haft problem med ölet, och sedan hans söner dog har det bara blivit värre, och det vet ju alla, att där för mycket öl går in, där går vettet ut. Det var den omtalade och mytomspunna Urfura som skapade ätten för länge sedan. Det är till stor del han som, genom de legendariska sagorna, ligger till grund för många av furornas filosofiska tankar och värderingar.

Furorna kom till trakterna nära Askevall för omkring sjuttio år sedan då Ölkovre och Alfhild Fura flyttade in och byggde upp Fura gård. Ätten bodde tidigare i närheten av Finnbogedalen, där de bott en längre tid, men på grund av osämja mellan dem och finnbogingarna flyttade de in till Askevall-trakten.

Urfurasagan

För många år sedan, på den tid då sagorna var sanna, levde i östan en reslig och stolt man kallad Urfura. Med sina tvenne kära bröder skötte han sin faders gård, den största i trakten. Men så började fadern bli gammal, och en dag fick han ett tecken från ljuset. Han begav sig ut på sin digergata och lämnade sina söner att sköta gården själva. Dock finge Urfura snart bittert erfara hur girighet kan förpesta kärlek. Det dröjde näppeligen ett månvarv innan de tvenne äldre bröderna började tvista om sin arvsrätt. Den äldste brodern hävdade att han ägde rätt till gården och de största delarna av dess ägor, emedan den yngre brodern menade att han borde få en närapå lika stor del av arvet.

Urfura höll sig i bakgrunden, ty han var icke så skapad att han ansåg att storleken på arvet var viktigare än broderskärleken. Hans äldre bröder kom allt oftare i luven på varandra, och en dag då Urfura varit ute på åkrarna och arbetat kom han hem och fann visthusboden stå i ljusan låga. Urfura rusade dit, och fann där sina bröder på marken inbegripna i ett våldsamt slagsmål. Urfura tog de tvenne stridslystna bröderna i nacken och särade dem åt, ty han var både resligare och starkare än de båda. Då de såg hans blick, full av såväl vrede som sorg, brast de båda ut i gråt. De jämrade sig och insåg hur enfaldiga de varit, men gränsen var passerad.

Urfura var arg. De två bröderna erbjöd sig ångerfullt att de skulle dela arvet lika, men Urfura tillbakavisade erbjudandet, ty han önskade icke dela detta arv som nu var nedsmutsat. Icke heller önskade han bära sitt gamla ättenamn, ty det var draget i smutsen. Han begav sig bort från sin gamla gård, ut på vandring.

En dag kom Urfura till en plats där en förmälning ägde rum. Det var en rik adelsman som skulle förmäla sig med en vacker adelsdam. Då Urfura fick veta att förmälningen ägde rum mot kvinnans vilja stegade han fram genom den ansamlade folkmassan, rakt fram till paret.
     "Vem är du att störa min förmälning?!" vrålade adelsmannen.
     "Tjänare, mitt svärd! Fort!" Urfura såg på den eldfängda adelsmannen och på den olyckliga adelsdamen. En tjänare kom fram med ett svärd. Adelsmannen drog det och måttade ett hugg mot Urfura, som i stället för att rygga tillbaka bara lugnt stod kvar och blottade sin hals. Svärdet for genom luften mot Urfuras hals med väldig kraft. Kvinnorna skrek. Men just då svärdet skulle till att avlägsna Urfuras huvud från hans kropp, hejdade sig adelsmannen, och svärdet stannade vid Urfuras blottade hals. Adelsmannen såg oroligt och med skuldmedveten blick på Urfura, och sänkte sedan svärdet mot marken.
     "Vem är du?" frågade han försiktigt.
     "Jag är frihetens, samvetets och kärlekens förkämpe." sade Urfura och vände sig mot adelsdamen, vars ögon var fuktade av tårar.
     "Jag är här för att påminna alla om att var människa är fri. Fri att handla och tänka. Fri att forma sitt liv och ta konsekvenserna av sitt fria handlande. Er frihet är större än ni anar." Folket tittade på honom med stora ögon. Urfura vände sig så till adelsmannen.
     "Jag är här för att påminna alla om att var människa har ett samvete. Ett samvete som påverkar handlingar och tankar. Ett samvete som skall vara till hjälp då man formar sitt liv och som påverkas av det fria handlandet. Ert samvete är rättfärdigare än ni anar." Sedan vände sig Urfura till hela världen.
     "Jag är här för att påminna alla om att var människa känner och behöver kärlek. Kärlek till medmänniskor och till livet. Kärleken, ljuset, är det yttersta, och låt dess godhet vara er ledstjärna i er frihet, och låt ert samvetes anda bli kärlekens anda." Vid de orden föll adelsmannen ner på knä framför Urfura och bad om förlåtelse.
     "Endast ni kan förlåta er själv i ert samvete." sade Urfura milt.
     "Res er upp, att falla på knä inför någon i underkastelse är ett beteende jag önskar aldrig funnits. Ni borde lyssna mer till ert samvete, ty jag kan se hur det sitter hopkrupet och undanträngt i era mörkaste vrår. Släpp ut det, lätta på dess bojor." Så vände han sig åter mot adelsdamen.
     "Och ni, min sköna, borde lyssna mer till den frihetens fågel som stundtals sjunger i ert bröst, trots att ni ständigt försöker kväva den med era plikter, och trots att ni låter den kvävas av andras viljor och förtryck. Det är ert liv ni lever, inte någon annans. Det är det frihetens fågel sjunger om. Lyssna till den!" Adelsdamen skakade i hela kroppen.
     "Jag hör den! Den sjunger!" sade hon. Så vände hon sig mot sin tilltänkta make och kysste honom på kinden. Han såg förvånat på henne, men insåg genast vad det betydde.
     "Jag älskar dig, vad det nu lönar till." sade han.
     "Finn ditt liv." Så grep hon Urfura vid handen och rusade bort med honom från folksamlingen. Hon kastade sig upp på sin vita springare.
      "Jag är fri!" ljöd hennes stämma, lyckligare än någonsin. Tillsammans rusade de fram över de gröna, blomsterprydda ängderna på springarens breda rygg, medan frihetens fågel sjöng i deras bröst.
     "Knektar! Stoppa henne! Stoppa dem båda!" vrålade hennes far efter dem.
     "Nej." sade adelsmannen, och hans röst hade en klang av insikt och förståelse. "Det hon gör är det rätta. Vår förmälning var dårskap. Det kunde inte ha slutat på annat sätt än detta. Om ni ursäktar, jag måste vårda mitt samvete."


En dag kom Urfura, den vackra adelsdamen, som nu var hans fru, och deras dräng, den unga pojken, till en särdeles vacker plats. Framför dem öppnade sig en dal, vackrare än alla dalar. I dess smala mynning växte en uråldrig och reslig fura. Urfura ställde sig vid den och blickade ut över dalen. Vinden fick Urfuras hår och furans grenar att vaja harmoniskt i vinden. Det fanns en slående likhet mellan dem. Urfura var ej lika reslig och ej heller lika gammal som furan, men han stod förvisso där lika stolt och lika fast som det stora trädet.
     "Från denna dag är vi ätten Fura, och detta är vårt hem. Här skall vi bygga vår gård, och här skall vi föda upp våra barn. Här hör vi hemma!"

En dag kom en blind gammal tiggare och en ung flicka till Urfuras gård. Urfura bjöd in dem på middag och han språkade en del med den blinde gubben. Urfura såg inget fel på den gamles ögon och blev nyfiken. Den blinde förklarade att han förlorat sin syn efter en hemsk händelse. Han berättade att han tidigare var frälsebonde och att han en kväll när han kom hem från åkern fann sin kära fru, sin vuxne son och även dennes fru, dräpta i hans lilla hus. Troligen var det frälsemannens verk, ty de hade inte kunnat betala sin avrad till honom på mycket länge, och frälsemannen hade tidigare hotat med att ta gården ifrån dem. Han hade även vid några tillfällen uppfört sig oanständigt mot sonens hustru, och menat på att de visst hade råd med avraden, ty det frälsemannen nöjde sig med, det kunde den kvinnan ge honom. Sonen hade självfallet blivit rasande utav dessa liderliga och anskrämliga förslag, men lyckats hålla sig i skinnet. Troligen hade samma sak inträffat igen, men det hela hade spårat ut och kostat de tre livet. Det enda liv som fanns kvar var sonens unga dotter. När den gubben sett hela eländet hade han svimmat, och när han åter vaknade ville han inte se någonting mera. Han vägrade att titta och plågade sina ögon så till den grad, att han till slut blev blind. Detta var fem år sedan och den gamle hade sedan dess vandrat kring blad gårdar och byar med sin unga följeslagare.

På Urfuras gård mottogs de två väl och efter middagen frågade Urfura om de inte ville stanna hos familjen en tid. Gubben var mycket tacksam för erbjudandet och han och den unga tösen skulle hjälpa familjen så mycket de kunde. Urfura bad gubben att under tiden han var på deras gård bära en svart ögonbindel. Gubben undrade vad det skulle tjäna till då han ju redan var blind. "Lita på mig." sade Urfura lugnt, och så blev det. Så kom det sig att den gamle och den lilla flickan, som alltså var hans bortgångne sons dotter, stannade på gården och gubben bar ständigt den svarta ögonbindeln som han lovat att inte ta av sig. Varje kväll satt Urfura tillsammans med den gamle mannen och språkade. Och varje kväll avslutade han samtalet med att tala om hur man kan intala sig själv någonting, så att det sedan blir en sanning för en själv. Detta fortgick i nära nog ett halvt månvarv. Den gamle arbetade så gott han kunde, ständigt med ögonbindeln, och varje kväll pratade Urfura om vanföreställningar, tankens påverkan på kroppen och hur man kan intala sig själv olika saker för att påverka sin kropp.

Och så en kväll när de åter talat om samma sak sade den gamle mannen äntligen det Urfura väntat på. "Min vän, det är en sak som jag vill berätta för er. Var kväll då vi samtalat om allt detta med hur tanken kan påverka kroppen och allt dylikt, så tänker jag på min syn. Jag tänker mig att jag verkligen kan se, men att jag inte ser någonting för att jag bär denna ögonbindel. Ibland glömmer jag av mig mitt under arbetet och frågar mig själv varför jag inte tar av mig den här ögonbindeln så att jag ser vad det är jag gör. Men så kommer jag på varför, jag är ju blind. Men känslan är underbar, att veta att jag kan se, trots att jag inte gör det, får mig att må bättre. Jag vill tacka er för alla samtal vi haft och för idén med ögonbindeln. Det har hjälpt mig mycket. Jag har länge varit så deprimerad över att jag förlorat min syn och att jag inte kan se mitt barnbarn växa." Urfura log.
     "Ta av dig ögonbindeln." sade han lugnt. Den gamle mannen såg förvånad ut.
     "Men jag förstår inte. Först finner du ett sätt att få mig bättre, och varje kväll pratar du med mig om tankens förmåga att få kroppen att tro att det är på ett visst sätt, och sedan när jag väl nått dit, då vill du att jag skall få det bevisat för mig att jag inte kan se, trots att det känns som om jag kan det. Det är som att du lurat upp mig på en stege bara för att jag skall falla hårdare när jag inser att jag är för gammal för att klättra. Då vore det väl bättreom jag aldrig gett mig upp på stegen?!"
     "Tror du att du kan se?"
     "Jag vet att det känns så, men jag vet även att jag varit blind i flera år! Så dum är jag inte att jag glömt det!"
     "Du har tolkat mina ord på ett lite annorlunda sätt. Det har gjort att det tagit lite längre tid än jag trott, men det har ändock lyckats. Du kan lita på mig, min vän." sade Urfura lugnt.
     "Ta av dig ögonbindeln." Den gamle mannen tvekade. Sedan förde han sakta händerna mot knuten på ögonbindeln och lät den sedan falla. Han blundade hårt.
     "Öppna dina ögon." Den gamle gjorde som urfura sade. Sakta och trevande. Sedan grimaserade han och slog händerna för ögonen.
     "Aj!" kved han.
     "Det sticker så i ögonen. Jag blir bländad. Det är för! Men vänta! Det är ljust! Jag blir bländad! Jag kan se!! Hoho!" Mannen började dansa omkring i det lilla rummet tjutande av glädje. Han hade återfått sin syn. Urfura log.