STORTUNA

Stortuningarna anses vara både fega och lata, dessutom är det allmänt känt att de inte drar sig för att ljuga. De vänder kappan efter vinden för att tjäna såväl anseende som pengar, men eftersom få litar på dem går det sällan som de tänkt sig. Ofta är de lagda åt det konstnärliga hållet och är skickliga finhantverkare, duktiga spelemän och sagoberättare. Stortuningarna har ofta rött hår och det sägs ibland att håret får den färgen då man ljuger.

Omkring det magra året 490, alltså drygt 115 år sedan, kom två ätter till Askevall. Det var Signer av ätten Store och Saxe Mjärda av ätten Tuna med sina familjer. Tunaätten var fattiga medan Store levde gott. Av en slump träffades de under resan till trakten och de slog sig ner nära varandra. När barnen Sulva och Bolle önskade förmäla sig beslöts sig ätterna, på lite underliga grunder, för att förenas till en, ätten Stortuna.

Då behövde man bara bygga en ättegård och skulle på så vis spara mycket tid och arbete. Det bestämdes dessutom att Store skulle bekosta uppförandet av gården. Då gården var rest förmäldes det unga paret och med dem bytte alla i de båda ätterna namn till Stortuna. Men det dröjde inte ens fem år innan gården brann ner och två personer ur gamla ätten Tuna brann inne. Genast fick de svårt att hålla sams och en familj flyttade och återtog sitt gamla ättenamn. Det spekulerades vilt om det hade varit någon som uppsåtligt bränt ner gården, och fortfarande talas det om den stora branden på Stortuna gård.

Gården byggdes upp på nytt och likaledes brann den ner igen. Trots många dispyter och fejder inför tinget angående vem som brände ner gården denna gång, gav sig inte stortuningarna. Gården ligger på samma plats än idag, som den alltid gjort, ett bra stycke från byn. Vissa anser att gården är dåligt planerad, vilket nog är sant. Troligen beror det på de många olika viljorna som ständigt drar åt olika håll.

Stortuningarna har fortfarande svårt att hålla sams. Alltid är det något stortunafamiljerna är oense om. Ett tag trodde man att hela ätten skulle flytta, men så blev de kvar i alla fall. Hur det kan bli något arbete alls utfört på gården, de förstår sig ingen på. Nej, de där stortuningarna bara sjunger, spelar, skriker och gapar dagarna i ända. Byborna blir lika förvånade varje gång stortuningarna kommer för att sälja sina vackra hantverk i byn eller till genomresande handelsmän.

Det är svårt att komma en stortuning nära inpå livet, eftersom de ljuger så fruktansvärt mycket. Ibland tror man att man vet var man har dem någonstans, men så lurar de en igen. Kanske tycker de att det är roligt eller så vet de inte bättre. De som arbetat tillsammans med en stortuning vet att de inte gör det allra minsta mer än vad som är nödvändigt. Nej, lata som de slöaste svin, det är vad de är. Dessutom är de oerhört fega. Vågar varken ta ansvar eller prova på nya saker.

Något som stortuningarna är oense om, förutom de gamla bränderna, är sina skiftande traditioner. Somliga vill hålla på Stores gamla seder och vissa säger att det är Tunas traditioner som är de riktiga. De andra ätterna bara skakar på huvudet åt stortuningarnas gnabb och envisa gräl.

Ätten består nu av tre familjer. De sysslar alla med finhantverk, utöver de vanliga sysslorna på gården. Är det någon som behöver ett vackert smyckeskrin eller kanske ett fint broderat tyg är det till Stortuna gård man ska bege sig. Men det är bäst att inte betala förrän man sett vad man får för mynten, annars är det mycket troligt att man aldrig får se röken av någon vara.