Stenväggarna i det lilla rummet såg ut att förändra färg och form, när det rödaktiga skimret från eldstaden vid kortsidan av bordet, och det mer klart gula skenet från kandelabrarna på det stora träbordet i mitten av rummet, kastades över dem. Vid bordet satt en man och en kvinna framför en till hälften uppäten måltid bestående av många rätter. De var ensamma, men dörren mitt emot eldstaden rörde sig ännu efter att någon stängt den, och i korridoren utanför hördes raska, lätta fotsteg röra sig bortåt. Mannen och kvinnan satt tysta ett litet ögonblick, utan att röra maten. Så harklade sig mannen, och höjde på huvudet som om han tänkte sig något. Han hejdade sig dock innan han fullföljde rörelsen, och tystnaden kvarstod. Han gjorde ännu en ansträngning:
"Jo, hrrm, alltså…"
Kvinnan höjde huvudet och tittade på honom med kall blick. Han försökte igen.
"Ja, alltså, älskade… Vad tycker du om det här då? Du säger ju inget…"
Kvinnan såg om möjligt ännu ilsknare ut, och först såg det ut som om hon inte alls tänkte svara. Sedan ändrade hon sig och svarade:
"Spelar det överhuvudtaget någon roll vad jag tycker? Du vet vad jag tycker! Ska jag säga vad jag tycker?" Hon stirrade mannen stint i ansiktet, och han var den som först vek blicken. Han lyfte sin kniv, och högg onödigt hårt i en alldeles oskyldig rovbit. Hans röst var dock lugn, när han svarade:
"Ja, älskade, säg vad du tycker. Det är viktigt för mig."
Kvinnan fnös, och svarade:
"Nå, eftersom du nu vill veta. Jag tycker att det är en usel idé. Jag skulle undra över vart du fått den ifrån, om det inte var så att jag inte alls tror att den kom från dig. Jag tror att det var den där riddaren som först kläckte idén, och jag tycker den är usel. Skicka Ylevi, vår enda dotter, tvärs över grevskapet, och det för sju år! Varför skulle vi göra det?"
"Men du vet ju att skolan har mycket bra rykte…"
"Jaha. Än sen då? Vad ska Ylevi med den utbildningen till? Jag gick inte i någon skola alls, än mindre en ordensskola, och jag har klarat mig alldeles utmärkt ändå. Visst ska en flicka vara utbildad, det säger ju sig självt. Men att skicka bort henne? Jag kan inte se att det finns någon som helst anledning."
Mannen tvekade märkbart en liten stund, och en pinsam tystnad tog rummet i besittning. Sedan ryckte han synbart upp sig, harklade ännu en gång, och svarade.
"Jag tror ändå att det är en bra idé. En flickas situation kan ju inte annat än förbättras av en gedigen utbildning. Och ordens är den bästa som finns. Jag hoppades faktiskt att du skulle tycka lika bra om idén som jag gör."
Kvinnan stirrade stint på sin man, och sade till sist:
"Det är redan bestämt, eller hur? Du har redan gjort upp om det, med den där riddaren som var här? Eller hur?"
"Som sagt var… Jag hoppades att du skulle gilla idén. Riddar Flamsten var mycket tillmötesgående. I själva verket tyckte han att Ylevi var en så begåvad flicka, att han ska försöka dra ner kostnaderna lite. Och Ylevi vill ju faktiskt själv…"
Kvinnan avbröt sin mans stammande förklaring med att plötsligt sätta sin matkniv i bordet med ett dunkande. Hon reste sig upp och stegade ut ur rummet. När hon slängde upp trädörren och gick ut i korridoren, höll hon nästan på att snubbla på den lilla, förnämt men solkigt klädda flicka som satt på tröskeln, uppenbarligen med örat mot dörren. Kvinnan räddade sig i sista stund från att trampa på sin klänningsfåll, och återfick balansen.
"Ylevi!" fräste hon, och blängde på den lilla flickan, som ängsligt sneglade uppåt.
|