GALDRAKINN

"Ack, ve! Vi som var en av de största"
Stor-Randver Beste, berusad

Galdrakinn har under mycket lång tid, så länge man kan minnas, varit en av de rikaste och stoltaste ätterna, men de har det senaste året både förlorat mycket makt och pengar. Detta beror till stor del på det fruktansvärda dåd som Red Hamedräpe gjorde, lämnade sin fru för en äcklig och ful finnboging. Släkten bor till största delen utanför Askevall och har under långa tider varit den ledande jaktsläkten, men har den senaste tiden glidit allt längre ifrån det levebrödet.

Flera av de yngre i släkten är nu vuxna, men på grund av det som hände mellan Galdrakinn och Finnbogeätten tittar nu flera av ätterna snett på Galdrakinn och det finns ingen som vill se sina barn förmälda med en av "finnbogevännerna". Sanningen är denna att ingen av de övriga hatar finnbogingarna mer än Galdrakinn, men det har inte de andra ätterna förstått till fullo.

Frede och Ätte är två Galdrakinnfamiljer som bor inne i Askevall. De är också de som blivit mest respekterade av de andra invånarna. Ingemund och Ån är också de som lyckats få det bäst ställt avfamiljerna i Galdrakinn, då de har övergivit den gamla jakttraditionen och försörjer sig nu framgångsrikt på hantverk.

De andra familjerna har även de övergivit jakten, men de har inte lyckats hitta någon syssla som de kan försörja sig bra på. Man har försökt allt, från broderi till snickeri via bryggeri, men allt med samma usla resultat. Anledningen till att man lämnade jakten var att tillgången på villebråd sjunkit kraftigt efter en dödlig epidemi hos hjortdjuren kring Askevall.

"Och vi alla kommer att minnas Redebold och Redebold som de starkaste och modigaste av alla ur ätten Galdrakinn"
Stor-Randver Bestes tal vid Redebold och Redebolds jordfästning

Redebold och Redebold var två av de starkaste karlarna i hela bygden. Trots att de båda var söner till Red Hamedräpe ansågs de vara trevliga och begåvade män. De dräptes för ett tag sedan av sina halvbröder Finnboge Hamedräpe och Angantyr Hamedräpe. Detta blev droppen som fick bägaren att rinna över. Finnbogingarna var mycket illa omtyckta redan innan, men nu är de hatade bortom all sans av ätten Galdrakinn.

Heden och Olve kom springandes in i huset med andan i halsen och tårar i ögonen.
     "Kom fort!" ropade Olve med darrande röst.
     "Det får inte ha hänt, det får inte ha hänt." snyftade Heden för sig själv.
     "Vad säger ni?!" kom Vig in och frågade.
     "De har dött!" snyftade Olve och föll i hejdlös gråt.

Den trevlige och karaktärsfaste Stor-Randver Beste har gjort ätten mycket gott och har därför varit ättens överhuvud de senaste åren. Tyvärr har Stor-Randver förlorat både sitt minne och förstånd redan som relativt ung, för ett år sedan. Han tas nu omhand av sin fru Tyrvi och de flesta hoppas nu att han snart ska gå sin digergata, så att han slipper plågas mer.

Stor-Randver låg i sängen som vanligt när Tyrvi kom in. Stor-Randver tittade upp.
     "Du var mig allt en vacker kvinna." sa Stor-Randver. "Påminner om min fru."
     "Jag är din fru!" sa Tyrvi och suckade. Hon kände sig mycket ledsen att han inte kände igen henne längre.
     "Jag undrar varför hon lämnade mig." sade Stor-Randver sorgset.
     "Men kära nån, det har hon inte!" snyftade Tyrvi med gråten i halsen.

Storfadern är dock den störste av dem. Han var den förste av ätten Galdrakinn och kom till bygden under en av sina jakter. Han träffade då sin blivande fru och blev förälskad direkt. De förmälde sig mycket snart och fick två söner, Rökbjörn och Gynne. När deras söner var i femtonde respektive trettonde levnadsåret lämnade Storefadern hemmet för att ge sig ut på jakt. Därefter syntes han aldrig mer till. Det finns många berättelser om vad som hände honom, men ingen kan säkert säga sig veta sanningen för säkert.

Han hade vandrat länge sedan han senast hade sett någon bebyggelse, men där framme såg det ut att vara ett ljus. Han tog lite längre kliv och såg att det var ett hus lite längre fram i en glänta.Han snabbade sig ännu mera och nu kände han hur törstig han egentligen var. Kvinnan såg hur någon närmade sig huset. Hon gick genast in och sa till sin far. Fadern kom precis ut från stugan när den unge mannen kom in på gården. "Jag undrar om jag kan få lite att dricka." sade mannen och stannade upp när han fick se kvinnan som stod bredvid sin far.

En annan vars rykte i ätten är både stort och vida känt är den kvinna som nu kallar sig Edla Högljuse. Hon är, eller möjligen var, yngre syster till Stor-Randver och äldre syster till Svala Gråm och Fin-Örn Frede. Redan när Edla var ung märkte man att hon hade en stor dragning till ljuset. Hon levde mycket sedligt enligt ljuset och drömde hjältehistorier om Ljusets ättlingar. Hon ville bli en av dem. Och så blev det också en dag. Det är med glädje och lycka som Galdrakinn framhäver sin ättefrände, som är upptagen bland ättlingarna, även om man också sörjer hennes tomma plats på ätteträffarna.

     "Henne vill vi ha!" hördes en vass och bestämd kvinnostämma i byn. Det var tre ryttare i vita mantlar som nyss anlänt. Hon som föreföll att vara ledare pekade på Edla med sitt svärd.
     "Jag vill ge henne en plats bland himlens stjärnor!"

Svala av ätten Galdrakinn var länge känd som den vackraste i hela häradet, och kanske på denna sidan om Snöviddsbergen. I sin ungdom var hon fager som skymmingen och hennes blick lovande som en vacker gryning. Många var de män som önskade förmäla sig med henne, men hon var inte intresserad av någon av dem. Hennes ögon fann bara tycke till en man, den bångstyrige och envise Ule Gråm av ätten Aske.

På den tiden var inte Ule som han är idag. Men redan då levde han med sina grisar, och när han började bli osedvanligt gammal för att vara oförmäld tyckte de flesta att Svala snarast borde bli hans hustru.

     "Men Ule. Hon är både fager och klok. Säkerligen den bästa kvinnan i Vintborg. Du borde verkligen förmäla dig." sade hans mor.

Några år senare giljade Ule och snart förmäldes de tu. Livet lovade dem mycket och redan något månvarv senare började Svala bli frodig om magen. Deras dotter Saga kom till världen när hösten fällde sina första löv. Det var ett vackert barn och alla förstod att hon skulle bli lika vacker som sin moder. Tyvärr olycksakades Svala i barnsängen och livet blev tomt och kallt för Ule. Sedan dess har han varit en förtretlig gubbe, men med en ack så vacker dotter.