Lill-Kolbjörn Långabäck var den som först fick syn på de fyra främlingarna. Han var på väg ut i skogen för att plocka lite blåbär till kvällsmaten, och när han fick se ryttarnas vita mantlar skymta mellan träden och hörde hovarnas dundrande mot stigen, slängde han sin bärhink på marken och rusade allt vad han kunde tillbaka till byn. När han väl kommit ut på det lilla bytorget, började han ropa för full hals:
"Ryttare kommer! Ryttare kommer!"
Folk som var i närheten strömmade till, men de som var en bit bort fortsatte med sitt arbete, och lät sig inte störas av ropen från en liten pojke.
Inom kort kom ryttarna inom synhåll, runt kröken på den smala väg som ledde in i Svartkälla. De två som red främst var en man och en kvinna, båda i trettioårsåldern. Kvinnans häst var vit och spenslig, mannens var lite tyngre och rödbrun. Strax bakom de äldre, på bägge sidor om dem, red två ungdomar, en pojke och en flicka. Alla fyra var klädda i vita vapenrockar och riddarna hade ordens gula emblem mitt på bröstet. Vid vars och ens sida hängde ett rakt svärd. Diger-Stirla Snövaske viskade till sin man Randver:
"De där vet jag vilka de är! Det är den där orden, från västkusten. De hjälpte min kusin Tugveis man med ett lån en gång."
De vitklädda ryttarna red fram till byborna som samlats på torget, och stannade. Utan att sitta av hästen, tog mannen till orda.
"Må Ljuset vara med er!" hälsade han. Han gjorde en paus som i väntan på svar, men när det enda som hördes var försagda mumlanden, fortsatte han:
"Mitt namn är Boe Fackelsken av Ljusätt, och min frände här," sade han och visade på kvinnan bredvid sig, "är Svala Gryningsmod av Ljusätt. Vi är utsända av Ljusets Ättlingar, på en färd helgad åt Ljuset."
Återigen tystnade han, och den här gången fick han svar. Falgeir Hållfaste, Svartkällas ålderman och huvudman i byarådet, tog ett steg framåt och tog, efter en del hummanden och pauser, till orda:
"Öh, hrm, jo… Må Ljuset vara med er, hrmm. Jag heter Falgeir Hållfaste, och ja, alltså, hrm, jag är ålderman här… Här i Svartkälla, alltså…"
"Jag är hedrad att göra er bekantskap."
Mannen böjde sitt huvud i en hövisk bugning, och det gjorde även kvinnan bredvid honom. De båda ungdomarna hade än så länge inte sagt ett ljud, men när de båda äldre bugade, gjorde även de det.
"Jo," fortsatte mannen, "vi har ridit långt idag, och vill nu stanna över natten. Vi tar det som en skänk från Ljuset att vi lyckades komma till er by innan mörkret föll, och undrar nu om vi och våra unga väpnare här kunde få stanna över natten? Finns det någonstans där vi kan ställa våra hästar?" Medan mannen talade hade kvinnan stigit av hästen, och börjat leda den inåt mot byn.
Ingbold Snövaske förstod vinken, och skyndade sig att springa ifatt henne, och visa henne mot familjen Snövaskes gård. Bakom den lilla ladugården fanns en liten inhägnad, där kon kunde gå ut på vintern. Nu var hon ute på vall, och den lilla hagen var ledig. Ingbold stammade fram att:
"De kunde ju ställa hästarna där, om det var så att, om det passade…" Kvinnan nickade nådigt, och hon och den unge pojken, som följt efter henne med sin häst bredvid sig, ledde in hästarna i inhägnaden och började ta av packningen. Under tiden stod mannen som hette Boe Fackelsken kvar och pratade med Falgeir, och medan hans häst otåligt ryckte i betslet. Det bestämdes att alla fyra skulle inkvarteras i Hållfastes hus, som var byns största, och att de innan de avreste på morgonen skulle hålla en Ljusmässa, och bringa Ljus över byn och dess invånare.
|