I Många år lär det talats om Hertiginnan av Lonidar.
I många år lär det talas om Hertiginnan som förrådde sitt land och sitt folk. Hertiginnan som blev given makt av Loranderna och som det talades vitt och brett möjligen skulle bli den nästa drottningen över Backriann.
Många lär säga mitt namn med avsky och hat, men möjligen kanske det även kommer att finnas de som kommer att säga det med ett uns av respekt och förståelse.
Hur vågar de anklaga mig? Hur vågar de anklaga Hertiginnan Helena av Lonidar för högförräderi mot Kronan? Jag älskar det här landet minst lika mycket som någon annan hertig eller baron eller för all del kungar och drottningar som har trampat på denna nu brända jord.
Allt jag gjort, har jag gjort för landets bästa. Och de sprätthökar som fick sig en näsbränna när Loranderna marscherade in över gränsen fick sannerligen vad de förtjänade.
Men ögonblicket är förbi. Endast en kort tid hade jag makt här i riket att styra och ställa. Och snart är allt det borta. Snart har jag väl varken titel, land eller för all del huvud.
Lorandernas styre var ett kort här i Backriann och även som jag skriver detta så faller det mäktige Lorandiska Riket i bitar.
Självklart visste Loranderna om riskerna med Nordmännen. Och att ett utfall från deras sida var mer eller mindre väntat. Men inga Lorandiska spioner eller kontakter hade någon aning om alla dessa trådar som var sammanspunna i den enade kärnan att driva tillbaka och krossa Loranderna.
När Nordmännen gick över gränsen var de inte ensamma, med dem följde tusentals bleka alver klädda i nattens färger.
Fler alver av liknande sort kom från väster i stora svarta skepp och stormade in över landet.
Och från södern i min egen provins rygg så stormade alverna från skogen Anwataure ut för att delta i kriget.
Nordmännen måtte ha gått i förbund med Vram själv för att få dessa spetsöron att stödja deras blodtörst och begär efter att krossa det Lorandiska Riket, och mig med det.
Men den som ger sig i lag med Vram får betala för eller senare. Och Alverna får sannerligen betala även om de flesta av deras folk inte vet det ännu, där de befinner sig i Menorien och vid gränsen mellan Soldarien och Arues. De vet icke ännu att deras skog Anwataure brinner. Kanske var det en sista gåva som Loranderna skänkte mig innan de drog sina gränser bakåt igen. Det måste det ha varit, vilka andra skulle ha anledning att anfalla alverna.
De alverna som är ute och kämpar i människornas krig, är inte ens medvetna om att de inte ens har något hem att återvända till. Antingen är Anwataure förstört eller i fiendens händer. Det åtminstone, sätter ett leende på mina läppar i dessa tider.
Högförräderi mot kronan. Det är då nästan ironiskt.
Utan mig så hade säkerligen inte käre Elena suttit som Drottning. Och hon den fega markattan beslutar att Greven af Prender och Greve af Malvosiré skall döma mig. Hon har inte mod nog att göra det själv. Andra får göra drottningens skitgöra. Andra får göra sig av med drottningens vän, som stod vid hennes sida och höll hennes hand under hela klättringen upp mot toppen och tronen. Nu skall jag dömas för att hennes politiska position kräver det.
Och käre Greve af Prender. Den mannen skulle ha gift sig med min lillasyster gång i tiden. Och nu skall han stå framför mig, se mig i ögonen och besluta över mitt liv, besluta hurvida mitt familjenamn skall suddas ut från de adliga familjeträden.
En bisp är skickad från Khatala för att också han döma, och dessutom se till att kyrkan och kronans intressen är besvarade. Att kyrkan är med och dömer är nästan ironiskt det också.
De har krossat vår enda chans till frälsning som Loranderna erbjöd oss.
Ett enat rike med lag och ordning, och Guds värmande blick över oss alla. Istället har Backriann blivit en Vrams allierad och de för nu hans strid genom att driva Loranderna söderut i ett försök att förgöra dem.
Må Gud aldrig förlåta dem, och må de få vad de gjorts sig förtjänta av.
Gryningen är här och jag kommer snart att bli hämtad från min kammare, här där jag sitter inspärrad, fängslad i mitt eget hem. Och bli förd från mitt eget land för att bli dömd.
Ja det är dags, jag kan höra soldaternas stövlar i korridoren.
Det är dags..
Ebba Helena Katarina Gyllenklinga af Lonidar
Domens Dag
Återigen har det blivit dags för ett lajv i serien om Backriann och dess kringliggande länder.
Håll i era luvor och packa era näbbstövlar, hosor och lyktor, ty nu, är det dags för den efterlängtande fortsättningen på Backriannkampanjen, Williams arv 5.
De senaste två lajven har inte utspelats sig i själva Backriann, utan ett av dem i Nordrike och det senaste lajvet i grannlandet Menorien. Men nu är vi tillbaks i den lilla byn Terje där flera lajv har utspelat sig förr. Detta dokument är mest menat som en försmak av vad lajvet i sig handlar om så ni kan börja fundera på vilka roller ni är sugna att spela. Ordentliga utskick med regler, världen, världskarta och liknande kommer att dyka upp så fort som möjligt. Men till dess får ni hålla till godo med denna information.
Lajvet kommer att hållas den 19- 23 Maj, alltså runt kristihimmelfärdsdag, eller kort och gott kristflygare.
En kort resumé av de den senaste tidens händelser:
Backriann blev för ett tag sedan besegrat och övertaget av det Lorandiska Riket. Ett kejsardöme som har styrt över de flesta länderna på kontinenten under väldigt långt tid. Den nordligaste delen av Backriann undveks dock av Loranderna tills vidare, detta av flera anledningar.
Nordmännen utropade sin klanstyrda del av Backriann till ett eget rike och Nordrike var till slut född.
Nordrike, understödd av stora grupper alver gick till anfall mot det enorma Lorandiska riket. Och Backriann var inte sena att återigen kämpa för sitt lands frihet. Efter långa och fruktansvärda stridigheter drog sig Loranderna tillbaka och Backriann var befriat.
Stridigheterna slutade dock inte här. Simultant med att Nordmännen och deras alviska allierade gick in i Backriann så utbröt fullskaliga uppror i de södra grannländerna Menorien och Soldarien. Den alviska armén från Anwataure hade delat upp sina trupper i två delar där ena halvan hjälpte till med befrielsen av Backriann medan den andra stödde deras vänner i Soldarien.
I nuläget har Soldarierna tryckt Loranderna söderut, mot gränsen till Aures, medan striderna i Menorien pågår för fullt.
En tid efter befrielsen av Backriann så anfölls Alvaskogen Anwataure.
En del av skogen blev skövlad och de alverna som fortfarande befann sig i skogens utkanter kunde blev tvungna att fly. Inga flyktingar från den alviska ”huvudstaden” har påträffats. Den allmänna åsikten är att det måste ha varit Loranderna som anfallit.
Backriannska situationen.
Elana Af Silverstråhle är officiellt fortfarande drottning, men landet har lidit svårt av den senaste tidens världskrig. Stor del av adelsfamiljerna blev avrättade eller dog i strider när Loranderna intog Backriann.
Större delen av landets trupper befinner sig i antingen Menorien eller Soldarien och desertörer, rövare och annat pack stryker omkring i landet. Dessutom finns det soldat trupper från Nordrike kvar i landet och flyktingar från olika nedbrända Backriannska byar, Menorien, Soldarien och även Alver befinner sig på vägarna och i skogen.
I den Södra delen av Backriann i den lilla byn Terje står Hertiginnan av Lonidar anklagad för högförräderi mot kronan. Anledningen till detta är att Hertiginnan stödde invasionen av Backriann som Loranderna genomförde.
Drottningen har beslutat att Greven af Prender och Greve af Malvosiré skall tillsammans med en bisp, skickad på Kronan och kyrkans vägar, ha dömande rätt över Hertiginna av Lonidar. Och även besluta hurvida Lonidar, det största enskilda landområdet i Backriann skall bli uppdelat.