SKAPELSEBERÄTTELSEN

Hurusom gudarna skapade Rodin och Ljuset föddes

Innan tidernas begynnelse, innan det ännu fanns jord och himmel eller något hav som slog mot kusten, föddes Ulm, Illuga, Galda och Ran. Gudar voro de, men deras makt var ännu ringa. När de sig starka vuxit, skapade Ulm, Illuga och Galda trenne stenar, och gav dessa namn efter sig själva. Mitt i världen låg vid denna tid ett ofantlig stort svalg av mörker, och in i detta kastade gudarna de trenne stenarna, som gjöts ihop till ett enda stycke. Ulm bildade den bördiga jorden, Illuga den blå himmlen och Galda de vidsträckta haven.

De trenne gudarna lät så hela sin kärlek och livskraft stråla över sin skapelse. Den bävade och skakade. Sprickor öppnade sig och växter och träd slingrade sig upp ur sprickorna och spred sig över den fruktbara jorden. Efter växterna krälade varelser av alla slag ut i den gryende dagern. Sist kom så den främsta av alla varelser - människan, gudarnas gunstling. Sprickorna slöts för all tid och människorna sattes på sina platser i livet. Gudarna gav sin skapelse namnet Rodin. Den unga Rodin var en grönskande plats full av liv och hopp. Människorna levde i enhetlighet med gudarna med glada och sorgfria minnen och saknade intet. De var fjärran från mödor och kval och nära jorden som bragte dem ymniga självsådda skördar i oändlighet. När livets lykta släcktes och en människas jordiska vandring blivit lykt, lät gudarna dem som vålnader dröja kvar i Rodin, vakandes över att rätten må segra och nesliga gärningar straffas.

Men en av gudarna, Ran, blev sjuk av avund på de andra gudarnas skapelse. Mest av allt skydde han människorna. Som ett utlopp av sitt hat och avund frambringade Ran elden, och ur dess aska formade han ännu ett släkte. Skapade av aska syntes de fruktansvärda och deras hjärtan var kallare än sten. Väldig var ock deras styrka, och hemska var de att nalkas. Vapen skapade de av det mörka järnet ur Rodins innandöme. De dväljdes vid Rodins rand, där de sina boningar skapte höljda i mörka hålor och vilda skogar, långt från människornas sorgfria land. Men de fruktansvärda tillblivelserna ett inneboende hat bar inom sig, mot människan såväl som allt liv. Således sökte de sig mot människornas boningar i den vackra världen. Namnlösa kommo de till ett liv i strålande solljus.

Det första blodet flöt på Rodins jord och himlen färgades svart. Den första natten skymde, men där fanns inga stjärnor tindrade under dess tunga sjok. Ran hade med sin ondskefulla kyla släckt en av de strålande solarna som vandrade över himlen. Nu fanns kvar blott en kall, olycksbådande stenkropp, jagande över himlavalvet om nätterna. Människorna kallade den för Monnen, den slocknade. När gudarna sågo detta gråto de, gråto över Rans vansinne och människornas djupa olycka. Gudarnas tårar föll på Rodin. Det var det första regnet som föll, men tårarna förmådde inte två Rodin från ondskan. Fortfarande vilade ock natten mörk och svårmodig, som en tung börda över människornas huvuden. Gudarna lät så tända en tindrande låga på det mörka himlavalvet för var människa som fått livet släckt under Rans ofred, och på så sätt skapades de skimrande stjärnorna.

Gudarna förstod att Ran var tvungen att förintas, innan deras skapelse sjönk i fördärvet. Medan gudarna funderade och sörjde växte Rans makt. Han märkte dessa gudarnas hemliga tankar och förstod vad de planerade och sökte förgöra dessa innan de förgorde honom, men Ran var inte helt genom ond. De var trots allt hans bröder och systrar och han förmådde inte döda dessa. Inte heller hans makt var tillräckligt stor gentemot de andra gudarna. Istället berövade Ran gudarnas kroppar och stängde in dessa i trenne urnor som han sedan förseglade och gömde i de djupaste och mörkaste av hålor. Men gudarnas andar levde kvar och förenades till en enda strålande stark makt; Ljuset.

Ljuset gav människorna kraft nog att driva tillbaka ondskan. Full av vrede reste sig Ljuset mot Ran, och ljuset gjorde hans utseende vederstyggligt. De tog ifrån honom vad de en gång givit honom, inräknat det namn han fick vid sin olycksaliga födsel, och förbannade och drev bort honom från sina himlar. Istället anvisade de honom och hans följeslagare till de djupaste hålor och fängslade honom med bojor av kristall. Då skrek Ran av smärta så att Rodin skakade och de första bergen restes. Dhai'vol, den Ende, blev Rans nya namn, och må ingen god människa ta detta förtappade namn i sin mun. Så inskränktes ondskans välde, men Rodin hade sargats och ödelagts. Människorna fann inte längre någon mening med sina liv och de hade inget att leva för. Ej heller blev de fria från vånda och kval, ty styggelsernas ondska hade smittat denna, den främsta av skapelser. I människornas spår smög sig avunden liksom skadeglädje och girigheten. Den sanna hedern var flyktad från världen. Ljuset lät så täcka nästan hela Rodin av hav, ett oändligt hav av salta tårar, för att dölja för människorna den lidelse som där fanns. Den bit av Rodin som inte täcktes, där människorna få leva tills domens dag, då Dhai'vol åter skall bli fri. Säkert skall Ljuset då släktet förgöra.